SKA JUDARNA LÄMNA EUROPA?

”Ja, det är dags att packa väskorna och lämna den för judarna så olycksaliga kontinenten. Och innan den sista juden lämnar Europa skall han vända sig om och spotta!”
Det här är en av otaliga kommentarer som fällts i debatten som följde publiceringen av Jeffrey Goldbergs essä i den amerikanska tidskriften The Atlantic i april 2015: ”Is It Time For the Jews To Leave Europe?”
Judarna som essän handlar om, i alla fall flera av de europeiska judiska intellektuella, gick i taket: ”Vilken rätt har amerikanerna att tala om för oss vad vi ska göra”?
PETRA SOCOLOVSKY har följt debatten om judarnas framtid i Europa:

Ljusen släcks och fem figurer går upp på scenen. Två är från Europa, två från USA. Debattledaren är amerikan, men bor i Berlin. Alla är judar. I den stora kongresshallen på Hilton i Washington DC, hotellet där mordförsöket på president Ronald Reagan utspelade sig i slutet av mars 1981, sitter närmare tusen åhörare från USA och hela världen. American Jewish Committee är en av USA:s största judiska lobbyorganisationer som stöttar judiska grupper utomlands, bland annat genom den här årliga konferensen. I flera dagar har antisemitismens frammarsch i världen diskuterats. Nu har vi kommit fram till den stora slutdebatten: Do Jews Have a Future in Europe?

Moderatorn Deidre Berger från AJC i Berlin går igenom siffrorna igen:

– I Storbritannien har antisemitismen ökat med 118 procent. I Frankrike med 100 procent och i Tyskland med 25 procent. Sedan ger hon ordet till journalisten Jeffrey Goldberg som öppnar debatten:

– Efter månader av research för min artikel ser jag inga snabba lösningar på Europas problem. Om jag bodde i Toulouse och visste att jag riskerar mina barns liv genom att skicka dem till en judisk skola, då skulle jag flytta.

JEFFREY GOLDBERGS ESSÄ, som väckt sådant liv, tar avstamp i ett februarikallt Paris där hans intervju med filosofen Alain Finkielkraut dramatiskt avbryts av nyheten om ett gisslandrama i en koscherbutik, i en av stadens östra delar. Goldberg åker omedelbart dit.

Attackerna mot matbutiken i Paris och mot synagogan i Köpenhamn kort därpå satte igång en debatt även i Sverige. Uppdrag Gransknings reportage där reportrarna, med dold kamera, går runt på Malmös gator i kippa och davidsstjärna blev ett uppvaknande för många. I Sverige blev det startpunkten för en intensiv debatt, som öppnade makthavarnas ögon för den alltmer ökande antisemitismen. I USA rådde också en djup oro över utvecklingen i Europa, men där var det Jeffrey Goldbergs artikel som fick etablissemanget att vakna.

Jeffrey Goldbergs essä är lång och välskriven, uppdelad i kapitel. Kapitel IV handlar om Sverige. Goldberg tillbringar en hel dag på Paideia i Stockholm, ett institut för judiska studier som grundades på initiativ av den svenska regeringen år 2000.

– Jag blev förvånad när artikeln kom ut, säger Paideias grundare Barbara Spectre.

Under besöket på Paideia i Stockholm träffade Jeffrey Goldberg 25 unga europeiska judar, som trots samhällsklimatet och Förintelsens djupa sår på kontinenten valt att stanna, fördjupa sin judiska identitet och leda utvecklingen i sina respektive församlingar.

– Tonen i artikeln är väldigt nedlåtande och mörk, säger Barbara Spectre.

Redan i stycket efter det som handlar om besöket på Paideia citerar Jeffrey Goldberg en EU-rapport som visar att 60 procent av Sveriges judar är rädda för att identifiera sig öppet som judar. Lösningen, enligt Goldberg, är att judarna lämnar Europa.

–Det låter som en snabb och lätt lösning, säger Barbara Spectre. Men det funkar inte. Det här handlar inte om judarnas överlevnad. Det handlar om Europas själ och identitet, och om dess betydelse för resten av världen. Israel behöver ett fungerande Europa och det gör USA också. Barbara Spectre beskriver krisen i Europa som en kamp om demokratiska värden.

– Människor från olika kulturer med olika religion måste kunna leva tillsammans i ett mångkulturellt samhälle, där alla enas om grundläggande värden. Egentligen skiljer sig Barbara Spectres analys av Europas kris inte särskilt från Goldbergs.

I en video som publicerades i samband med essän säger Jeffrey Goldberg att striden står mellan den muslimska minoriteten och ett Europa som har förlorat sin identitet. De europeiska judarna är civila offer i den striden.

I VIDEON DISKUTERAR Goldberg med Leon Wieseltier, författare och en av de riktigt tunga judiska intellektuella i USA.

– Det här handlar egentligen inte om judarna, förklarar Wieseltier. Det här handlar om en misslyckad integrationsprocess. Judarna är passiva deltagare i krocken mellan en sekulär statsapparat, byggd kring det franska laïcité-begreppet och en minoritet som värnar om sin religion. Europas nationella identiteter är konstruerade kring en gemensam religion, kultur och etnicitet och har problem med att invånarna kan ha flera tillhörigheter, påpekar Wieseltier.

–I USA är det fullkomligt normalt att kalla sig grekamerikan om man har grekiska rötter. Men vem har hört talas om en turk-tysk? Det krävs ett pluralistiskt system för att det ska fungera, säger Wieseltier.

Han anser att Frankrike måste skapa en ny nationell identitet. På frågan om vad den sista juden bör göra, om nu alla judar ska lämna Europa, svarade Wieseltier:

– Spotta!

Barbara Spectre tycker att Jeffrey Goldbergs har valt fel perspektiv i sin analys.

– Han fokuserar på kvantiteten, på hur få vi är. Inte på kvaliteten. På det unika vi europeiska judar kan bidra med till den globala judendomen. Och han missar helt att judar kanske väljer att stanna i Europa för att de helt enkelt känner sig hemma här.

DEN PARIS-BASERADE historikern och författaren Diana Pinto retar sig också på det hon uppfattar som Goldbergs arroganta ton. I artikeln ”I’m a European Jew—and No, I’m Not Leaving” i den amerikanska vänstertidskriften New Republic, skriver hon att hon är trött på att bli betraktad som ett museiföremål av amerikanska judar.

Diana Pinto menar att de amerikanska judarna är allt för färgade av sin egen historia för att kunna se den europeisk-judiska verkligheten på ett nyanserat sätt. Den amerikansk-judiska berättelsen bygger på ett narrativ där flykten från Europa är huvudskälet till att de lever idag.

Diana Pinto stör sig också på hur Goldberg beskriver dynamiken mellan den inhemska europeiska antisemitismen och den som vissa muslimska invandrare har tagit med sig till Europa. Att den ena har närt den andra. ”De flesta amerikanska judar ser kontinenten (Europa) som ett fyllo som hållit sig nyktert ett tag, men som håller på att trilla tillbaka i sitt naturliga berusade antisemitiska tillstånd”.

Pinto skriver att hon litar på européerna och ifrågasätter att det skulle vara tryggare att leva i USA eller Israel för en jude. Samtidigt som hon kritiserar USA för att inte dela ut uppehållstillstånd till de europeiska judar som vill flytta dit.

EUROPÉERNA I SLUTPANELEN på AJC:s konferens uttrycker liknande kritik. Konstanty Gebert, journalist och en av Polens mest prominenta judiska tänkare, känns som en frisk fläkt när han efter alla dystra toner sätter sprätt på debatten med ett skämt.

-Jag ser att ni alla är klädda i svart, säger han till de andra i panelen. Sörjer ni?

Själv bär han en ljus linnekostym.

-Ni beskriver en annan kontinent än den jag bor på. Det finns inget existentiellt hot mot judar i Polen. Konstanty Gebert går med kippa i Warszawa utan några problem, berättar han. Och om det skulle hända honom något litar han på att hans landsmän, polackerna, skulle försvara honom. Benjamin Netanyahus ord efter attacken mot koscherbutiken i Paris, om att Europas judar borde flytta till Israel, viftar han bort:

-Israels premiärminister behöver inte tala om för oss att vi ska lämna Europa. Vi har gott om antisemiter som redan gör det.

Men den andra amerikanen i panelen protesterar. Bret Stephens från Wall Street Journals ledarredaktion är rädd att Europas judar inte förmår se varthän det barkar. Att de har förlorat sin överlevnadsinstinkt och att de, precis som på 1930-talet, inte ska hinna fly i tid.

– När det, som i Frankrike, satsas hundra miljoner euro på att soldater ska vakta judiska skolor, då är det redan för sent för Europa, säger Stephens.

Konstanty Gebert skrattar:

– Jag har bott i ett kommunistiskt land och varit med i motståndsrörelsen. Min överlevnadsinstinkt är välutvecklad.

– Visst har vi en kamp framför oss, men vi kommer inte att vinna om vi inte kämpar.

Och Europas judar ser möjliga vägar framåt. En lösning är att bygga relationer med moderata muslimer och tillsammans motverka de radikala krafterna både från högern och vänstern.

– Vi kan inte diskutera om judarna ska lämna Europa med en axelryckning. Vi talar om 2000 år av vår identitet. Vi kan inte amputera oss själva från Europa. Det är vårt hem, säger Konstanty Gebert.