The Fabelmans – en väl serverad judisk kalkon!
Samuel Sjöblom recenserar The Fabelmans:
När de senaste femtio årens mest hyllade regissör Steven Spielberg gör ett epos över sin egen barndom och ungdomstid är förväntningarna skyhöga. Och Spielberg sparar verkligen inte på krutet i ensemblen, kuliss och rekvisita.
Spielberg tar oss tillbaka i tiden som bara en filmskapare med stor budget och mycket självförtroende kan. Berättelsen börjar tidigt femtiotal. Sammy – som han kallar sig själv som liten pojke – får gå på bio med sina föräldrar och överväldigas totalt av filmens kraft och storhet. Hans far (Paul Dano), ett tidigt datageni, är försiktigt positiv till hans nya hobby medan hans judiska mor (Michelle Williams), som själv bär på en krossad konstnärsdröm, uppmuntrar honom i hans skapande. Hon förstår direkt att filmen hjälper hennes neurotiska son att ”skapa kontroll i en kaotisk värld genom att låsa in den på film”.
Vi får följa med Sammy genom barndom och tidig ungdom. Spielberg visar hur hans familj lever ut en till synes okomplicerad amerikansk-judisk identitet i en generisk förort med vita staket. Den som vill bada i judiska referenser kommer inte bli besviken. Här ryms klassiska bilder på judiska högtidsmåltider, kärleksfulla och humoristiska porträtt av varma mormödrar, bitska svärmödrar och en kärleksfull ”farbror”, pappans bästa kompis spelad på ett förtjänstfullt sätt av Seth Rogen.
Men under den perfekta ytan finns familjehemligheter som Sammy, genom sitt idoga filmande av familjens vardag, snart upptäcker och det ställer lojaliteten mot modern och fadern på sin spets. I moderns – och Sammys – psykologiska dragkamp mellan konstnärskapet, kärleken och plikten i familjelivet finns filmens huvudtema.
Precis när Sammys filmskapande börjar ta fart, tvingar pappans karriär familjen att bryta upp och flytta till Kalifornien. Sista tredjedelen av filmen skildrar Spielberg den första tuffa tiden i den nya delstaten där han möter både, mobbning, antisemitism och den första kärleken i form av en djupt kristen ”chiksa”. Sammy som under en tid vänt filmskapandet ryggen, plockar till slut upp kameran igen och använder den för att göra upp med mobbarna på skolan. Och där någonstans, mitt i mammans och pappans ljumma skilsmässa, lämnar man Sammy på väg in i Hollywoods magiska värld.
Vad tar jag då med sig från Spielbergs två och en halv timme långa barndomsepos? Väldigt lite tyvärr, förutom insikten att även en mästare kan göra dålig film. Manuset är ett totalt haveri – det känns som att tio kortfilmer är staplade på varandra.
Det som har varit Spielbergs storhet när han gjort filmklassiker som E.T, Jurassic Park och Shindler’s List – var förmågan att gestalta berättelser som berättar något djupare än det som sker på ytan. Det verkar han, när handlingen ligger (för) nära honom själv, helt tappat. Filmen är full att plattityder, scener som inte överraskar och en dialog som aldrig lyfter. Regin lämnar absolut inget till tittaren att fylla i. Varje känsla är spelad, varje ord är sagt – vilket gör filmen både förutsägbar och sentimental.
I The Fabelmans släpper Spielberg aldrig kontrollen över sitt minne av barndomen och resultatet är en film som är både övertydlig och tråkig.
Att filmen är nominerad till sju Oscarstatyetter säger mer om vilken status Spielberg byggt upp under de senaste femtio åren bland de mäktiga i Hollywood än om filmens kvalitet. Fortsätter mästaren att servera såna här kalkoner kommer hans cineastiska arv snart ha naggats i kanten.’
Samuel Sjöblom
