Om minnets föremål

I juni mottog Anders Rydell Kungens medalj av åttonde storleken för sina framstående insatser som journalist och författare. I snart två decennier har han dokumenterat hur nazisterna stal konst, musik och böcker från Europas judar. Ulrika Knutson möter honom i ett torp utanför Uppsala för ett samtal om nazismens kulturrån och vårt ansvar i dag.

I nästan tjugo år var Anders Rydell sysselsatt med att utforska de tyska nazisternas systematiska plundring av Europas judar. Förintelsen var inte bara ett ojämförligt folkmord och en hänsynslös konfiskering av privat egendom, utan också en cynisk kulturstöld, historiens största rån.

 I höstas satte han punkt för arbetet, med den tredje volymen, Stulen musik. Tidigare har han skildrat hur konstverk och boksamlingar stals, skingrades eller förstördes. De lakoniska titlarna löd Plundrarna och Boktjuvarna.

  – Nazisterna var besatta av kulturen. Vulgärbilden säger oss att de tyska nazisterna var råbarkade sällar och slagskämpar. Det fanns gott om sådana personer, men ledarna var djupt intresserade av kultur, inte minst judisk kultur. De ville förgöra den, men också profitera på den.

 Jag träffar Anders Rydell i familjens röda stuga vid godset Krusenberg utanför Uppsala, ett utbyggt torp från sjuttonhundratalet, bland knotiga äppelträd och drivhus ännu i vintervila. Boktravar och konstverk möter i alla vinklar, och dekorativa inläggningar i glas och torkade örter på tråd. Inga konservburkar är reducerade till pynt, allt ska ätas. Självhushållning är familjens mission, och Anders Rydell och hans hustru Alva Herdevall har skrivit flera populära böcker i ämnet.

  – Att gräva, plantera och göra saker med händerna blir nödvändigt när man har grottat ner sig i papper för länge, menar Anders. All död gör att man behöver fokusera på något helt annat.

  Hans böcker om nazisternas konstplundringar i krigets Europa har fått stor uppmärksamhet och många priser, hemma och utomlands. Konststölderna var kända och utforskade förut, men ingen hade tidigare beskrivit och redogjort för sammanhangen på samma sätt, eller populärvetenskapligt visat på omfattningen av stölderna, som också gällde böcker och manuskript, notsamlingar och instrument.

  För Anders började alltsammans 2008, då Moderna Museet i Stockholm skälvde av en gammal skandal. I samlingarna fanns en färgsprakande oljemålning av konstnären Emil Nolde, ett av den tyska expressionismens stora namn. Målningen ”Blumengarten” hade museets dåvarande chef, den driftige Pontus Hultén, köpt av en konsthandlare i Schweiz på sextiotalet. Tavlan hade en hedersplats i museets samlingar. Men målningen visade sig vara stulen av nazisterna i slutet på trettiotalet, från affärsmannen Otto Nathan Deutsch. Nu krävde hans arvingar tillbaka tavlan. Det blev en seg och inflammerad konflikt mellan arvingarna och museet. Affären sköttes dåligt, enligt Anders Rydell:

  – Saken hade redan väckt internationellt intresse. Sverige hade ju gott rykte, sågs som föregångare i intresset för Förintelsen och nazisternas brott mot Europas judar. Regeringen hade startat Forum för levande historia och hållit konferenser. Att Moderna Museet så halsstarrigt vägrade göra upp om Noldemålningen väckte frågor.

  Kulturdepartementet fick nog, och skrev till Moderna att detta skadade Sveriges anseende: Se till att få frågan löst. Tavlan återlämnades, och museet lade locket på, vilket var ett misstag enligt Anders Rydell:

  – Man hade inte lärt någonting av den bittra konflikten, vilket var sorgligt. ”Restitution”, att lämna tillbaka stulna eller omstridda föremål, är en svår, men också intressant process, som alla museer måste hantera.

  Heine Onstad Kunstsenter i Norge hade senare sin egen affär med en nazi-stulen Matisse, och på Anders Rydells fråga hur de närmat sig problemet svarade museiledningen frankt:

– Vi såg hur svenskarna hade hanterat frågan och sedan gjorde vi tvärtom!

  Heine-Onstad Kunstsenter satte fullt ljus på denna skamliga del av konsthistorien under och efter kriget, och redovisade den i en utställning. Man visade hur judiska gallerister hade tvingats sälja eller blivit bestulna, och hur mindre nogräknade konsthandlare efter kriget kunde sälja modern konst i stora volymer.

  Moderna museet försökte i stället tiga ihjäl fadäsen med Noldemålningen.

 – Tänk vilken utställning det hade kunnat bli, suckar Anders Rydell.

  Emil Noldes eget öde är ju också komplext. Han var opportunist och en lojal nazist, som brevväxlade med Goebbels. Men hans vilda expressionism blir för mycket för Adolf Hitler, som klassade Noldes konst som ”entartet”. Han åkte på huvudet ut ur Preussens konstakademi och sattes i husarrest med yrkesförbud på sin gård i Seebüll. Han hade bokstavligen målat in sig i ett hörn.

  Detta med restitution är inget lätt område, understryker Anders Rydell. Många av världens finaste museer har lik i montrarna, som påminner om Förintelsens offer, kolonisationens offer eller stöld från etniska minoriteter.

  – Den berömda Gettysamlingen i Kalifornien är till stor del köpt från italienska kriminella. Världskulturmuseerna i alla länder har stora problem. Många väljer tyvärr att snabbt göra sig av med liken i magasinen i stället för att lära något av dem.

 Restitution är inte alltid den bästa lösningen, menar Anders Rydell.

  – Moderna Museet borde själva försökt lösa ut tavlan, eftersom den inte bara var ett stort konstverk av Nolde, utan också berättar en historia om Sveriges attityd under och efter kriget. Ska vi kalla det … godtrogenhet? Det viktigaste är att forska kring föremålen, studera hur de kom dit och varför.

  2013 kom Anders Rydells bok Plundrarna, som togs väl emot. Många läsare hörde av sig med intressanta berättelser:

  – Jag blev kontaktad av en man som hade misstänkta tavlor i sin ägo, som fadern troligen bytt till sig av en rysk soldat. En annan hade böcker med judiska exlibris.

   – Restitution handlar sällan om pengar i första hand, utan om att återfå minnen. När jag skrev Boktjuvarna kunde jag lämna tillbaka en bok till en efterlevande kvinna. Hon hade inga föremål, inga foton, ingen gravsten. För henne blev boken beviset på att hennes farfar alls hade existerat. Man kan uttrycka det högtidligt: också föremålen blir historiens vittnen.

 Nazisternas bokstölder öppnade dörrarna till en försvunnen värld. Anders Rydell beskriver arbetet som en otrolig bildningsresa.

   För att kunna skriva Boktjuvarna reste han runt i Europa. Till Thessaloniki i Grekland, förr en blomstrande  mötesplats mellan sefardiska judar, turkar och greker.  Vilnius i Litauen var en gång ett av den judiska kulturens viktigaste centrum. Här stötte han på namnet Herman Kruk: socialist, bundist, bibliotekarie. Nazisterna tvingade honom att leda ett slavkommando som rensade i biblioteken.

  – Det är tungt att inse den stora förlusten av det mångkulturella Europa. I Vilnius finns rötterna till dagens historia, splittringen mellan sionism och de som ville värna den judiska historien och traditionen i Europa. Hela den rika jiddischkulturen i Baltikum är otroligt intressant.

  Det ansåg också Alfred Rosenberg, navet i stöldorgierna, vare sig det gällde konst, litteratur eller musik. Han ledde Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg. Chefsidelogen var fanatisk antisemit, men besatt av judisk kultur. Det var arkiven och biblioteken han ville åt, konsten lämnade han gärna över till Göring.

  Rosenberg byggde en stor administration för att förstå judarnas världsbild och filosofi – för att kunna motsäga, beljuga och smutskasta dem. Äger man källorna har man också möjligheten att bygga en ny världshistoria. Rosenberg välvde megalomaniska planer.

  Av konstarterna satte Rosenberg och hans likar musiken högst. Musiken var inte intellektuell till sin karaktär, utan emotionell. Den gick under huden.

   I den tyska självbilden hade musiken en särställning. De största kompositörerna var ju tyskar, inte sant? Bach, Mozart, Beethoven och – Wagner. Redan här stötte de på problem. Att i tysthet rensa ut Felix Mendelsohn var omöjligt. Man försökte tillskriva andra hans kompositioner. Att Mozarts librettist Da Ponte var av judisk börd gjorde Rosenbergs anhang förvirrade. Kan man skriva nya texter till Trollflöjten? I Stulen musik ger Anders Rydell många sådana vanvettiga exempel.

I boken tecknar Anders Rydell också flera gripande porträtt av stora musiker och deras instrument. Ingen glömmer mötet med familjen Rosé från Wien. Fadern Arnold var legendarisk konsertmästare och ledare för Rosékvartetten. Dottern Alma var kapellmästare. Far och dotter flyr till London, men får inte arbeta. För att försörja dem tar Alma ett anbud från Haag att leda en egen ensemble, men blir fängslad och förd till Auschwitz – där hon får dirigera en kvinnoorkester bland fångarna. Fadern förtärs av sorgen och orkar inte spela längre. Han säljer sin Stradivariusviolin.

  – Far och dotter hade en speciell relation. Av dem lärde jag mig mycket om vad ett instrument betyder för en musiker. Det är inget dött föremål utan en levande själ.

 Anders Rydells intresse för kulturhistoria väcktes av en slump, nästan som en uppenbarelse.

  – Hemma läste vi inte mycket. Min far var murare, och mamma städade. De uppmuntrande mig att bli elektriker, vilket förstås är ett bra jobb för rätt person.

  Lojalt satt Anders i skolbänken och försökte intressera sig för ellära, men det gick trögt.

  – Jag förstod aldrig vad det handlade om! Det var först när vi fick några timmars tillval i historia som jag begrep något.

  Kloka syokonsulenter lotsade honom vidare till böckernas värld. Han läste kopiöst, som en utsvulten:

  – I många år umgicks jag bara med de döda. Jag hade så mycket att ta igen.

  Intresset för kulturhistoria och demokrati går hand i hand för Anders Rydell.

– 1933 var Tyskland den ledande bildningsnationen i världen, med de bästa universiteten. Nazisterna hade stort stöd bland professorer och akademiker. Jag har intresserat mig mycket för alla som ”flöt med”, utan att vara nazister. De trodde förstås att ”det inte kan bli värre än så här”. Men det kunde det, det kan alltid bli värre.

 Den här processen av tillvänjning, hur ser den ut? Våra tankar förändras förrädiskt långsamt, menar Rydell. Kanske är det något vi kan lära från trettiotalet, hur anpassning och radikalisering fungerar. Ibland är han rädd, om inte för egen del, så för familjens skull:

  – Min fru har judisk härkomst, hennes farföräldrar överlevde Förintelsen. Och har man barn som vi har, så tvingas man mot sin vilja att vara rädd. Man har ett ansvar. Det jag är allra mest rädd för är hur vår världsordning ska förmå att försvara demokratin. Hur hanterar vi vår tids kriser? I ett tryggt land som Sverige har vi tagit demokratin för given, men inte lärt oss försvara den. Detta är en existentiell fråga för kulturen, och det är därför jag skriver.

Ulrika Knutson