Kippan under kepsen – ett samtal med Steve Reich

Världskompositören Steve Reich är Sverigeaktuell med verket The Cave som sätts upp på Folkoperan 20-21 oktober. Han talar ogärna om något annat än musik men i ett intimt samtal med Lizzie Oved Scheja öppnar han upp om sitt liv och om att vara praktiserande ortodox jude.

Steve Reich, en av vår tids mest hyllade samtida tonsättare, har gett hundratals intervjuer. Även om han naturligt och gärna talar om sin musik, är han motvillig att tala om något annat. Jag ville tala med honom om hans judiska identitet och vad den betyder för honom, särskilt eftersom han är, eller har blivit, en praktiserande jude. Under den helamerikanska basebollkeps som blivit hans kännemärke bär han en kippa. Första gången jag såg den kippan var när han, slumpmässigt, valdes ut för säkerhetskontroll på Arlanda och tvingades ta av sig kepsen. Jag stod nära och sneglade på honom. När kepsen försvann blottades hans kippa. I det ögonblicket såg Steve sårbar ut, som om hela hans yttre framtoning förändrades. Tonsättaren blev en jude. Jag försökte mota bort dessa tankar. Låt oss inte överdriva. Bara en säkerhetsrutin. Bara en kippa. Jag kunde inte. Kan fortfarande inte. Det var som om jag såg honom naken, utan hans samtycke.

Du föddes i New York av judiska föräldrar men hade en mycket vag relation till judendomen och knappt något judiskt liv.

Jag växte upp i en judisk familj i den meningen att alla i min familj var judar – jiddisch talades omkring mig – men det hade ingen särskild betydelse. Min mamma kom från en assimilerad familj av tyska judar. Hon, liksom hennes föräldrar, var födda i USA och var helt amerikaniserade när jag föddes och hade väldigt lite att göra med sitt judiska ursprung. Min farfar Ignaz kom från Kraków år 1880. Hans hustru kom från en shtetl utanför Budapest. Hon talade inte engelska tills den dag hon dog. Jag stod inte nära någon av dem. I vardagen hade jag mer kontakt med min fars föräldrar, men om jag måste välja en person skulle det vara min morfar Mort Sillman. Musiken kom från honom.

Fanns det något judiskt liv omkring dig alls? Hade du en bar mitsva?

Jodå, men jag visste ingenting och lärde mig ingenting. Min bar mitsva var runt sukkot och jag fick en translitterering av haftaran och läste den som en papegoja. Fruktansvärt. Det betydde ingenting alls.

Du närmade dig judendomen – eller började söka efter din judiska identitet – först på 70-talet. Vad letade du efter?

Jag kände att den typ av judendom som jag hade varit i kontakt med – det lilla jag hade – var tomt och inte relevant för mig. Men sanningen är att jag är genetiskt religiös. Min mamma var mycket andlig och det har jag alltid varit. Jag letade efter något annat. Det var en tid när människor sökte en andlig förbindelse, till exempel buddhism. En dag lyfte jag luren och ringde tre olika jeshivor, en av dem var Yeshiva University. De hade en utmärkt vuxenutbildning nära Lincoln Center. Min fru Beryl och jag började gå på de veckovisa föreläsningarna och påbörjade vår resa. Vårt syfte var att studera, inte att davna (be). Vi ville lära oss. Vi studerade den veckovisa parashan och vi fann den fascinerande. Tro det eller ej, den största upptäckten för mig var att det fanns en cykel. Jag visste inte det innan, jag var en tabula rasa. Och jag fann den judiska cykeln mycket vacker – från början av Guds skapelse, skapelsen av livet och vidare. Det var en enorm upptäckt för mig och det kändes logiskt. Jag upptäckte att Toran lär dig det du behöver veta för att leva ett gott liv.

När du talar om Guds skapelse av världen, tar du det bokstavligt eller spelar Darwin en roll i din tolkning?

Darwin har rätt och Toran har rätt. Alla försök att välja mellan dessa två synsätt är barnsliga. Toran gavs till mänskligheten för ungefär 4 700 år sedan. Det betyder inte att världen skapades då, utan bara att människan vid den tiden blev läs- och skrivkunnig och kunde räkna. När mänskligheten hade nått en viss nivå i sin utveckling gavs Toran. Människan måste vara redo för den uppenbarelsen. Det finns ingen motsättning mellan Gud och Darwin. Gud skapade utvecklande människor – vi utvecklas just nu medan vi sitter och pratar. I det avseendet gör Darwin Guds skapelse ännu vackrare.

Skulle du identifiera dig som chozer b’tshuva, som en som börjar hålla shabbat och kosherlagarna?

Jag har alltid varit en religiös person. Jag hade bara inte hittat min ”plats” och jag var tvungen att hitta den. Jag insåg att jag var född av en anledning och jag sökte efter den anledningen.

Hittade du den?

Tja, jag vet mer om den nu, och jag är i processen att ta reda på mer. Jag kommer att söka tills den dag jag dör, men även då kommer jag inte att veta allt.

Jag skulle tro att musiken är din plats, din kallelse. Det får mig att tänka på en israelisk sångerska som blev religiös. Jag frågade henne varför och hon svarade: ”Det räddar mig”. Kan du relatera till det?

Ja, i meningen att ge livet en mening. Du kan gå genom livet och tro att vi bara är en samling kolatomer som försvinner när vi dör. I judendomen säger vi visserligen ”stoft till stoft”, men jag tror att det finns en mening. Tänk på det: det finns så många människor men inga två är identiska, inte ens tvillingar. Varje person har ett syfte med att vara här, och en del av vårt arbete är att ta reda på vad vi behöver göra – vad vårt syfte är.

Tror du på reinkarnation?

Ja, och jag tror på olam haba (livet efter döden) och på tikkun olam (att göra världen till en bättre plats). Jag tror att du måste göra tikkun medan du fortfarande lever. Där du befinner dig – det är din plats att förbättra. Du måste göra det bästa du kan. Det är vårt arbete. Jag hörde en underbar föreläsning om det: ”Försök göra det du ska göra. Om du lyckas – går du till Gan Eden (paradiset). Om du misslyckas har du två alternativ: gå till Gehenom (helvetet) eller bli sänd tillbaka, men du kommer inte att minnas vad som hände i ditt tidigare liv. De flesta väljer att gå till helvetet.”

Professor Georg Klein, som du samtalade med på vår scen, en inbiten ateist, sa att det inte är så att han inte tror att Gud existerar, utan att han tror att Gud inte existerar. Det är en skillnad. Klein säger också att det enda möjliga sättet att förklara att Gud tillät Förintelsen att ske är Guds frånvaro. Den enda ursäkt Gud har är att han inte existerar.

I all ödmjukhet, jag var inte där, jag är inte en överlevande från Förintelsen och känner inte att jag har rätt att uttala mig. Det vore den värsta sortens chutzpa. Men jag tror att vi måste minnas att det inte var Gud som skapade Förintelsen, det var människor. Nazisterna gjorde det. Människor är fria att välja och de skapade det onda. Det är en missuppfattning att Gud formar eller påverkar människor.

I intervjuer hänvisar du sällan till din judiska identitet. Ändå har några av dina verk tydliga judiska referenser och innehåll: Daniel Variations, Tehilim, Different Trains, The Cave. Vad fick dig att skriva dem?

Jag skriver vanligtvis bara för instrument, men när jag tonsätter texter är min referenspunkt mina judiska studier. Som Tehilim från 1981: den första text jag använde i någon av mina kompositioner var från Tehilim. Den var inte bunden till någon musik, vi har ingen aning om hur den sjöngs, och jag hade friheten att komponera. Det var öppningsstycket för säsongen 1982–1983 på New York Philharmonic och framfördes senare i samband med Israel Philharmonics 50-årsjubileum. Låt oss vara ärliga, det är några av mina bästa verk.

Skrev du The Cave i hopp om en arabisk-judisk försoning?

The Cave handlar om Ismael och Isak, Abrahams söner. Det skedde faktiskt en försoning mellan dem när de tillsammans begravde Abraham. Det antyder att det någon gång i framtiden kommer att ske ett närmande. Verket skrevs 1993, en tid fylld av hopp, och då verkade det på något vagt sätt realistiskt. Det innehåller korta intervjuer med människor som alla tillfrågades: ”Vem för dig är Abraham, Sara, Hagar, Ismael, Isak?” Tvekan och uttrycken i människornas ansikten, deras tonfall, säger olika saker. Du hör de vassa kanterna. Sedan jag skrev verket har idén om försoning förstås visat sig vara orealistisk, men den är inte naiv.

Vad betyder det för dig att vara jude?

Jag föddes sådan, försökte glömma det men kunde inte. Det är en väsentlig del av min existens. Det gör att jag kan förstå omvärlden. Meningen jag säger varje dag, Sechel Tov lekol Oseihem, är själva essensen av allt. Den som handlar har sechel – förståelse, intelligens, välbefinnande. Judendomen är som yoga – du förändras genom att göra, det är själva görandet som räknas: tefillin, tzedaka, kashrut, shabbat, att ta hand om sin familj…

Behöver du verkligen ritualerna för att kunna tro?

Tro betyder ingenting utan att göra. Du tror, men vad gör du åt det? Det är som fysisk träning – det är i praktiken det sker. Övningen förändrar dig. Det handlar om självdisciplin, om att ständigt utföra handlingar. Dessa handlingar förändrar dig. Det är det vi gör.

Som med ditt arbete: du komponerar varje dag, utom på shabbat, från eftermiddagen till långt in på natten. Talang eller hårt arbete?

Som man säger: 99 % svett och 1 % inspiration. I mitt fall är det hårt arbete snarare än talang. Om du väntar på inspiration skulle du dö innan du får den. Om du inte är en av dessa sällsynta genier… jag är inte en av dem.

Det finns ett talesätt att man som konstnär måste nå botten, att man måste uppleva helvetet för att kunna skapa något av värde. Vad är ditt helvete?

Alla har hemska upplevelser. Mina föräldrar skilde sig när jag var ett år och hade delad vårdnad, vilket var ovanligt på 30-talet. Men det var den enda lösningen eftersom min mamma försökte göra karriär inom showbusiness. Different Trains började med mina reflektioner över tågresorna jag gjorde som barn från New York till Los Angeles, där min mamma bodde. Min far anställde en kvinna vid namn Virginia för att ta hand om mig. Hon blev min mamma. När jag var tio gifte sig min far igen, gjorde mig till bestman på bröllopet och avskedade Virginia. Jag fick inte ha kontakt med henne. Och så, under ett helt år, varje dag, vaknade jag, borstade tänderna, åt frukost, kräktes och gick till skolan. Varje dag under ett helt år. Den här typen av upplevelse kan bli giftig, kan göra dig bitter. Jag kan dock inte säga att det påverkade min musik. Jag tror att varje människa någon gång i livet utsätts för något som är extremt smärtsamt. Det är bara en del av livet, och för många människor finns det många, många smärtsamma erfarenheter.

Och frånvaron av din biologiska mor?

Jag kände mig distanserad till henne men det var inte ett tillfälligt trauma, det var alltid där, det var verklighet. Jag känner fortfarande agg över att min mamma inte fanns där. Jag hade ingen mamma. Men jag arbetar på att förlåta henne, tack vare min son som såg min kamp och sade: ”Allt du älskar i livet – din religion, din musik – kommer från henne. Varför förlåter du henne inte?” Jag har försökt följa hans råd, det är ett gott råd. Att förlåta är judiskt. Det står: ”Hys inget agg; om din fiendes åsna faller, hjälp honom resa den upp.” Det är inte lätt att göra. Det är mycket lättare att vända sig om och gå. Jag känner fortfarande agg mot min mamma. Jag hade ingen mamma. Jag hade Virginia, tack och lov, annars skulle jag ha blivit institutionaliserad.

Och Virginia?

Jag hade ingen kontakt med henne på tio år. När jag slutade på Cornell University hörde jag av mig till henne och höll kontakten fram till dagen hon dog. Hon hade själv lidit av vår separation, hennes hjärta var krossat och hon fick cancer. Hennes röst är inspelad i Different Trains. Hon var min mamma.

Låt mig nu fråga dig om några av dina favoriter.

Författare eller bok
Chumash – Moseböckerna – och de kommentarer som rabbin Jonathan Sacks har skrivit om dem inspirerar mig djupt. Sacks väver samman allt: han har den djupa källkunskapen – Rashi, Talmud – men är också bildad inom många andra områden. Och han gör det relevant för vår tid.

Film
Pulp Fiction av Tarantino, av två skäl.
För det första klippningen, där tidsordningen leks med – början är slutet och slutet är egentligen inte slutet.
För det andra bär filmen på en dold religiös dimension: När John Travolta och Samuel L. Jackson, två yrkesmördare, är på väg för att döda Butch, kliver en man ut från badrummet och skjuter mot dem. Han avlossar skott efter skott, men inget träffar. Travolta vänder sig mot Jackson och säger: ”Hey man, han missade.” Jackson svarar: ”Han missade inte, det var ett mirakel.” Travolta upprepar: ”Han missade.” Jackson säger: ”Jag drar, jag är klar.” Travolta återvänder för att döda Butch, går in i badrummet, lämnar pistolen utanför – och blir skjuten på toaletten. Jackson överlever. Han såg miraklet och valde att sluta. Det är stort.

Historiskt ögonblick du skulle vilja uppleva
Precis här och nu, på den här soffan, i samtal med dig.

Plats
Afrika har inspirerat mitt arbete på många sätt, men att resa till Jerusalem var som att komma hem.

Musiker
Stravinsky, Bach, Pérotin, Miles Davis, Kenny Clarke, John Coltrane, Béla Bartók.
Och Glenn Gould, förstås. Gould var den siste verkligt geniale utövaren. Han förstod inspelningsteknik bättre än någon annan i sin generation och var ett geni. Han kritiserades för att spela in korta partier, redigera dem och sedan välja den perfekta tagningen. Folk anklagade honom för att fejka – de förstod inte. Det Gould egentligen sa var: ”Jag vill att du ska höra det så som jag hör det i mitt huvud.” Han lade ner enormt arbete på att skapa en ideal version av stycket, för att närma sig det Beethoven och Bach hade i tankarna. Och som en följd spelade han det naturligtvis bättre.

Historisk person
Rabbi Yochanan ben Zakkai – min idealrabbin. Under belägringen av Jerusalem år 70 vår tideräkning hade seloterna bestämt sig för att strida mot romarna, ett beslut som var rena vansinnet. Ben Zakkai visste att romarna aldrig skulle kunna besegras. Genom list lyckades han lämna staden, söka upp Vespasianus och förutsäga att han skulle bli nästa kejsare. När förutsägelsen slog in ville Vespasianus belöna honom och frågade vad han önskade. Ben Zakkai bad om Yavne, för att där kunna bygga en liten skola. Han fick Yavne. När han var på väg dit promenerade han med en av sina elever förbi ruinerna av Jerusalems tempel. Eleven grät och sade: ”Templet är förstört, vi kan inte längre frambära offer.” Ben Zakkai svarade: ”Vi kan bönerna. Vi ska be, och orden ska bli våra offer. Toran ska vara vårt tempel, var vi än befinner oss.”
För mig är just den insikten – att man inte ska dö genom mitsvot, utan leva genom dem – själva kärnan.

Lizzie Oved Scheja

Den här konversationen ägde rum på ett hotell i Köpenhamn efter en konsert i Malmö.
Steve Reich hade bjudits in av oss på Judisk kultur i Sverige till vår Jewish Culture Season – Minorities in Dialogue våren 2015, då hans verk Different Trains och Double Sextet framfördes under ledning av dirigenten Christian Karlsen.
Att möta Steve Reich – och den genuina vänskap som växte fram ur det besöket – blev för mig ett livsavgörande möte. Ett minne för livet.

Foton: Karl Gabor