Somar Al Naher – rösten som utmanar och förenar

Somar Al Naher, svensk-arabisk skribent och opinionsbildare, har gjort sig känd för sina starka åsikter och sitt mod att utmana både sig själv och sin omgivning. Född i Damaskus, uppvuxen på Gotland och med fötterna djupt rotade i både Mellanöstern och Europa, navigerar hon känsliga ämnen som invandring, integration och Israel/Palestina-konflikten.

Av Anna Nachman

Det är krispig vår och jag och Somar Al Naher har bestämt att träffas i Bajit. Innan vi ses läser jag hennes text i Aftonbladet om hur hon 2008 inte blev insläppt i Israel. Olof Palmes Internationella Center bjöd henne, men som född i Damaskus blev hon rödflaggad. Vistelsen blev ett snopet dygn på Ben Gurion. Jag tänker att besöket i Bajit kan vara ett plåster på såren, men ingenting blir som jag har tänkt.

Somar möter mig med ett leende. ”Det är den sämsta tiden på året för fotografering,” säger hon. ”Skarp sol när man är som blekast.” Fotografen plåtar i Nybrogatans myller, hennes mörka lockar och snygga läppstift döljer vinterns blekhet.

Jag har förberett säkerhetspersonalen på Somars besök, namnet får dem att haja till. En ung vakt kontrollerar hennes id och ryggsäck. Fotografen vill fortsätta inomhus. Då får två kvinnor i kaféet syn på Somar och blir upprörda. Den ena ställer sig obehagligt nära, ropar ”Vad gör du här?!” och anklagar Somar för att vara en säkerhetsrisk. Den andra teaterviskar grova okvädningsord som alltför lätt går att förstå på både hebreiska och arabiska. Stämningen är olustig, Somar blir märkbart berörd och jag sekundärskäms.

Vi avbryter fotograferingen. I stället tar jag med Somar på husesyn, visar synagogan och bjuder på kaffe. Vi möter andra människor som är vänliga och välkomnande, pulsen sjunker.

Du har varit skribent sedan 2013, bland annat på Aftonbladet, Expressen och ETC, och skriver ofta om känsliga ämnen som invandring, religion och kulturkrockar. Du är medlem i Svenska Kommitteen Mot Antisemitism sedan 2019. Och så skriver du återkommande om Mellanöstern och Israel-Palestina, ofta kritiskt gentemot den vänster och den muslimska grupp du tillhör. Är du van vid reaktioner som de vi nyss var med om?

”Som skribent och tänkande varelse är man ointressant om man inte ’sopar rent framför egen dörr’ därför riktar jag blicken inåt. Men just nu är allt så laddat. När jag berättade för en vän att jag skulle intervjuas av Judisk Krönika blev hon orolig och undrade om det inte var dags att ligga lågt i stället. Anledning är att jag har ’straffat ut’ mig själv i mina kretsar, många betraktar mig som självhatande. Jag får starka reaktioner av människor jag inte känner, men blir också attackerad av bekanta – och ibland av vänner. En del menar att söka förståelse hos två parter i en konflikt – ”kumbaya”- är fel väg. Andra har blivit väldigt extrema, särskilt efter sjunde oktober. Allt som skrivs tolkas illvilligt, en del tycks gotta sig i hemskheter, och uppehåller sig bara i ekokammare med likasinnade. Det svåraste är den sociala isoleringen, när vänner tystnar.”

Ibland läser jag saker som du skriver om Israel och håller med, ibland inte, men jag uppskattar att du försöker förstå och nyansera. Hur kommer det sig att du intresserar dig för just den här konflikten?

”Jag föddes i Damaskus i Syrien 1981 och kom till Sverige som barn. Jag står med en fot i Europa och en i Mellanöstern, så regionen och migration är återkommande teman.  Och Israel är en del av Mellanöstern. Som barn hade jag höga tankar om Europa, men en dag kom förintelseöverlevaren Ferenc Göndör till min skola och berättade om sina upplevelser. För mig var det obegripligt att detta hade hänt i Europa. Så barbariskt, och alldeles nyss! Det var den första krocken. 
Sedan kom intifadan år 2000. Det var upprörda känslor hemma men Karim, den man som har varit min pappa, talade överraskande positivt om Israel. Han förklarade att vi måste lägga oförrätterna bakom oss och prata annorlunda om Israel, annars blir det aldrig fred.
Det var samtal hemma vid köksbordet, i en trygg miljö. Jag visste att han ville väl och kunde ta till mig hans tankar. Karim har alltid varit öppensinnad och mot strömmen. Jag var upprörd men ifrågasatte mig själv. Vad symboliserar den här konflikten för mig? Det var en konflikt som handlade om synen på västvärlden, Mellanöstern, USA, Irak… 
Det började vid köksbordet med Karim och fortsatte med inbördeskriget i Syrien. I Syrien hade Israel ständigt utmålats som den ondaste, värsta yttre fienden. Syrien skulle rusta för krig som skydd mot Israel. Plötsligt var Assad värre, vapnen vändes mot de egna. Våldet förändrade hela beskrivningen av Israel. Där och då började jag få upp ögonen för konspirationsteorier – som att internationella agenter hade infiltrerad demonstrationerna mot Assad – vilket ledde mig in mig på konspirationsteorier över lag och då även antisemitism.

När jag var yngre kunde jag inte så mycket om svensk-judiskt liv eller svensk antisemitism, och samhället hade inte hjälpt mig för fem öre. Jag började självmant lyssna på samtal, läsa böcker och kunde känna igen mig. Jag känner mig hemma bland judar. Kulturen är lik, liksom erfarenheter av minoritetskap i Sverige. Och Ferenc Göndör påminde mig om min farfar.”

Somliga undrar varför du är så besatt av judar. 

”Det där är ett märkligt synsätt men det visar att jag som svensk-arab blir straffad hur jag än gör. Håller jag tyst får jag höra att det är typiskt ’oss’, att vi måste hata judar. Men när jag säger något får jag i stället höra att det är något skumt med varför just jag engagerar mig. Misstänksamheten kommer från både judar och mina kretsar. Folk tror att jag gör det för egen vinning, att det ska gynna min karriär. Det är verkligen ”damned if you do, damned if you don’t”.

Telefonen ringer, min make undrar om vi har ätit, han vill göra pasta. Jag tar med mig Somar hem, vi kryssar försiktigt ut ur Bajit, undviker fler arga tanter.

Väl hemma rullar ett annat samtal, om uppväxten. Historien om Damaskus och en mamma och pappa med rötter i Irak som gifter sig och får två flickor, Somar och hennes lillasyster. Paret skiljer sig snart, livet som ensamstående kvinna är svårt och mamma tar med flickorna till Norge. Där träffar hon en ny man, men allt slutar i katastrof.

I Filadelfiakyrkans stora sal, medan systrarna är på förskola för asylsökande barn i rummet intill, mördar mannen deras mamma. De får bo hos sin fröken i några månader, sedan skickas de tillbaka till Syrien, till en deprimerad far som inte klarar av att ta hand om dem. Men Somar har en moster i Bulgarien, kommunist och motståndare till Saddam Hussein. Hon är i landet på studentvisum som partiet har ordnat. Somar och systern skickas till mostern och hennes man – Karim. Saker ändras i Bulgarien, visumet förnyas inte, de kan inte återvända då flera släktingar redan har mördats av Saddams regim. Så hamnar familjen i Sverige och på Gotland.

Vem är Somar? Hur har hon hanterat barndomens trauman?

”Efter många decennier av att ignorera spåren av min barndom har jag börjat gå i terapi – hos en judisk terapeut. Hon är den första som inte är rädd för traumat. Hon gick rakt in i det onda direkt.

Jag är stolt arab och muslim. Jag är gotlänning. Fru till Mikael, mamma till två flickor. Och så är jag skribent. 2013 började jag skriva opinionsjournalistik på Aftonbladet. Jag kom från socialdemokratin, var en sosse som inte passade in. Ida Ölmedal hörde av sig, hon var på Expressen Kultur och ville att jag skulle skriva för dem. Ida sa ’för mig har du alltid varit en kulturradikal’.
Jag tänker ofta att jag ska sluta skriva… men jag försöker förstå det man inte förstår, då finns det mycket kvar att skriva.”

På tal om trauma, var befann du dig den sjunde oktober?

”Jag var på landet med familjen. Vi hade för en gångs skull lagt undan mobilerna och inte förrän i bilen på väg hem hörde jag på radion vad som hänt. Jag var i chock. Ännu mer chockerande var det att nästan ingen bland mina vänner – majoritetssvenskar till vänster – på sociala medier la upp något om terrorattacken och de israeliska offren. Många skrev i stället ’Free Palestine’.

Vänstern har en enkelspårig analys av Mellanöstern. Deras stöd för saken har mycket att önska. Även influensers som Lady Dahmer har en märklig bild av araber. När hon ska försvara palestinier hävdar hon att Israel har USA:s flygvapen medan palestinierna har flipflops, det rasism. Den här konflikten är större än sig själv och Israel-Palestina har blivit en projektionsyta för helt andra frågor. För européerna handlar den om judarnas relation till Europa och vice versa, men också om relationen till muslimerna.  Den ger dem en känsla av skuld som de inte vill bära. Så européerna pekar på staten Israel och försöker på så sätt frigöra sig från sin skuld.” 

Det är pinsamt att se hur de som aldrig har satt sin fot i Mellanöstern visar upp sin ignorans. Men 2017 flyttade du till Libanon med familjen. Hur kommer det sig?

”Jag ville tillbaka till Mellanöstern, till rötterna, och Beirut var så nära Syrien jag kunde komma. Jag hade aldrig valt att lämna Damaskus, det valdes åt mig. Det blev en sorgeprocess i Libanon, och när jag efter två år återvände till Sverige så var det mitt beslut. Men det var också ljuvligt att vara där, att njuta av ny, ung musik, kultur, progressiva samtal i en progressiv miljö. Det är ett Mellanöstern som aldrig når hit. Jag hade också en dröm att bli bra på arabiska, men det fick jag skrota. De har så många olika dialekter, det blev mest kaos. Jag hade gärna varit kvar men det blev helt enkelt för dyrt att leva så. Men det var fantastiskt att byta miljö, jag rekommenderar alla att göra det någon gång.” 

Hur växer dina barn upp? 

”När vi bodde i Libanon gick de i fransk skola men här går de i den vanliga kommunala. De växer upp i en mångkulturell miljö med en finsk farmor och irakiska morföräldrar, de pratar svenska och lite arabiska.”

Vad ger dig hopp just nu?

”Nu låter det som om jag fjäskar för målgruppen men vi måste erkänna båda sidors smärtor. Hoppet finns i israeliska och palestinska fredsaktivister. Jag berörs av The Parents Circle – Families Forum, PCFF, en organisation bildad 1995 som består av både palestinska och israeliska familjer som har förlorat någon nära i konflikten. De vägrar polarisering, till och med när deras barn mördats, de kämpar mot hat och för försoning. Jag tänker att om de klarar att inte hemfalla åt extremism, så måste vi som står utanför också göra det.  

Hon är en outsider, menar att det inte är trovärdigt att inte kritisera där man själv står. Utanförskapet kommer ur bakgrund och uppväxt, men understryks av tiden på Gotland. Ö-mentaliteten gör henne till en outsider på en outsider. Som hon ifrågasätter andra ifrågasätter Somar också sig själv. Hon funderar ofta på om hennes position verkligen är genuin, om hon skriver för att bli omtyckt eller för att hon vill skydda sig själv. Det är svåra frågor som inte alltid får svar, men hon utmanar sina läsare och sig själv. När hon efterfrågar en muslimsk fredsrörelse ses hon av vissa som en förrädare.

”Det är jätte segregerat mellan judar och araber.  Man avkräver sin grupp lojalitet, ’är du med oss eller mot oss’, alla gillar den andra sidans förrädare. Jag ser ett behov av att umgås mer.”

Pastan är slut, teet uppdrucket, vi har talat i timmar. Ändå får jag ingen klar bild av Somar, hon är öppen och sluten på samma gång. Kanske är det för att hon vägrar förenklade svar. Hon är varken medlöpare eller förrädare, men kan man som jude lita på henne? Att hon tar in nya fakta, processar dem och komma fram till olika slutsatser, gör henne oberäknelig. Det känns tryggare med skribenter där man i förväg vet vad som kommer att skrivas. Men till vilken nytta finns de? Det är skräckblandad förtjusning att ena dagen läsa något jag håller med om för att i nästa slå bakut av hennes tankegångar. I stället för att attackera skribenten försöker jag att ifrågasätta min reaktion. Ingen konflikt vinner på låsta positioner, och Somar utmanar.

Judar tillskrivs ofta ett civiliserat sätt, men kan givetvis vara pinsamt primitiva. Efteråt mejlar jag och ber om ursäkt för bemötandet på Bajit. Somar svarar direkt, hon förstår att ett fåtal inte representerar hela gruppen. Men det fortsätter skava i mig. Känslan av enhet – am Israel chai – är på gott och ont.

Anna Nachman

Anna Nachman är fri skribent och chef för begravningssällskapet i Stockholms judiska församling.