Ilya Kaminsky om ukrainska, ryska och krigets språk

1.

Min familj satt hukad innanför dörren och diskuterade om vi borde öppna för främlingen som stått och bankat i fem minuter utanför och väckt hela huset. När han såg att ljusen var tända började han ropa. ”Kommer du ihåg mig? Jag hjälpte dig att frakta en kyl från Transnistrien. Minns du? Vi pratade om Pasternak under färden. I två timmar! Ikväll bombade de sjukhuset. Min syster är sjuksköterska där. Jag stal någons lastbil och körde över gränsen. Jag känner ingen annan. Får jag ringa ett samtal?”

På det viset tog kriget ett barfotasteg in i min barndom för två decennier sedan: i skepnad av en halvnaken man som fallit offer för en tidig postsovjetisk ”hjälpinsats” och nu stod och hyperventilerade i telefonen. 

2.

Under en resa till Ukraina nyligen bestämde jag och min vän, poeten Boris Khersonsky, att vi skulle träffas en morgon på ett kvartersfik för att prata om Pasternak (som om han är det enda man pratar om i vår del av världen). Men när jag gick uppför trottoaren klockan nio låg borden från uteserveringen omkullvälta och spillror av föremål hade spritts ut på gatan från den plats där byggnaden stått när den bombats.

Det finns många historier som den här. De delas ofta i korta, jäktade meningar, innan man abrupt byter samtalsämne.

En stor grupp människor och lokala medier hade samlats runt Boris, som protesterade mot bombningarna, ytterligare en av Putins så kallade ”humanitära insatser”. Några klappade i händerna, andra skakade missbelåtet på huvudet. Några månader senare sprängdes dörren, golven och fönstren i Boris lägenhet.

”Sanningsenliga böcker om krig”, skrev Orwell, ”accepteras aldrig av civila”.

När amerikaner frågar om den senaste tidens händelser i Ukraina tänker jag på följande rader ur en av Boris dikter:

folk går runt med sprängmedel på stan

i plastpåsar och små resväskor

3.

De senaste tjugo åren har Ukraina varit styrt både av det rysktalande Öst och det ukrainsktalande Väst. Regeringen gör då och då bruk av ”språkfrågan” för att provocera fram konflikt och våld. Det är en effektiv distraktion från de verkliga problemen. Den senaste konflikten uppstod som svar på president Janukovitj undermåliga politik, varefter han flydde till Ryssland. Janukovitj var allmänt känd som den mest korrupte presidenten landet har haft (ända sedan Sovjettiden har han anklagats för bland annat våldtäkt och misshandel.) Ukrainas nya regering fortsätter emellertid att ta in oligarker och proffspolitiker med tveksamma stamtavlor och dubiösa motiv.

När konfrontationen mellan Janukovitjregeringen och massorna av demonstranter inleddes 2013 och den stridsberedda presidenten lämnade landet kort därefter, skickade Putin sina trupper till Krim, som var ukrainskt territorium, under förevändningen att den rysktalande befolkningen behövde skyddas. Snart hade territoriet annekterats. Med svepskälet att bistå med humanitär hjälp skickades under loppet av några månader ryska militära styrkor även till ett annat ukrainskt område, Donbass, där ett proxykrig har påbörjats.

Hela tiden åberopades det ryska språkets beskydd som motiv till annektering och aggression.

Behöver det ryska språket i Ukraina detta skydd? Som svar på Putins ockupation valde många rysktalande ukrainare att ställa sig på sina ukrainsktalande grannars sida, snarare än att gå emot dem. När konflikten började trappas upp fick jag det här mejlet:

”Jag, Boris Khersonsky, arbetar på Odessas statliga universitet, här har jag förestått fakulteten för klinisk psykologi sedan 1996. Under hela denna tid har jag undervisat på ryska, och ingen har gett mig några reprimander för att ha ’nonchalerat’ den officiella ukrainskan. Jag talar ukrainska mer eller mindre flytande, men mina studenter vill hellre att jag föreläser på ryska, därför gör jag det.

Jag är en ryskspråkig poet; mina böcker har mestadels publicerats i Moskva och St. Petersburg. Mina akademiska texter har också publicerats där.

Aldrig (hör ni mig – ALDRIG) har någon varit på mig för att jag är en rysk poet och för att jag undervisar på ryska i Ukraina. Jag läser mina dikter på ryska överallt och jag har aldrig varit med om några svårigheter kopplat till det.

Imorgon kommer jag dock att föreläsa på det officiella språket – ukrainska. Detta kommer inte bara vara en föreläsning – det kommer vara en protestaktion i solidaritet med den ukrainska staten. Jag uppmanar mina kollegor att delta i den aktionen.”

En rysktalande poet vägrar föreläsa på ryska i solidaritet med det ockuperade Ukraina. Med tiden började fler sådana mejl komma från poeter och vänner. Från Odessa skrev min kusin Peter:

”Våra själar är oroade, och vi är rädda, men staden är säker. Då och då ställer sig några idioter upp och ropar ut att de är för Ryssland. Men vi i Odessa har aldrig sagt att vi är emot Ryssland. Låt ryssarna göra vad de vill i sitt Moskva och låt dem älska vårt Odessa så mycket de vill, men inte med denna soldat- och pansarvagnscirkus!”

En annan vän, den ryskspråkiga poeten Anastasia Afanasieva, skrev från den ukrainska staden Kharkiv om Putins ”hjälpinsats”:

”Under de senaste fem åren har jag besökt det ukrainsktalande västra Ukraina sex gånger. Jag har aldrig känt mig diskriminerad för att jag pratar ryska. Det där är en myt. I alla städer i västra Ukraina jag har varit i har jag talat med människor på ryska – i affärer, på tåg, på kaféer. Jag har fått nya vänner. Jag har inte upplevt någon fientlighet, tvärtom har man behandlat mig med respekt. Jag ber er, lyssna inte på propagandan. Dess syfte är att separera oss från varandra. Det finns redan mycket som skiljer oss åt, låt oss inte bli varandras motsatser, låt oss inte kriga på ett territorium där vi alla lever tillsammans. Det militära angrepp som nu äger rum är en katastrof för oss alla. Låt oss inte tappa vårt förstånd, låt oss inte skrämmas av inbillade hot när ett riktigt hot existerar: den ryska arméns invasion.”

Jag läste brev efter brev och kunde inte sluta tänka på Boris vägran att tala sitt eget språk som en protesthandling mot invasionen. Vad betyder det för en poet att vägra tala sitt språk?

Är språket en plats man kan lämna? Är språket en mur man kan ta sig över? Vad finns på andra sidan muren?

4.
Poeter tolererar inte attacker på språket. Denna vägran kommer till uttryck i en tystnad som lyses upp inifrån av en poetisk vokabulärs inre mening – inte de utsagda ordens betydelse, utan betydelsen av det som inte sägs. Som Maurice Blanchot skrev: ”Att skriva är att vara absolut misstänksam mot skrivandet, samtidigt som man förlitar sig på det helt och fullt”.

Dagens Ukraina är en plats där påståenden som dessa prövas. En annan författare, John Berger, säger följande om individens relation till sitt språk: ”Det går att påstå att språket är människans potentiellt enda hem”. Han insisterade på att språket är ”den enda uppehållsort som inte kan vara fientlig mot människan … Man kan säga vad som helst till språket. Därför är språket en lyssnare, närmare oss än varje tystnad och varje gud.” Men vad händer när en poet tar avstånd från sitt språk i protest?

Eller, för att uttrycka det i vidare termer: vad händer med språket i krigstid? Det abstrakta får väldigt snabbt fysiska attribut. Så här ser den ukrainska poeten Lyudmyla Khersonska på sin egen kropp när den registrerar kriget omkring henne: ”Begravd i en människonacke liknar en kula ett insytt öga.” Poeten Kateryna Kalytko’s krig är också en fysisk kropp: ”Kriget dyker ofta upp och lägger sig mellan er som ett barn / rädd att lämnas ensamt.”

Poesins språk kanske eller kanske inte förändrar oss, men det visar upp förändringarna som äger rum inom oss: poeten Anastasia Afanasieva använder i sitt skrivande första person plural, ”vi”, och visar på det sättet hur ockupationen av ett land påverkar alla dess medborgare, oavsett vilket språk de talar:

när en fyrhjuling med granatkastare

körde ner längs gatan

frågade vi inte vem är du

vems sida står du på

vi föll ner på golvet och låg kvar.

                                                                                                                                                                

5.

Under ett annat besök i Ukraina såg jag en gammal granne på gatan, handikappad till följd av kriget, sträcka ut sin arm. Han hade inga skor på sig. Jag försökte skynda mig förbi, i hopp om att han inte skulle känna igen mig, men hindrades av hans tomma hand. Som om han räckte mig sitt krig.

Jag lämnade honom med en kuslig känsla av igenkänning. Hur lik var inte hans röst, och rösterna hos de ukrainska poeter jag pratat med, rösterna hos människor i Afghanistan och Irak, vars hem mina egna skattepengar medverkat till att förstöra.

6.

Under mitten av 1900-talet blev den judiske poeten Paul Celan en skrivandets skyddspatron i krisens tid. Han diktade på tyska, bröt sönder språket och återgav erfarenheten av en ny, söndrad värld. Något liknande händer igen – denna gång i Ukraina – inför våra ögon.

Ett exempel är poeten Lyuba Yakimchuk, vars familj är flyktingar från Pervomaisk, staden som är ett av huvudmålen för Putins senaste ”humanitära insats”. När jag frågade henne om hennes bakgrund, svarade hon:

”Jag föddes och växte upp i den krigsdrabbade Luhanskregionen och min hemstad Pervomaisk är nu ockuperad. I maj 2014 bevittnade jag krigets början… Efter att ha överlevt fruktansvärda angrepp bestämde sig mina föräldrar och min mormor för att lämna det ockuperade territoriet. De flydde under pågående beskjutning, med några få väskor med kläder i händerna. En vän till mig, en [ukrainsk] soldat, sköt nästan min mormor när de var på väg bort.”

I en diskussion om litteratur i krigstid skriver Yakimchuk:

”Litteraturen rivaliserar med kriget, förlorar kanske till och med mot kriget i kreativitet, därför förändras den av kriget”.

I hennes dikter ser man hur kriget klyver orden: ”tala inte med mig om Luhansk”, skriver hon, ”det har för länge sedan blivit hansk / Lu har manglats ner till marken / till den djupröda asfalten.” Den sönderbombade staden Pervomaisk ”har splittrats upp i pervo och maisk” och snäckan Debaltsevo är nu ”deb, alts, evo.” Genom detta fragmenterade språks prisma ser poeten sig själv:

 Jag stirrar mot horisonten

…jag har bivit så gammal

 inte längre Lyuba

bara en –ba.       

                                                                                                           

Precis som den ryskspråkige poeten Khersonsky vägrar tala sitt eget språk när Ryssland ockuperar Ukraina, vägrar Yakimchuk, en ukrainskspråkig poet, tala ett intakt språk när landet fragmenteras framför hennes ögon. När hon förvandlar orden, bryter ner dem och kontrapunkterar ljuden inifrån, bär ljuden vittne om en kunskap de inte besitter. Inte längre lexikalt, men ändå läsbart för oss, konfronterar det havererade ordet läsaren i tystnad, både inom och bortom språket.

När man läser denna vittnesdikt påminns man om att poesin inte bara är en beskrivning av en händelse; den är en händelse.

7.

Vad vittnar poesin om, mer exakt? Poesins språk kanske eller kanske inte förändrar oss, men det visar förändringarna som äger rum inom oss. Som en seismograf registrerar den våldsamma skeenden. Miłosz gav en emblematisk text titeln Poesins vittne, ”inte för att vi bevittnar poesin, utan för att poesin bär vittne om oss.” Från andra sidan järnridån berättade Zbigniew Herbert något liknande: en poet är en barometer för en nations psyke. Barometern kan inte påverka vädret. Men den visar vilket väder det är.

8.

Kan en enskild poet verkligen visa oss något många delar – en nations psyke? en tidens musik?

Hur kan en poets ryggrad vibrera som en barometers nål? Kanske har det att göra med att poeten är en mycket privat person: i sin avskildhet skapar hon eller han ett språk – tillräckligt suggestivt, tillräckligt sällsamt – för att låta poeten tala avskilt till många människor samtidigt.

9.

Vad har jag för rätt – många hundra mil från Ukraina, långt bort från detta krig, i min behagliga amerikanska trädgård – att skriva om detta krig? Ändå kan jag inte sluta skriva om det. Jag kan inte sluta att på engelska grubbla över ord skrivna av poeter från mitt land, som själva inte pratar engelska. Varför denna besatthet? Mellan raderna finns en tystnad jag inte kontrollerar. Även om det är ett annat språk, är tystnaden mellan raderna densamma: den är utrymmet i vilket jag ser en familj som fortfarande hukar innanför dörren klockan fyra på morgonen, inbegripna i en diskussion om huruvida dörren bör öppnas för främlingen endast iklädd pyjamasbyxor, som står och ropar utanför.  

Ilya Kaminsky

Översättning från engelska: Gabriel Itkes-Sznap

Texten är ett utdrag ur Words for War: New Poems from Ukraine (2017) och

har tidigare publicerats på sajten lithub.com

Ilya Kaminsky föddes i Odessa 18 april 1977. Han är en ukrainsk-rysk-amerikansk-judisk poet, kritiker, översättare och professor. Han är mest känd för sin diktsamling De dövas rike som kom ut i svensk översättning 2021.

2019 utnämnde BBC Kaminsky till den en av 12 konstnärer som har förändrat världen.