Kriget mellan Israel och Hamas väcker sionismens historia till liv

Kan de ideologiska striderna och omprövningarna inom judenheten före Israels tillkomst bidra till förståelsen av dagens återvändsgränder – och möjliga utvägar?

Av Håkan Blomqvist

”Proklamerandet av staten Israel har placerat hela den judiska nationen – det judiska samhället i Palestina, judarna i de arabiska länderna och det judiska folket världen över – i en ytterst utsatt situation”. 

Varningsorden levererades från den judiska socialistiska rörelsen Bund en månad efter den israeliska självständighetsförklaringen i maj 1948. Uttalandet fördömdes av judiska organisationer världen över som välkomnade staten Israel, men var antagligen inte oväntat.

Bund eller Der algemeyner yiddisher arbeter-bund hade femtio år före Israels tillkomst bildats i litauiska Vilnius, eller Vilna, ett par månader efter den första sionistkongressen i Basel sommaren 1897. Den lilla gruppen av tretton unga socialistiska intellektuella och arbetare ställde sig uppgiften att knyta samman judiska arbetarcirklar och grupper inom den tsarryska bosättningszonen från Litauen ned till Svarta havet.

Bland zonens över fem miljoner judar hade sedan mitten av 1800-talet industrialiseringen av tidigare hantverksnäringar bidragit till framväxten av ett judiskt proletariat. För att nå och organisera detta måste budskapet, menade gruppen i Vilnius, föras ut på jiddisch, språket som talades i arbetarhemmen. Det handlade rätt och slätt om klasskamp på jiddisch. Den sionistiska kongressen däremot betraktades av ”bundisterna” som en rent borgerlig tillställning både till sin sociala sammansättning och sina målsättningar. Att planera en massmigration av den judiska befolkningen till en judisk nationalstat i pionjären Theodor Herzls vision var för dem ett verklighetsfrämmande projekt. De judiska arbetarmiljonerna behövde tillsammans med den övriga arbetarrörelsen erövra rättigheter och frihet där livet levdes. Doykait, ”härhet”, blev bundisternas slagord mot sionismens ”landet där borta”, som Herzl formulerat det i Judestaten. Ändå fanns en viss samsyn.

De församlade i Basel betraktade på sekulärt vis det judiska, i linje med den moderna nationalismen, som en nation, inte bara en religion. Den judiska upplysningen, haskala, hade handlat om att lämna medeltidens getton och uppgå i de moderna nationalstaternas gemenskap. Men samtidigt hade den gamla religiöst grundade antijudaismen med rasvetenskapens genombrott omformats till modernare antisemitism riktade rakt mot judisk emancipation.

I nationalismens och nationalstaternas genombrottstid kom även judiska aktörer att ompröva innebörden av judiskhet. Långt före Herzl förkunnade Karl Marx’ kamrat från Kommunistiska manifestets dagar Moses Hess, 1862 i sin Rom eller Jerusalem – den sista nationella frågan att judendomen hellre borde förstås som nationell tillhörighet än religiös. Tjugo år senare propagerade den rysk-judiske läkaren Leo Pinsker för att judarna genom Självbefrielse ”måste bli en nation” och finna vägar för att ”återanpassa detta speciella element till nationernas familj.”

Inte heller för Bund kunde den nationella frågan undvikas. Inom den ryska socialdemokratin som Bund varit med om att bilda fanns motstånd inte bara hos ryssar mot tanken på en särskild judisk organisering. Ledande judiska socialister var assimilerade i den ryskspråkiga arbetarrörelsen och värjde sig mot särorganisering på jiddisch. Samtidigt framträdde sionismen som rival genom framväxten av arbetarsionismen.

Åren innan det ryska revolutionsförsöket 1905 hade marxisten Ber Borochov bildat den första arbetarsionistiska rörelsen som längre fram genom sammanslagningar förvandlades till Poalei Zion – det socialdemokratiska arbetarparti som i en framtid under Ben Gurions ledning kom att leda Israel. Enligt Borochov måste socialism och nationalism förenas i kampen för en judisk arbetarstat på eget territorium. Genom Nachman Syrkin kom arbetarsionismen att uppta visionen om ett judiskt hemland i det historiska Palestina.

Likt sionismen kom Bund att se judenheten som en nation men sammanhållen av jiddisch som språk och kultur och utan att förespråka en judisk nationalstat. Nationen skulle i stället uttrycka sin särart genom kulturell autonomi och representation inom mångnationella stater. Den judiska ”världsnationen” som utvecklats under århundraden i diasporan riskerade, menade Bund, att genom sionismen dras in i nationalism och statsbyggnad som överallt kostat krig och stora mänskliga offer.

När den sionistiska rörelsen valt att söka skapa det judiska nationalhemmet i det ”Heliga landet”, varnade bundisterna för att göra det på den arabiska befolkningens bekostnad. Moses Hess som tänkt sig en judisk nationsbildning genom kolonisation ”längs vägen till Indien och Kina” hoppades på de europeiska stormakternas beskydd plus en polisorganisation ”för att skydda nybyggarna från beduinernas attacker”. Theodor Herzl sökte tyskt, osmanskt och till sist brittiskt stöd för att i Palestina skapa en ”skyddsmur” för Europa mot Asien, ”en kulturens förpost mot barbariet.” På så sätt ingick projektet i det sena 1800-talets koloniala visioner tillsammans med drömmen om judisk frigörelse från antisemitism och förtryck.

I de flesta tidiga sionistiska och försionistiska bosättningsplanerna tycks få djupare reflektioner skett kring relationerna med den inhemska arabiska befolkningen. Kanske för att den judiska bosättningen i Palestina ännu var ytterst begränsad. Kring mitten av 1800-talet bestod den av drygt tjugotusen personer, bara någon procent av den arabiska befolkningen. Den första vågen av judiska immigranter efter 1880-talets ryska pogromvåg räknade kanske tjugofemtusen människor under nästan ett kvarts sekel, varav en stor del återvände till ursprungsländerna eller fortsatte vidare.

Tidens stora judiska migration gick ju inte till Palestina utan till Di Goldine Medine, det gyllene landet i väster dit två och en halv miljon judar från städer och shtetls utvandrade från det ryska imperiets förföljelser och där New York blev den största judiska staden i världen. Tillsammans med de drygt tjugotusen judar som levt i Palestina sedan tidigare utgjorde antalet vid tiden för första världskriget 1914 mellan 60- och 85 000, endast en tiondel av den arabiska majoriteten.

Ändå förekom varningar. Redan vid den första sionistkongressen underströks vikten av samförstånd med den arabiska befolkningen. Asher Zvi Ginsberg, med pseudonymen Ahad Haam – ”En av folket” och ledande i Sions vänner med dess uppköp av mark för att etablera jordbrukskooperativ i Palestina ifrågasatte orden ”ett land utan folk till ett folk utan land”. I själva verket levde mer än en halv miljon araber, åttio procent av den inhemska befolkningen, av jorden. Ahad Haams sionistiska vision var inte en judisk nationalstat utan ett kulturellt hem i Palestina som stöd och inspiration för renässansen av det judiska runt om i världen. Till denna kultursionism sällade sig en rad framträdande sionister som Martin Buber, Arthur Ruppin, Hans Kohn med flera vilka på 1920-talet sammanslöt sig i Brit Shalom – Fredsalliansen. Då hade Balfourdeklarationen utlovat ett judiskt nationalhem i Palestina samtidigt som andra brittiska utfästelser gjorts till arabiska företrädare om självständighet efter världskriget.

Medan den praktiska, politiska sionismen organiserade ökande judisk invandring och arbetarsionismen bildade socialistiskt präglade kibbutzer växte en palestinsk nationell motreaktion. ”Den judiska och arabiska nationalismen föddes samtidigt”, konstaterar historikern Arno J. Mayer. 1920-talet upplevde flera svåra sammanstötningar och det första palestinska upproret, intifada, 1929. I kampen om det brittiska NF-mandatets framtid blev 1930-talet ett vägskäl.

När koloniseringen i Palestina ökade under trycket av nazismens förföljelser i Europa skärptes motsättningarna. Ze’ev Jabotinsky, med militär erfarenhet från första världskriget som från 1920-talet organiserat judisk militär och en högerorienterad ”revisionistisk” rörelse, verkade för maximalt judiskt territorium. Motreaktionen i form av det palestinska upproret 1936 pågick till nästa världskrig, då palestinska ledare, med stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini i spetsen, satte sitt hopp till en nazitysk seger.

På så sätt tycktes striderna under och efter världskriget upplinjerade efter den övergripande motsättningen mellan anti- och profascism. Nakban, ”katastrofen”, för den palestinska befolkningen under åren 1946–48, då sjuhundratusen fördrevs från arabiska byar och städer dränktes i världskrigets kölvatten när miljontals tyskar, polacker och ukrainare fördrevs i Östeuropa för att inte tala om de miljoner som rycktes upp med rötterna när det brittiska imperiet bröts upp i Indien. Och så förstås av den judiska befolkningens egen tragedi under och efter Förintelsen då tiotusentals som återvänt från exil till Polen på nytt drevs bort och en kvarts miljon som ända in i 1950-talet levde i läger för Displaced Persons inte kunde finna annan tillflykt än Israel.

Det är länge sedan nu, och det sionistiska projektet, eller snarare projekten, medförde både judisk stolthet och palestinska sorger, skydd och utsatthet, frigörelse och förtryck.

Länge ringde den sionistiske reformrabbinen Judah Magnes ord från 1920-talet i historiens bakhuvud: ”Etablerandet av en judisk stat mot det arabiska folkets vilja i och utanför Palestina kan inte uppnås utan väpnad konflikt och för att upprätthålla en stat som tillkommit på så sätt skulle kräva ändlöst våld och krigföring.”

Håkan Blomqvist

Historiker och författare till boken Socialism på jiddisch – judiska Arbeter Bund i Sverige