SVERIGE 2017. Ska vi placera chanukian i fönstret eller på bordet?

Anneli Louise Rådestad står det med prydliga bokstäver i mitt vältummade pass. Mitt judiska namn, Miriam, står inte med. ”Det är bäst så”, tycker min mamma. Hon växte upp i efterkrigstidens Polen och tvingades lämna landet på grund av den statsstödda antisemitismen i slutet av 1960-talet.
Jag har ofta viftat bort hennes oro för mitt judiska engagemang och samtidigt försökt förstå den, utifrån hennes erfarenhet. Hon vill skydda mig. Försäkra sig om att jag aldrig, på grund av mitt namn, kommer utsättas för hot eller trakasserier. Hon vill att jag själv ska få avgöra när jag vill vara synligt eller osynligt judisk.

I samma anda har vi, i min familj, alltid spikat upp den judiska bönekapseln, mezuzan, på insidan av ytterdörren – istället för på utsidan där den är synlig för förbipasserande. Inte för att jag har känt mig rädd eller hotad. Det är bara så vi har gjort, och jag har aldrig reflekterat över det. Inte förrän jag hör att mina judiska bekanta inte vågar tända sin åtta-armade ljusstake, chanukian,  i fönstret i sin lägenhet. De vill inte skylta med att de är judar i ett område där många har rötter i Mellanöstern.

Dilemmat är flera tusen år gammalt. I Talmud diskuterar rabbinerna var chanukian  ska placeras för att bäst skänka ljus i vintermörkret. Bor man på bottenvåning placerar man ljusstaken vid ytterdörren, invid husväggen ut mot gatan. Bor man ett par våningar upp ställer man den i fönstret mot gatan. Men, inflikar rabbinerna härdat, lever man i oroliga tider räcker det med att man placerar chanukian på köksbordet. Rabbinernas råd är pragmatiskt. De väljer livet, men de släcker inte lågan.

SVERIGE 2017.  Ska vi placera chanukian  i fönstret eller på bordet?

Tidigare i år tvingades Judiska föreningen i Umeå lägga ner sin verksamhet på grund av hot och trakasserier från Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Trakasserierna började när några medlemmar i en lokal NMR-cell, som regelbundet tränade på ett gym intill föreningen, fick upp ögonen för de judiska grannarna. Trots löften från kommunen har en ny säker föreningslokal ännu inte hittats.

I en krönika berättar DN-journalisten Niklas Orrenius om Monica, en gymnasielärare som idag, mot slutet av sin karriär, inte vågar vara öppen med sin judiskhet, varken inför sina elever eller lärarkollegorna. ”Jag önskar att jag kunde vara öppen men jag orkar inte. Det finns ett sådant hat, ibland från oväntat håll,” berättar hon.

På en ’fin’ högstadieskola i centrala Stockholm går en flicka med ett judiskt namn. Hon har alltid varit öppen med att hon är judinna. På senare tid har klasskamraternas skämt blivit grovt antisemitiska. De handlar om att gasa judar, om rika Rothschilds och en judisk världskonspiration. Hennes mamma berättar att alla samtal med skolledningen bemöts med flathet. Det finns ingen handlingsplan.

Att ledarskapet brister när det gäller att fördöma hat, hot och trakasserier är oacceptabelt. Oavsett om det är skolledningen, kommunpolitikerna eller regeringen. Konsekvenserna kan bli fatala.

Nyligen marscherade 60 000 demonstranter i Warszawa under parollen ”Ett vitt Europa” och med än mer vulgära slagord. Under nazistdemonstrationen i Charlottesville, USA, i somras, skanderade mobben ”Judarna kommer inte att ersätta oss!”. Både det polska och amerikanska ledarskapet har under lång tid misslyckats med att på ett trovärdigt och kraftfullt sätt fördöma rasistiska och antisemitiska utfall och har på så sätt öppnat för de fascistiska demonstrationer som 2017 har bjudit på.

Ju mer avlägset minnet från Förintelsen blir, desto mer mottagligt blir samhället för antisemitisk propaganda. För en minoritet som den judiska är det livsavgörande att ha regeringens stöd. Efter en helg då hat, hot och våld riktats mot den judiska minoriteten i Sverige är det av största vikt att Sveriges ledarskap – Stefan Löfven med regering lever upp till det löfte som statsministern avger i Margit Silbersteins  intervju med Stefan Löfven i JK 4/2017  . Löfven lovar han ska stå på  barrikaderna i kampen mot antisemitismen. ”All sorts antisemitism.”

För det behövs det en handlingsplan.

Anneli Rådestad