”Det viktigaste ämnet i mitt liv är döden”

Efter en framgångsrik karriär inom reklambranschen befann sig den polske fotografen och författaren Mikołaj Grynberg plötsligt en dag i Auschwitz. Sedan dess har hans arbete fokuserat på människor som har rört vid döden, som har förlorat allt. Om att bli uppfostrad av sådana människor, om ilskan mot dem, och kärleken till dem.

Av Karolina Dzieciolowska

Vi träffas på en kaféterrass i hjärtat av Warszawastadsdelen Żoliborz. Personalen hälsar glatt på Mikołaj Grynberg. De skulle säkert förstå om han bara sa:  ”Jag tar det gamla vanliga”.

Mikołaj Grynberg började sin yrkesbana som reklamfotograf. Han lyckades övertyga en arbetsgivare trots bristen på erfarenhet. Framfusighet, säger han. Må så vara, men det ledde till att han hittade en egen stil, ett eget språk.

– Jag gillar inte färger. Jag gillar inte när för många saker drar till sig uppmärksamheten, jag vill ha enkla bilder. När jag hittade det som kallas lithfilm fungerade det fysiologiskt för mina ögon. Jag kan inte förklara det intellektuellt.

Numera tar han foton med telefonen. Han gör även bildbearbetningen med den.

– Jag tar bort färg och minskar kontrasten. Fotografer brukar tala om att ett motiv är i ljuset eller i skuggan. När man höjer kontrasten kraftigt blir allting antingen svart eller vitt.

             Så gjorde han i ungdomen, liksom många andra. Han gillade att det blev så starkt.

 – När jag blev mer flexibel, kanske mindre radikal, då började jag lyfta fram det som kanske inte syns först, men som kommer fram när man arbetar med bilden. Om man minskar kontrasten syns till exempel tygets textur i en vit klänning när den är i ljuset, om man höjer kontrasten försvinner texturen. Likadant om motivet är i skuggan. Någontings syns där. En skör materia. När jag bearbetar bilden för någon annans blick försvinner det. Jag är intresserad av sådana saker som visar sig när man ställer frågor och skrapar bort ett lager.

På många gravstenar på judiska begravningsplatsen på Okopowagatan kan man läsa versraden: frid över hans/hennes skuggor. Kanske …

-Att det skulle handla om de skuggorna? Det skulle man kunna skriva litteratur om, det är väldigt lockande. Men en fotograf tänker inte på det sättet. Man försöker bara styra åskådarens blick.

Att han vill att hans huvudpersoner ska berätta historier insåg han under arbetet med fotoboken Auschwitz – co ja tu robię? (Auschwitz – vad gör jag här?) Den innehåller oskarpa bilder med korta dialoger till.

– För att det ska bli ett bra porträtt måste två personer anstränga sig – den som fotograferar och den som poserar. Jag kan inte be folk stå och posera för foton i Auschwitz, tänkte jag. Och när man tar ett enda foto är risken att personen råkar kisa med ögonen eller gapa med munnen. Så jag minskade skärpan. Det skapade nya betydelser. Men just då var jag så skrämd och traumatiserad av platsen jag var på, det fanns ingen konstnärlig överbyggnad.

– Först tyckte många att titelidén lät infantil. De försökte övertala mig att ändra den. Jag envisades, för jag visste verkligen inte vad jag gjorde där. Jag sökte efter svaret på den frågan, och boken handlar om det. Men visst var det omoget. Jag kunde inte låtsas att det handlade om någonting annat.

Fotoboken och de följande böckerna, Ocaleni z XX wieku (Överlevande från 1900-talet) och Oskarżam Auschwitz (Jag anklagar Auschwitz), handlar om att umgås med människor som har rört vid döden, som har förlorat allt. Om att bli uppfostrad av sådana människor, om ilskan mot dem, kärleken till dem. Om honom, Mikołaj Grynberg, och hans egna skuggor.

– Det viktigaste ämnet i mitt liv har blivit döden. Jag ville förstå hur den människa känner som har blivit utsatt för sådant. Av min familj fick jag höra att jag borde rädda mig själv och inte gräva djupare.

 – I det ögonblick jag insåg att det var så många år sedan men här sitter jag ändå och pratar med människor som har upplevt det, då kändes allt annat oviktigt, utan jämförelse. Det är som att vara där med dem. Det är att leka med elden, för när man närmar sig det ögonblick då man börjar förstå, då blir man galen. Så det gäller att närma sig och avlägsna sig, man kommer aldrig fram.

För att utforska den typen av erfarenheter gjorde han bland annat intervjuer med mördare. Men det visade sig vara fel spår. Känslan av vilsenhet förde honom mot fiktionen. Han berättar vilka som haft inflytande på hans skrivande. Han har haft olika litterära romanser. När vi träffas har han just läst ut Den sista intervjun och är förälskad i Eshkol Nevo. Men hans livs kärlek är och förblir den polsk-israeliska författaren Irit Amiel, det var hon som öppnade vägen mot fiktionen för honom.

 – Aha! Så man kan lägga upp det på sitt eget sätt, tänkte jag när jag läste Osmaleni (De svedda). Litteratur behöver inte vara som klassisk poesi! Jag kontaktade henne på Facebook och vi träffades. Vi förstod varandra genast. Bra att det var så stor åldersskillnad mellan oss. Jag ställde sådana frågor som jag själv inte gillar:

             – Är det sant?

             ”Tror du verkligen att jag hittar på allting?”

             – Men har du bett dem om tillstånd?

             ”Är du galen?”

             – Men visade du det för dem efteråt?

             ”Ja.”

             – Och vad sade de?

             ”De flesta kände inte igen sig.”

             – Hade du ändrat något?

             ”Nej, människor ser inte sig själva utifrån.”

             – Kompakta, korta berättelser. Rakt på sak. Mitt språk. Det har jag fått av Irit.

Och just sådan är Rejwach (Rabalder), en samling noveller med oändligt täta beskrivningar av polsk-judiska relationer. Alla novellerna är som svarta hål. Större delen skrev han under materialinsamlingen till Księga wyjścia (Exodus), en samling intervjuer med judar som berördes av den polska antisemitiska kampanjen 1968. Att redigera samtalen kändes så tungt att han började skriva sina egna texter.

– Jag byggde dramaturgin enligt vad jag själv ville att huvudpersonen skulle berätta. Ibland hade jag träffat förebilderna och ibland hittade jag på ett språk. I intervjuer när jag fick frågan om det var sant sade jag ibland ja, ibland nej. Jag har hela tiden tyckt att det är sant. Rakt ut ur mitt huvud, min sensibilitet. Jag vill få andra att känna likadant som jag.

             På författarkvällar läser han ibland högt ur sina böcker.

– Jag tittar upp och ser att människor gråter. Jag blir rörd av att texten har en sådan kraft.

             – Judarna är min förevändning, men jag försöker skriva så att det handlar om människor. Om det handlar om dig och mig är det bra. Om man måste vara jude för att förstå, då vill jag inte skriva bara för judar.

”Jag upplever ofta lyckliga ögonblick tillsammans med människor som liksom jag lever ett liv som de inte önskar någon annan. De står mig nära, jag ser mina egna tårar i deras ögon.” Så presenterade regissören Dorota Abbe den teaterpjäs baserad på Rejwach som hade premiär i maj 2022.

– Dorota har gjort den så att alla sitter vid samma bord. Man kommer nära historierna. En stor upplevelse. Jag lyssnade som om det inte var mina texter och jag fick höra mycket. Intressant, tänkte jag, och sedan kom jag på att det var mina ord. Det hade gått fem år sedan jag skrev boken. Mycket var nytt men fortfarande nära. Idag skulle jag inte kunna skriva något så sorgligt.

När han började skapa ville han förstå, rulla tillbaka tiden.

– Mina mor- och farföräldrar var borta, så jag åkte hem till andra. Man skaffar sig ett dussintal nya mor- och farföräldrapar, sedan dör de. Det blev nya sorger, oplanerade …

             Ja för det finns också sådana sorger som man vet att de en gång ska komma.

– Fast … än idag tycker jag att det inte borde få vara så. Det är så konstigt att föräldrarna dör. Mamma dog i en bilolycka 2002. Att plötsligt bli föräldralös när man har haft en god relation, det innebär en längre sorgeperiod. Efter den första sorgen är man rädd för nästa. När den sedan inträffar är det fruktansvärt, men man känner en lättnad, rädslan försvinner. Det är väldigt intressant med sorg. Det var därför jag skrev Poufne (Förtroligt). Boken kom ut arton år efter mammas död, tre år efter pappas…

(Paus.)

 – Fast den blev ett farväl. De slutade komma tillbaka, slutade dyka upp i drömmen. Det var inte ofta jag drömde om dem förut heller, men det var värt sin vikt i guld. Under skrivandet tillbringade jag så mycket tid med dem att något slags psykologisk process måste ha inträffat. Jag tror inte på någon religiös, metafysisk förklaring. Eller på skuggor. Om jag hade vetat att det skulle bli så vet jag inte om jag hade skrivit boken.

I några år har han hållit (skrivar)kurser under rubriken ”Personliga historier”. De flesta deltagarna är kvinnor.

             – I vissa grupper använder jag på skoj feminina böjningsformer när jag talar om mig själv. Jag får tillgång till berättelser som män oftast inte får höra. En gåva från himlen som gör att jag förstår och vet mera.

             Mikołaj understryker att det inte är skrivarkurser.

 – Några medvetanden böjer sig ner över en text – inte ett ensamt medvetande – och sedan pratar de med varandra. Inför mina ögon föds någonting, jag är som en barnmorska. Efter ett tag insåg jag att mina kurser grundar sig på stödgrupper. Vi fattar mod när vi är tillsammans med andra. I utvärderingarna talar alla om tryggheten. Det går inte att tala om skapande utan trygghet.

Han säger att det här är den yrkesmässigt bästa tiden i hans liv. Han gör ingenting som han inte skulle vilja göra.

Hösten 2021 var det premiär för Dowód tożsamości (Existensbevis), en dokumentärfilm som Mikołaj gjorde på beställning av POLIN, museet för de polska judarnas historia i Warszawa. Bland intervjupersonerna finns några som på senare år har bestämt sig för att utvandra. Men de flesta bor kvar i Polen. Det händer att judar från andra delar av världen ifrågasätter varför. Mikołaj uppfattar de frågorna som aggressiva.

– När judar berättar antisemitiska skämt är det roligt. När icke-judar berättar antisemitiska skämt är det antisemitism. När judar frågar: men hur kan du bo där? finns något överlägset i själva frågan. Åt helvete med frågor som innehåller en värdering!

 – Titta, Chana på väg hem från skolan. På cykeln där, ser du?

             Flickan är den yngsta intervjupersonen i filmen och samtidigt en granne från kvarteret.

 – Żoliborz är mitt hem, säger Mikołaj. Här har han sin egen mataffär, sin egen expedit, på kaféet säger folk hej till honom. Han gick i skolan här – ”den där gula byggnaden”. Han flyttade hit i tredje klass efter att han blivit slagen av skolkamraterna i en annan stadsdel. Föräldrarna hoppades att det inte skulle finnas antisemiter i Żoliborz. Det är känt som en stadsdel för intellektuella, en plats där det polska socialistpartiet var starkt före kriget – där borde inte finnas någon aggressivitet. ”På sin höjd verbalt våld, men ingen skjuter på mig här”, som en annan av intervjupersonerna, i skägg och hatt, säger i filmen.

 – Därför tänker jag inte flytta härifrån. Jag bor på andra sidan det där huset, och min bror bor en tunnelbanestation bort, i vårt barndomshem.

Mikołajs balkong vetter mot Adam Mickiewiczgatan, som fått namn efter Polens nationalpoet. Vid den gatan bor även Jarosław Kaczyński, ledare för Polens nationalkonservativa regeringsparti Lag och rättvisa. I oktober och november 2020 var gatan full av demonstranter som protesterade mot skärpningen av den polska abortlagen utanför Kaczyńskis hem. Det verkar som om Mikołaj har en bred, fullskalig utsikt över sitt land. ”Jag hade det förr”, säger han och gör ett hopp längre tillbaka i tiden. Han minns att kvinnornas protester den hösten förflyttade honom till 1981 och Solidaritetstiden.

 – Vi hade en brandmannaskola i närheten. När jag såg alla tiotusentals marscherande kvinnor, polisstyrkorna, hela stämningen, påminde det om brandmannastrejken strax före krigstillståndet i december. Jag var med i den frivilliga ordningsvakten och skaffade fram mat åt de strejkande. Jag var 15 år. En totalt formande erfarenhet. Känslan av deltagande, av gemenskap, jag kände ingen rädsla. Och så kom krigstillståndet som snabbt återförde mig till ordningen.

2020 gick ungdomar ut på gatan inte för att kämpa för frihet, utan för att försvara den frihet som de hade formats av.

 – De sade att ingen fick beröva dem det de hade. Men de misslyckades.

             Vad ser du för framtid från din balkong?

– Jag går inte ut på balkongen. Jag tittar inte längre ut över mitt land. Jag undervisar, slutar klockan 21 och sätter på radion. Jag får höra hur polackerna har det, och så pratar jag med Juno, min fru. Folk ringer till programmet, jag lyssnar i femton minuter, det räcker.

Jag frågar om hans och andra polackers hjälp till de många ukrainska flyktingarna som kommit till Polen sedan 24 februari.

 – Hjälpen till ukrainarna är inte hela berättelsen om polsk flyktinghjälp. Det finns en bit av vår gräns där människor lider och dör. Antalet långväga flyktingar vid gränsen mellan Polen och Belarus minskar inte trots att polska staten har byggt en mur genom Białowieżaskogen. Denna Europas sista stora urskog är fortfarande en fälla, en plats för brutala pushbackoperationer. De människor som söker ett bättre liv berövas sin mänsklighet, sin hälsa och sina liv. Människor från trakten och aktivister ger dem mat, kläder och sjukvård, och skyddar dem från gränspolisen. Det är bara några få kvar som hjälper dem, alla andra har övergått till att hjälpa ukrainare i stället, även jag.

I februari skickade han mejl till sina vänner i Ukraina att hans hem stod öppet för dem. Han vill hjälpa eftersom det inträffar i närheten av honom.

– Jag kunde inte göra som farfar som 1936 tog sin ryggsäck och sin ylletröja och reste till Internationella brigaderna i Spanien. Nu förstår jag både bättre och sämre varför han gjorde det. För jag tänker också: Men människa … hur kunde du lämna allt?

 – Om jag idag skulle bo i ett annat land och inte kunna resa hit, då skulle jag vissna. Utan språk, utan vänner … Men om jag hade rest i väg tidigare, som tjugoåring, då hade det inte varit en dum idé. Förr tyckte jag det var bra att mina föräldrar inte emigrerade 1968, idag är jag inte lika säker.

Varför funderar polska judar hela tiden på att emigrera?

             – För att de inte har emigrerat.

Det svaret låter som ett skämt. Skulle inte stand-up kunna vara nästa steg i din karriär?

             – Jag är fullt nöjd med antalet människor som hatar mig nu, jag behöver inte fler. Inte nog med att antisemiterna skulle kasta sig över mig, judarna skulle också göra det. Men det är en bra idé. Jag brukar titta på stand-up. Av de judiska gillar jag Sarah Silverman, för hon är så brutal. Eller Hannah Gadsbys Nanette som får skrattet att fastna i halsen. Jag brukar dö av skratt när jag och Juno tittar på det.

             ”Tycker du att det där är roligt?” frågar Juno.

             ”Ja, fruktansvärt.”

             ”Men vad är det som är så roligt?”

             ”Det kan jag inte förklara.”

Karolina Dzieciolowska

Läs Mikołaj Grynbergs novell En fåfäng judisk själ ur den NIKE-prisbelönade novellsamlingen Rejwach.