Att porträttera ”juden” i dagens samhällsklimat

En stereotypisk jude och en antisemitisk biskop – på samma kväll, på samma scen.

Text: Jon Forsling Foto: Hugh Gordon

Föreställningen är tre och en halv timme lång. Men den viktigaste repliken i Teater Galeasens uppsättning av ”Fanny och Alexander” yttras av Christina Schollin redan efter några minuter.

Schollin, i sin roll som Helena Ekdahl – den gamla matriarken för den brokiga teaterfamiljen Ekdahl, vars överdådigajulfirande i Ingmar Bergmans klassiska film har tagit plats i folksjälen som själva sinnebilden för något ursvenskt – sitter i en fåtölj och tittar på gamla fotografier. Plötsligt håller hon upp ett foto och visar det för sitt barnbarn Alexander:

– Det var innan jag träffade din farfar. På den tiden så hette jag ju fortfarande Mandelbaum.

Det judiskklingande namnet nämns bara en gång. Men vips kan pjäsen ses ur ett helt annat perspektiv – åtminstone för den som var uppmärksam nog att snappa upp det.

En halvtimme efter att Hannes Meidal, 45, har tagit emot publikens jubel för sin insats på scenen slår han sig ner på teaterns kontor och pustar ut. Det är i slutet av januari, och den hyllade uppsättningen kommer snart att gå i graven efter att ha gått för fulla hus i fyra månader. Som tur är finns en inspelad föreställning av Teater Galeasens ”Fanny och Alexander” att bevittna på SVT Play, där den kommer att nå en långt större publik än den som får plats i teaterns trånga lokaler på Skeppsholmen i Stockholm.

Hannes Meidal har – förutom att axla två av rollerna – varit den som tillsammans med regissören Jens Ohlin tagit sig an uppgiften att tolka Bergmans mångbottnade mästerverk. Som judisk skådespelare är han särskilt medveten om att Schollins tidiga replik är en slags nyckel som låser upp en helt ny tolkning av pjäsen:

– Den finns inte med i filmen, men i manusets rollista presenterar Bergman henne som ”Fru Helena Ekdahl, skådespelerska och änka, född Mandelbaum” – det betyder ju något. Och det blev centralt för oss, inte minst nu när man tänker på den nya boken om hemliga judiska familjer som har kommit (”Dolda judiska liv”, av Joanna Rubin Dranger). Jag tycker att det är hisnande att tänka sig att Familjen Ekdahl kanske är en hemlig judisk familj? Vi fick med det för ögonen en så tydlig bild av var Isak och Helena kan ha lärt känna varandra. De kom från någon gemensam judisk kontext, och sen blev han kvar vid sidan medan hon gifte sig, säger Hannes.

Ingmar Bergmans ursprungliga manus ställer mycket av det vi har trott oss veta om familjen Ekdahl på ända. Meidal och Ohlin valde att ta vara på fler detaljer som av olika anledningar inte togs med i filmen:

– Vi leker även med möjligheten att Alexander kanske är biskopens barn, vilket också antyds i manus men inte finns i filmen. Men om han nu inte är det så kan ju Isak mycket väl vara hans farfar, i och med att han och Helena har haft en kärleksrelation, säger Hannes.

Ända sedan premiären i oktober 2024 har Galeasens ”Fanny och Alexander” – med tunga namn som Schollin, Lina Englund och Torkel Petersson i ensemblen – varit en snackis inom teatervärlden. Kritikerna har på det stora hela hyllat uppsättningen – som i Dagens Nyheter utsågs till ”årets bästa” – men den har också gett upphov till en del oväntade reaktioner.

Mycket av diskussionen rör karaktärerna som Hannes Meidal ensam gestaltar: den judiska antikhandlaren Isak Jacobi och den antisemitiska biskopen Edvard Vergérus. De framställs ofta som varandras antagonister och totala motpoler, men Meidal och Ohlin har närmat sig dem på ett lite annorlunda sätt.

– I filmen upplever jag biskopen (spelad av Jan Malmsjö, reds anm) ganska mycket som en sadist, nästan som ondskan inkarnerad. Vi har försökt binda ihop honom och Alexander mycket mer: Biskopen har en gång varit en fantiserande Alexander och Alexander rymmer också en inre biskop. Vår tolkning sysselsätter sig överhuvudtaget mycket med motsättningen mellan familjen Ekdahls icke-perfekta kompromissande och den längtan efter renhet som Biskopen representerar, vars skärningspunkt går i Alexander. Hans ”radar”, står, med Bergmans ord, ”öppen åt alla håll, mot framtiden, nuet och det förflutna”, och det är ingen tillfällighet att Hitlers röst ett kort ögonblick i föreställningen flimrar förbi i Alexanders fantasivärld, säger Hannes.

Vi har själva tänkt på vår ”Fanny och Alexander” inte bara som ett envig mellan fantasi och verklighet, och mellan den lilla världen och den stora, utan också som en gestaltning av såväl 1900-talets som vår egen tids skrämmande dragkamp mellan demokrati och auktoritära strömningar, fortsätter han.

I tidigare scenuppsättningar har de judiska dragen i Isak Jacobi-rollen, som Erland Josephson spelar i filmen, ofta tonats ner Meidal väljer det motsatta spåret; i hans gestaltning ser Isak Jacobi nästan komiskt Fagin-judisk ut. ”Är inte ryggen ovanligt krum, rösten och gesterna extra tillgjorda?”, som Dagens Nyheters Jacob Lundström skrev efter att ha sett pjäsen. ”Medan det gråa skägget hänger löst och yvigt som ett inköp från Buttericks”.

– Isak Jacobi är en oerhört tydlig, judisk stereotyp. Bergman var inspirerad av Dickens Fagin, som ju är själva sinnebilden av den antisemitiska klichén. Sen vrider han och inverterar det, så att Isak blir biskopens motpol och symboliserar det goda, fantastiska och mystiska. Men det är ju lika klichéartat för det, kan jag tycka. I förbigående, och alldeles okommenterat omtalas han i filmen också som ”procentare” och ”ockrare”, och när han kommer till biskopsgården uppför han sig plötsligt stereotypt underdånigt och lismande, bugar djupt och väser: ”Det gäller pengar… massor av pengar.” Bilden går inte ihop, säger Hannes.

Lundström fortsatte sin text med att tolka Hannes Meidals version av Jacobi som en projektion från biskop Vergérus, ”resultatet av judehatarens negativa önsketänkande, en motbild som den bestraffande biskopen behöver för att rättfärdiga sig själv”.

– Den här rollen går inte att göra utan att i själva läsningen ställa ut att det är en stereotyp, en kliché. I biskopsgården kan han absolut tolkas som biskopens projektion. Men vår lösning blev framför allt att hela världen, och alltså även Isak, är sedd genom Alexanders blick.  Den värld vi ser är den han ser. Därför var vi också måna om att plocka in tjänstefolkets fruktansvärda antisemitiska kommentarer som finns omskrivna i manuset. Bergman skriver i sina scenanvisningar att Alexander hört tjänstefolket viska, att Isak Jacobi är en äcklig, smutsig jude som rövar bort barn. Med det som fond blir hans exotiserande blick på Isak också begriplig för mig, säger han.

Själv spårar Hannes Meidal sina judiska rötter på mödernet – mamma heter just Jacoby i efternamn. Han beskriver sitt förhållande till det judiska som avslappnat under uppväxten:

– Jag växte upp nära min mormor som inte alls var troende, tvärtom. Men hon var ändå dotter till gamle överrabbinen i Köpenhamn, Max Friediger. Vi firade chanukka och pesach. Det fanns absolut en medvetenhet och ett intresse, men inte så mycket mer. När jag sen träffade min blivande fru, vars pappa är polsk jude som kom till Sverige -68, kom jag i kontakt med hela den delen av den moderna judiska historien, postförintelsen, säger han.

Efter 7 oktober-attackerna har vissa skribenter valt att se många företeelser genom ett Israel/Palestina-filter, även när det till synes inte finns någon uppenbar koppling. Som när Dagens Nyheters Kristina Lindquist skrev följande: ”I Galeasens uppsättning av ’Fanny & Alexander’ greppar biskopen rottingen och talar om att vara tvingad. I Israel talar soldater om att ’behöva’ köra över palestinier. Världen läcker in på teatern – och språket perverteras av brutalitet”.

Vad tänkte du när du läste det?

– Jag ska säga direkt att jag tycker att det här har varit jätteläskigt att göra. Hur ska det tas emot? Hur uppfattas det? Inte minst antisemitismen. Också för att vi lever i en känslig tid som är full av trigger-varningar. Och vi var ändå övertygade om att vi inte kunde göra den här berättelsen utan att synliggöra, och göra upp med, den antisemitiska stereotyp som den bygger på, men som är så lömskt cacherad att många inte ens noterar den, säger Hannes.

– Sen är det naturligtvis alltid en fara med att försöka synliggöra något utan att samtidigt reproducera det. Vi har försökt vara så tydliga vi kan och jag upplever att de allra flesta förstått våra avsikter. Sen har det också kommit en del upprörda reaktioner, framför från människor som inte sett föreställningen men bara läste den olycksaliga rubriken till Jacob Lundströms krönika i DN: ”Scenisk judekarikatyr på Galeasen”, som senare dock ändrades till ”Scenisk uppgörelse med judisk karikatyr”. Ord är viktiga. Vad gäller Kristina Lindquists krönika, som ju inte alls tog upp Isak-figuren, har jag full respekt för att man i ett konstverk läser in egna tolkningar, även om vi själva inte hade en tanke på Israel och Gaza. Men den implicita kopplingen – att ena veckan läsa i DN att jag gör en antisemitisk karikatyr för att nästa vecka, i min andra roll, beskrivas som en inkarnation av staten Israels krigsmakt – skakade mig, fortsätter han.

Ingmar Bergmans förhållande till det judiska beskrivs ofta som komplicerat. Mästerregissörens tidiga verk hade – som Jonathan Rozenkrantz i FLM har skrivit – ofta öppet antisemitiska inslag. I pjäsen ”Mig till skräck” från 1947 associerade Bergman till exempel en judisk karaktär med en vampyr, vilket enligt Rozenkrantz kan ”härledas till två antisemitiska myter: att judar offrar kristna barn för att baka bröd på deras blod, och att judar är ekonomiska blodsugare ”.

Att gå så långt som att kalla den tidiga Bergman för en antisemit är dock Hannes Meidal inte villig att gå:

– Nej, det kan inte jag uttala mig om, även om han själv förstås skrivit mycket om sin ungdoms dragning till nazismen. Det är också tydligt att han har en upptagenhet kring det judiska och var ett barn av sin tid. Många av de svenska filmer han såg som ung, som ”Pettersson och Bendel” från 1933, är ju fulla av de här judiska stereotyperna. Sen kan jag förstås ändå tycka att det är anmärkningsvärt att 1947, två år efter Förintelsen, i rollgalleriet skriva in en figur som heter ”Juden Isak” och bor i en håla under marken. Det går inte att säga att han var antisemit, men i materialet ryms stoff som är sprunget ur en uråldrig antisemitisk tanketradition, säger han.

Mer än en gång har det hänt att Hannes Meidals judiska identitet har gett hans skådespelargärning en extra dimension. Som när han fick ett karriärgenombrott i uppsättningen av Tadeusz Slobodzianeks ”Vår klass” på Teater Galeasen 2013, en verklighetsbaserad pjäs som utgår från massakern av judar i nordöstra Polen 1941. Meidal spelade Abram Baker, född Piekarz, en utvandrad rabbin som får veta att 54 familjemedlemmar mördats av sina polska grannar. Från sitt nya hem i USA läser Baker upp namnet på alla de omkomna, och Hannes Meidal har berättat i antologin ”Jude i Sverige” om hur högtidligt och viktigt det kändes för honom att stå på scenen och recitera namnen på de som dödats.

– Jag ryser nu, bara jag tänker på det. Min frus judiska rötter kommer som sagt från Polen, och vi har besökt den lilla staden Jedwabne där massakern ägde rum. I slutet av pjäsen har Abram blivit gammal, och då reciterar han i stället namnen på sin efterlevande familj. Jag stod vänd mot publiken, i det lilla rummet på Galeasen, och läste upp den långa listan över alla hans barn, barnbarn och barnbarnsbarn. Det gick tydligt att se vilken ”kompetens” publiken hade när det gällde att förstå det judiska perspektivet, säger han.

– Du hade den polska crowden, den polsk-svenska, den judiskt svenska och den etniskt svenska. För vissa etniska svenskar fanns det något komiskt över den gamle mannen som stod och skröt över sina efterlevande. De skrattade ofta under den scenen, men de som förstod den existentiella grundklangbotten var tysta eller grät.

Jon Forsling

Det här är Hannes Meidal:

Namn: Hannes Meidal.

Ålder: 45.

Bor: Stockholm.

Yrke: Skådespelare, dramatiker, teatervetare.

Familj: Fru och två barn.

Bakgrund: Meidal är utbildad vid Teaterhögskolan i Stockholm och tillhör sedan 2013 Dramatens fasta ensemble. Medverkar ofta i Judisk Kulturs program. Genom åren har han också arbetat genomgående med evige parhästen Jens Ohlin i pjäser som ”Marodörer”, ”Faust”, ”Hamlet” och ”(Macbeth)”. Teater Galeasens föreställning ”Fanny och Alexander”, där Meidal gör två av rollerna, kan nu ses på SVT Play.