Mellan poesi och politik

Med lekfull humor och avgrundsmörker tätt intill varandra har Hanna Rajs etablerat sig som en av Sveriges starkaste poeter. Med Samma, mamma – sin prisbelönta diktbok om moderns död – har hon rört både kritiker och läsare. Michaela Lundell möter henne i ett samtal om sorg, skrivande och strider.

Med ett guldhjärta runt halsen och en davidsstjärna i örat går Hanna Rajs upp på den lilla scenen i källaren hos litteraturakademin Samfundet De Nio. Hon bär mörk kostym och kamouflagemönstrad keps med ”Sapfo” broderat i orange. Från kavajfickan sticker den röda kanten upp av diktsamlingen Samma, mamma, den senaste i hennes utgivning, som förärat henne både Svenska Dagbladets litteraturpris, Samfundet De Nios särskilda pris och en nominering till Augustpriset.
I källaren ryms bara ett fyrtiotal stolar. De är fyllda till sista plats, några får stå.

*

– Nästan alla här är utgivna poeter, viskar Hannas redaktör, Johan Söderbäck, i vimlet innan läsningen börjar.
– Åh, varför sa du det, nu blir jag nervös, säger Hanna.

Men hon har gott stöd i publiken. Mormor och morfar Dina och Jovan Rajs är där, och de har utbytt varma kramar.
– Det är inte klokt vad bra hon är, säger Jovan.
– Hon har fått flera priser, säger Dina.
– Hon kommer att få Nobelpriset! säger Jovan.

Hon har inte bestämt än vilka dikter ur Samma, mamma hon ska läsa, diktboken som handlar om när hon förlorade sin mamma i cancer, känslan av att en del av henne själv dog när hennes mamma försvann, och övergivenheten när hon själv just blivit mamma.
Hon rådgör med sina morföräldrar, och jag hinner växla några ord med redaktör Johan.

– Hanna är ju konstnärligt högutbildad, men hon vill inte riktigt kännas vid det. Hon säger att hon ”bara gör”, säger Johan. Men hon vet precis vad hon håller på med! Och sen är hon ju väldigt begåvad också.

Han delar ett minne från när han läste Samma, mamma.
– Jag grät, medan Hanna sa: ”Det här är roligt, och det här är roligt!”

Ja, i Hannas diktsamlingar ryms en lekfull humor skoningslöst tätt intill avgrundsmörkret. Inte bara nära, utan så att de tydliggör varandra. Som i en kort dikt från debutboken Armarna, i den slängiga talspråksstil som blivit ett av Hannas signum:

min mormor å morfar har överlevt så mycke
ibland e ja rädd att dom ska överleva mig
för ja tror inte dom skulle överleva de

En annan dikt, i diktsamlingen Under månen, som kom 2020, börjar till synes vardaglig och lättsam, men tar oss snabbt till avgrunden, genom släktingarna som deporterades och mördades under Förintelsen:

vilken dag vilken dag
jag har byggt om köket idag
…
jag läste morfars bok idag
spela kingdom hearts idag
…
8 december 1941 var en dag
det sista brevet morfars mormor sidonija
från sin man franja nånsin fått
”jag älskar er
jag behöver ett örngott”

*

– Jag tycker du ska läsa Sonettkransen, säger Dina.
– Den är så lång, säger Hanna. Jag har bara en kvart.
– Läs Ersta då, föreslår Dina.
– Den är också lång.

*

– Hanna Rajs hör till dem som de senaste åren har förnyat svensk poesi, säger Jonas Ellerström, förläggare och författare samt ledamot i Samfundet De Nio, när han presenterar Hanna för publiken.
– Det handlar om form och innehåll i samspel, fortsätter han. Hon har tagit den rimmade versen tillbaka till poesin. Hanna Rajs har både talang och skicklighet att använda rimmad meter. Men hon gör den levande. När hon gör en sonettkrans låter den inte så väluppfostrad.

– Nu sänker vi micken lite, säger han och justerar mikrofonen för att den ska passa Hanna.
– Inte så mycket, säger Hanna, fokuserad och fnittrig på samma gång, och får genast publiken med sig.

Hon plockar upp Samma, mamma ur fickan. Innan hon börjar vänder hon sig till Jonas.
– Får jag be dig om tiden?
– Du får anstränga dig om du ska trötta ut oss, svarar han.

*

Hanna Rajs är inne i den litterära värmen. Hon har på kort tid etablerat sig med flera ovanligt starka diktsamlingar och en roman, är flerfaldigt prisbelönt och utgiven på det mest prestigefulla förlaget. I bibliotekens författarlexikon beskrivs hon som ”en av de mer betydelsefulla unga poeterna” i dag, med teman som sorg, förlust, minnen, kärlek, vänskap, tonårsflickor, familjen, mor–dotterrelationer, självbiografiska skildringar och antisemitism.

Med poesins hjälp har hon också skrivit in sig i värmen i den judiska gemenskapen. Det började med dikten ”Chai”, allra sist i debutsamlingen, för vilken hon fick Svenska kommittén mot antisemitisms Elsapris, ”för att hon genom sin diktning på ett unikt sätt förmedlar en ung människas upplevelser av antisemitismens närvaro i vårt samhälle och den smärta och rädsla den framkallar”. Och det fortsatte med flera av dikterna i Under månen. Här ett utdrag ur dikten ”Arv”:

vid gogan finns vakter
vid skolan finns vakter
butiken där ja köper mitt kaffe
kollot där ja va kökschef har vakter
dom sitter å kollar på film i kabaken
å går runt området dagen å natten
kanske e de svårt att fatta
eller känns överdrivet, löjligt, så skratta
men vet att om du frågar nån av oss
vi minns när dan i köpenhamn blev skjuten
vakta gogan blev skjuten i huvet
blev skjuten i huvet fatta

Många judar har uttryckt tacksamhet för det hon skrivit. Det har alldeles tydligt fyllt ett tomrum: känslorna av utsatthet, rädsla och förlust som ingen tidigare lyckats beskriva lika träffsäkert och drabbande.

I en text på Judisk Krönikas webbplats från januari 2024 skriver Hanna: ”På många sätt har mitt skrivande varit en väg in i många av mina judiska sammanhang, kanske till och med den viktigaste vägen. Jag har skrivit om min familj och deras öden under Förintelsen, min morfars bror och föräldrar, hur mina morföräldrar träffades på ett judiskt kollo efter kriget. Om antisemitism …”

Men det är en värme som snabbt ska kallna, när hon tillsammans med sju andra vänstersinnade judar väljer att publicera en debattartikel i Expressen, en dryg månad efter Hamas massaker den 7 oktober 2023 och Israels krigssvar i Gaza. I artikeln vädjar de till både den judiska församlingen, regeringen och vänstern. Om församlingen skriver de att ”Vi är besvikna på tystnaden från församlingens håll och önskar att man kunde uppmärksamma krigsbrott även om de begås av Israel. Vi vill att man sörjer krigets offer oavsett religion eller etnicitet” (”Röster för fred i och utanför Israel har börjat vackla”, debattartikel i Expressen, 17 november 2023).

Reaktionen från flera församlingsmedlemmar blev stark: Hur kunde de gå utanför gruppen, ut i offentligheten, med sådana uttalanden? Stämningen i en stor judisk Facebookgrupp blev hätsk, berättar Hanna. Hon blev grovt verbalt attackerad och sedan även utslängd från gruppen.

– Jag tycker fortfarande att det är jobbigt att gå till synagogan, berättar Hanna, nu över ett år senare. Det är få som hälsar, många som stirrar.

I en lång text, som finns att läsa på Judisk Krönikas webbplats, ”Är det så här vi vill ha det?”, ger Hanna sitt perspektiv på det som hände. Och hon är märkbart ledsen, över samtalsklimatet i församlingen och över hur hon behandlats.
– Jag har svårt att se hur de här sakerna ska repareras, säger hon.

– Vi vände och vred på orden i vår debattartikel, hoppades kunna nå folk. Jag förstod att många inte skulle hålla med, men att bli kallad ”extremist” …?

Hon berättar att hon fick fin respons på den text hon skrev på Judisk Krönikas webbplats.
– Många skrev direkt till mig, inte bara unga utan även äldre, som känt hela sina liv att de inte haft en plats i den judiska gemenskapen. Det var fina meddelanden, men jag blev också ledsen av att så många kände igen sig, säger Hanna.

Judisk gemenskap får hon nu istället i den nya förening som hon och de andra debattartikelförfattarna startade och där Hanna är ordförande: Svensk judisk vänster.
– Jag är så glad för den, det sammanhanget har varit min räddning, säger hon.

Föreningen har fått flera förfrågningar från olika lokala vänstergrupper om att medverka vid utbildningsdagar mot antisemitism och liknande insatser.
– Vi får så många förfrågningar att vi inte hinner vara med på alla, säger Hanna.

Är du rädd för att ni också kan bli utnyttjade som ”nyttiga idioter” av vänstermänniskor som hatar Israel och judar?
– Det är klart att det finns en risk att man kan bli utnyttjad i politiska syften. Men det måste ju högerjudar också vara medvetna om – det kan de också bli, eller hur? svarar Hanna.

*

Hanna slår upp Samma, mamma på sidan 18. Läser dikten ”Dina” med mjuk, lite raspig röst. (Finns också inläst av Hanna som Dagens dikt i Sveriges Radio, 6 augusti 2024.) Publiken sitter knäpptyst, uppmärksamt lyssnande. Dikten om den dödssjuka modern, rytmisk och säreget rimmande på ordet dina, går rakt in.
Så läser hon diktsviten Ersta, som mormor Dina önskade.

…
du som levde livet bäst av alla
till slut ska även starka mammor falla
…

Inför nästa dikt vänder hon sig mot Jonas.
– Du sa nåt om att mina dikter inte är väluppfostrade. Nu ska jag bevisa att du har rätt.

Och så läser hon dikten ”Pris”. En sarkastisk dikt om kluvenheten i att göra litteratur av en personlig sorg:

…
byt ett förskott mot en död
några likes mot en död
ett stipendium mot en död
en hotellnatt mot en död
…

I slutet av varje dikt, ett snabbt ”tack” med sänkt blick. Hon får varma applåder och uppmuntrande rop. Dikterna är djupt skakande, ändå finns skrattet ofta där, i överraskande vändningar. Poesi när den är som bäst.

Efter läsningen hör jag en i publiken säga till en annan: ”Hon läser så otroligt skönt. Det är som att vara på popkonsert.”
Många av dikterna skulle vara utmärkta låttexter.
– Ibland skriver jag till musik, säger Hanna. Men jag kan inte tonsätta själv, tyvärr.

*

jag måste först komma närmre himlen
om jag nu ska slåss med Gud

lyder de sista raderna i dikten ”Teater”.

I perioder har Hanna burit tsitsit.
– Jag har närmat mig det under många år, säger hon, och fortsätter:
– Ibland läser jag om människor som går igenom en stor förlust och sen hittar Gud.
– Det är kanske en kristen berättelse, funderar hon.
– För mig var det i alla fall tvärtom. Jag har aldrig känt mig så långt från Gud som efter att mamma dött.

Hon berättar att hon skriver om det i den bok hon arbetar med nu. Närmandet till Gud, som pågick tidigare, och förlusten av mamma som också innebar förlusten av närheten till Gud.

Är du besviken på Gud?
– Nej. Det är inte som att jag tror att folk inte ska dö och att det ska bli något undantag för min mamma … Jag har varit på en väldigt mörk plats, och jag har kämpat med att vara värdig. Jag har haft en önskan om den här närheten, en rörelse mot den, men det är som att jag inte förtjänar den, förklarar hon.

I arbetet med nästa bok har hon läst ”en massa gamla texter, om dybbukar, exorcismer och numerologi”.
– Det är mäktigt med hemliga sätt att läsa texter, att siffror kan bära en betydelse på ett annat sätt än ord gör.
– Nästa bok ska ha 180 sidor, som tio gånger chai, säger hon.

Är du på väg att bli en mystiker?
Hanna skrattar till.
– Är jag inte redan det om jag är poet?
– Det är något lite magiskt med poesi, fortsätter hon. Man måste kanske tro det för att hålla på med det. Att orden har en kraft, och att poesin är ett unikt sätt att använda den kraften.

Michaela Lundell