Att navigera antisemitismen som förälder – med hjälp av AI

Samuel Sjöblom om stödet från AI när han som förälder måste hantera skolgårdsantisemitism och hot mot sin dotter

För ett tag sedan kom min dotter hem från skolan och berättade att en kille i klassen hade kallat henne för ”jävla sionist” och skrikit i korridoren att hon ”vill se palestinska barn mördas”. Min dotter går i sjätte klass. Jag gick, med facit i hand, igenom alla möjliga reaktioner som en pappa kan ha i en sådan situation: 

Ilska: ”Va fan!” 
Misstroende: ”Men sa han verkligen så?” 
Blame the victim: ”Men hade du inte retat honom då?” 
Spela ner: ”Men han är bara en idiot och vet inte vad han snackar om.” 
Oro: ”Men är det många som säger saker som honom?” 
Hysteri: ”Det är därför du inte får ha TikTok, det är bara sån pro-palestinsk propaganda där.” 

Och fler reaktioner som jag inte kan redogöra för här. 

Till slut ringde dotterns lärare och bjöd in till ett samtal mellan våra familjer. Klokt och bra av skolan, tänkte jag, men samtidigt skapade inbjudan en viss oro hos mig. Dels: vilka är pojkens föräldrar? Varför går han omkring och skriker ”sionist” i skolkorridoren? Dels: vad förväntas av mig som förälder här? Hur ska jag agera eller reagera om vi själva möter antisemitiska ord på mötet? Hur ska jag hålla huvudet kallt? 

Så jag gick och ältade detta ett tag. Nej, nu ljuger jag. Jag blockerade oron, grävde ner mig i arbete och vardagssysslor och tänkte inte alls på mötet på skolan. Tills min dotter en kväll, precis innan läggning, påminde mig: ”Imorgon har vi antisemit-mötet, pappa. Gör inte bort dig… eller mig!” 

Helvete, för sent att be någon klok kompis eller min judiska terapeutmamma om råd! För sent att panikgoogla om SKMA har någon bra samtalsmall på sin hemsida. 

Men då fick jag en idé: AI?! 

Jag slog upp min dator, öppnade Chat GPT (betalversionen) och började beskriva min utmaning: 

”Hjälp mig att lägga upp en strategi. Min dotter har av en annan kille blivit kallad för ’jävla sionist’ och han har sagt att hon ’vill se palestinier dö’. Hur kan jag på ett konstruktivt sätt lägga upp mötet?” 

Tillbaka fick jag, inom fem sekunder, en strukturerad lista med 12 punkter som förslag på hur jag kunde strukturera både mina tankar kring incidenten och stöd till min mötesagenda. Dessutom fick jag konkreta tips på formuleringar om hur jag kunde öppna mötet för att skapa en förståelse för allvaret men utan att skapa en fientlig atmosfär mellan familjerna. 

Plötsligt hade jag en handlingsplan och hjälp att strukturera mina spretiga tankar. 

På morgonen gick jag med min dotter till mötet med råg i ryggen. Och jag följde i stort sett planen. 

Hur mötet gick? Bra! Mina rädslor om att pojkens föräldrar också var antisemiter visade sig vara fel. De var mycket bekymrade över sin sons uppförande. Det visade sig också att han inte bara använde ”sionist” som skällsord mot min dotter, utan också mot sina stackars föräldrar hemma när han inte fick så mycket skärmtid som han ville. Det är ju inte något positivt, men kanske ändå ett tecken på att han var mer påverkad av TikTok än en svuren judehatare. 

Mötet slutade med att jag bjöd in hela familjen till synagogan en fredag, eftersom de själva uttryckte att de som familj ”var mycket nyfikna på det judiska och olika minoriteter”. Min dotter berättade några veckor senare att pojken ”taggat ner” och att vardagen på skolan var ”okej”. Det kändes good enough från en 12-åring. Jag kände att jag verkligen fått hjälp av ChatGPT i att hålla huvudet kallt. Kanske är det just det AI kan göra – visa vägen, ge råd och samtalsstrategier när känslorna annars hade tagit över.  

Men våren blev till sen höst, kriget i Mellanöstern fortsatte, och trakasserierna mot min dotter gjorde detsamma. En kväll vid middagsbordet, när familjen lekte vår vanliga middagslek “Sant eller falskt?” – där barnen får berätta en kort episod från sin dag eller ljuga ihop en rolig historia, och de andra ska gissa om det är sant eller falskt – berättade min dotter att hon blivit påhoppad på Max hamburgerrestaurang. Hon hade blivit kallad “jävla jude” av ett gäng 14-åriga tjejer som agerat hotfullt och skrikit “Free Palestine.” Historien kändes så absurd att både jag och min fru trodde att vår 12-åring skojade med oss.

Men den historien visade sig tyvärr vara sann. Vi bestämde oss direkt för att polisanmäla händelsen som ett hatbrott. Min dotter kände inte flickan som hotat henne, men hon hade en bild av henne i sin telefon. Det fanns vittnen som kunde styrka vad som hänt, och övervakningsfilm från restaurangen. Bevisläget var gott, och det är viktigt att varje hatbrott rapporteras.

Min vana trogen gick jag tillbaka till ChatGPT för att få hjälp med hur anmälan skulle utformas. Men den här gången kände jag att datorns stöd inte riktigt räckte för att komma vidare. Jag var orolig, arg och upprörd, och jag behövde prata med någon. Då mindes jag att jag i ett mejl hade sett att Judiska församlingen hade ett akutnummer att ringa om man utsatts för antisemitism. Det gjorde jag. Snart kunde jag ställa alla mina frågor till en lyssnande, varm och medkännande person som kunde bekräfta att jag tänkt rätt i att anmäla händelsen. Hon förberedde mig också på att polisens utredning skulle ta tid och att skolan förmodligen skulle agera yrvaket och senfärdigt, med bristande erfarenhet och kompetens. Det var ett väldigt välkommet stöd för en upprörd och lite vilsen judisk förälder. Lite lugnare kunde jag senare på kvällen lugna och stötta min dotter.

Kanske kan AI hjälpa oss med enklare strategier inför ett samtal, men till syvende och sist är ett riktigt samtal med en annan medmänniska, när det verkligen gäller, så mycket starkare.

Samuel Sjöblom