”Det är viktigt att inte kalla allt för antisemitism”

Efter åtta år som ärkebiskop, första kvinnan att inneha kyrkans högsta ämbete, går Antje Jackelén i pension i höst. Jag intervjuar henne via länk i ett samtal som böljar fram och tillbaka. När vi kommer in på Svenska kyrkans förhållande till Israel och landets företrädare i Sverige förnimmer jag en laddning i cyberrymden. Ärkebiskopen säger att israeliska ambassadörer har en historia av att angripa kyrkan och försöka splittra kristenheten i Sverige.

Av Margit Silberstein

– Det kan inte vara en ambassadörs uppgift att i media uppmana till splittring i den största medlemsorganisationen som finns i stationeringslandet. Jag ser allvarligt på det, säger hon.  

Utgångspunkten för resonemanget om de israeliska ambassadörerna var frågan hur Antje Jackelén så här i efterhand ser på Kyrkomötets uppmärksammade beslut i november förra året att granska hur Israel tillämpar folkrätten utifrån regler kring apartheid. Antje Jackelén svarar att hon helst hade sett att beslutet inte togs och att ordet ”apartheid” kan leda fel, men hon säger att det är rätt att värna om folkrätten, också i Israel och i Palestina.  

– Det var olyckligt med uttrycket apartheid. Det som inte sägs i beslutet, men det som hörs är att kyrkan skulle anklaga Israel för att vara ett rasistiskt projekt. Så är det absolut inte. Beslutet handlar om både Israel och Palestina och folkrättens tillämpning. När det gäller folkrätten backar jag inte på något vis. Och jag vet ju att det finns israeliska människorättsorganisationer som använder ordet apartheid, men att kyrkomötet gjorde det blev inte bra. Jag förstår ju att steget inte är långt till att antisemiter hakar på. Och det är illa att det finns de som gör gällande att kyrkan står för antisemitism.  

Aron Verständig, ordförande i Judiska centralrådet, var mycket kritisk till kyrkans ställningstagande. Han anser att kyrkan uppvisar en historielös fixering vid Israel och att det är ett försök att frånta den judiska staten dess legitimitet. Enligt Aron Verständig har beslutet skadat relationerna mellan Svenska kyrkan och de judiska församlingarna i Sverige.

När jag relaterar till Aron Verständigs reaktion säger Antje Jackelén: Får jag ställa en fråga till dig:

– Jag har ofta hört judar säga ’Gör inte oss ansvariga för staten Israels politik, vi är svenska judar.’ I det här fallet blev identifikationen med israelisk regeringspolitik mycket större. Varför uppfattas Kyrkomötets beslut om folkrätten i Israel och Palestina som ett angrepp på judar i Sverige? Det är ju viktigt att inte kalla allt för antisemitism då underminerar man kampen mot just antisemitism.

Jag hamnar i en för mig ovanlig roll som journalist att bli en part i intervjun, men jag svarar att staten Israel är viktig för de flesta judar. Fast som jude ska man inte behöva stå till svars för vad Israel gör. Och att kritik mot Israel alltför ofta mynnar ut i angrepp på ”judarna”. Att attackera en jude för Israels agerande är sannolikt antisemitism. Att demonstrera mot Israel är det inte.

Men finns det en fixering vid Israel? Varför ett återkommande fokus på just Israel?

Antje Jackelén nämner att kyrkan är engagerad i fred och mänskliga rättigheter på många håll i världen, till exempel i Colombia, Etiopien, Filippinerna och Irak. Det rymmer också påverkansarbete, men enligt henne får det inte alls samma uppmärksamhet. Och hon tar upp de tidigare ambassadörerna Isaac Bachmans och Ilan Ben-Dovs roll i att strålkastarljuset riktas mot Israel och att relationen mellan kyrkan och Israel inte varit på topp. Hon har inte velat bemöta det tidigare. För att inte kompromettera, som hon säger. Men det märks på ärkebiskopen att det är något som hon inte skakat av sig. Hon hänvisar bland annat till innehållet i en debattartikel från 2017 av Bachman där han anklagar kyrkan för att sprida hatpropaganda mot Israel och för att liera sig med antisemitiska organisationer som BDS, Hans efterträdare, Ilan Ben-Dov, har offentligt, bland annat på Facebook, gett uttryck för att ”Svenska kyrkan är en av de mest fientliga och antiisraeliska organisationerna.” Enligt honom är Svenska kyrkan inte en kyrka utan en politisk organisation. Israel har vänner bland medlemmarna, men inte i kyrkans ledning, är hans slutsats.  

Antje Jackelén berättar att hon kort efter Ben-Dovs attack på kyrkan träffade honom på en tillställning. Hon bad om ett möte så att de skulle kunna samtala om judarnas situation i Sverige. Ilan Ben-Dov krävde att ärkebiskopen offentligt skulle gratulera Israel på årsdagen av statens tillblivelse. Ärkebiskopens svar var att kyrkan inte brukar gratulera stater på det sättet. Det blev därmed inget möte mellan Antje Jackelén och Ilan Ben-Dov.

 – Jag har blivit kallad antisemit, säger Antje Jackelén, vilket gör mig väldigt ont, eftersom den beskyllningen är något jag fick brottas med som ung människa. Och Svenska kyrkan har dokument där det klart och tydligt står att vi bekämpar antisemitism, även den som finns i vår lutherska tradition. Det har även biskopsmötet betonat många gånger. Vi står förstås också bakom Israels rätt att vara en stat. Många stift och församlingar arbetar aktivt för religionsdialog, religionsfrihet och motverkande av antisemitism. Jag vill att Sveriges judar ska veta att de har en vän i Svenska kyrkan.

Den unga Antje Jackelén växte upp i Västtyskland, där hon föddes tio år efter andra världskrigets slut. Hon är formad av sitt livs historia, som hon formulerar det. Som liten minns hon sönderskjutna hus, ruiner, människor på gatorna som saknade armar och ben. Många var psykiskt krigsskadade, något man inte talade så mycket om då.

– Mina föräldrar kallade åren som följde på kriget för den dåliga tiden. Min man minns hur hans äldre bror fick stjäla mjölk till honom. Det var ett trauma att inte ha mat på bordet. Det fanns vid den här tiden också en diskussion om att många av de som tjänat Hitler fick framstående positioner i samhället. Å ena sidan var det ett uttryck för att Tyskland var ovilligt att göra upp med det som varit. Å andra sidan var Tyskland ett land i ruiner och det behövdes folk som kunde bygga upp det.

Antje Jackelén säger att det dröjde innan tyskarna på allvar började göra upp med sin historia. Hennes man, som är tio år äldre, har berättat att i hans skola sträckte sig historieundervisningen endast fram till början av 30-talet. Sen var det stopp. Lärarna ville inte fortsätta med hänvisning till att det som kom sen inte var bearbetat. Eleverna fick söka kunskap på egen hand. När Antje Jackelén själv började gymnasiet var det annorlunda. Då omfattade historielektionerna utförliga beskrivningar av Nürnberglagarna, förföljelsen av judar och koncentrationslägren.

Har kyrkan gjort upp med sitt förflutna i förhållande till Förintelsen?

– Det fanns ju många medlöpare inom både den katolska och protestantiska kyrkan. I lutherdomen finns en tradition av att vara lojal och lydig och hedra överheten. Men samtidigt fanns förstås också ett motstånd inom kyrkan bland präster och teologer. I oktober 1945 avgav kyrkan en skuldbekännelse, där det sägs att det är med stor smärta man konstaterar att så många människor i så många länder utsatts för oändligt mycket lidande. Kyrkan riktar anklagelser mot sig själv för att inte varit mer modig i sin tro och inte mer brinnande i kärlek. Avslutningsvis står det att man nu ska börja om. Men det finns inte ett enda ord om judarna i bekännelsen. Det är anmärkningsvärt. Man skriver om lidande men inte om judarna. Det skulle dröja ytterligare fem år innan man satte ord på att kristna var delaktiga i det som hände och bär en skuld mot judarna.

Hur ser du på kollektiv skuld? Går skuld vidare?

– Jag minns väldigt väl hur obehagligt det var att resa utomlands. Jag ville inte berätta att jag var från Tyskland. Min man kom till Sverige på 60-talet och han möttes som ny i Sverige av två reaktioner när han sa att han var tysk. Antingen att Hitler var god eller också vände de han mötte honom ryggen och gick därifrån. Tyskland såg sig då som juridisk arvtagare till tredje riket och det ledde till Wiedergutmachung processen och att Tyskland bidrog till att staten Israel kom till. Det var ett uttryck för att vi måste ta ansvar som ett kollektiv.

Som representant för Svenska kyrkan har Antje Jackelén i en ceremoni i Uppsala domkyrka framfört en offentlig ursäkt för statens övergrepp mot det samiska folket. Hon har ställts inför frågan: Är det verkligen vårt ansvar att be om ursäkt för något som hände för hundra år sedan?

Hennes svar är att det är viktigt att ta reda på fakta. Och att ta till sig den skam som påfördes samerna när de tvingades att posera framför kameran och få skallarna mätta. Det är en skam som lever vidare i generationer. Då kan man inte bara säga att det inte berör oss. Det är viktigt att låta sig bli berörd av fakta och erfarenheter.

– Vill man ha sanning och försoning är en ursäkt ett ofrånkomligt steg på vägen. Den måste kläs i ord. Den kan aldrig vara mindre än ord men måste samtidigt vara mer än ord, nämligen ett åtagande att ställa tillrätta och åtminstone arbeta för att det onda inte upprepas.

Vi avrundar intervjun med frågan om Sverige är ett så sekulärt land som det ofta sägs?

– Sådan är självbilden, men om man skrapar på ytan finns det mycket religiöst liv i Sverige. Många firar jul och påsk, är medlemmar i ett trossamfund, döper sina barn i kyrkan, är med i en kyrkokör. Människor säger ofta att de inte är religiösa men att de tror på sitt eget sätt. Många gånger är de i sin tro närmare Gud än de anar. Sen finns det förstås också de som inte ens har en fantomsmärta kvar efter den religiösa dimensionen i livet.

Margit Silberstein

SVAR FRÅN ISRAELS AMBASSADÖR:

Det är beklagligt att ärkebiskopen istället för att göra upp med kyrkans egna förhållningssätt till judar och antisemitism och en lång historia av negativa och partiska ställningstaganden i förhållande till Israel, väljer att än en gång attackera ambassaden med ogrundade anklagelser.

Förhoppningsvis kommer Svenska kyrkans nästa ledare att frigöra sig från förlegade tankemönster och vara mer uppdaterad om Mellanösterns realiteter men samtidigt också verka i den konstruktiva anda som nu är rådande i de bilaterala relationerna mellan Sverige och Israel.

Ziv Nevo Kulman, Israels ambassadör i Sverige