Hon bar davidsstjärnan – och möttes av dödshot: ”Folk måste vakna”

När Simona Mohamsson bar davidsstjärnan i partiledardebatten ville hon markera solidaritet med Sveriges judar. Reaktionen blev en hatstorm och en infekterad debatt om var gränsen går mellan solidaritet, kulturell appropriering och politisk symbolhandling. Nu berättar Liberalernas partiledare om beslutet.

Text&Foto: Jessica Haas Forsling

Augustisolen lyser över uteserveringen på Stora Bageriet, strax intill Dramaten i Stockholm. Simona Mohamsson bär rosa gympadojor och denim från topp till tå. Hon är på ett till synes strålande humör. Hon frågar hur jag mår och hur min sommar har varit. ”Vad var höjdpunkten?” frågar hon och verkar genuint nyfiken på svaret. Jag har svårt att vara sådär energiskt proffstrevlig och mumlar blygt fram något om en bilsemester som inte blev katastrof.

Hon kommer precis från Hillelskolan, där hon ätit lunch och pratat judisk identitet med eleverna. Ett samtal som fastnade var med en flicka som sa att många av hennes vänner inte är judar och därför inte alltid förstår. Mohamsson frågade om vännerna ändå var nyfikna.

– Hon svarade att några hade ställt frågor. ”Hur känns det då?”, frågade jag. ”Det är roligt, för då får jag berätta”, sade hon. Det finns någonting i att känna stolthet. Eller, som Samuel, läraren i judiska studier, uttryckte det: att känna judisk självsäkerhet. Det tyckte jag var häftigt.

Besöket äger rum bara några dagar efter att Mohamsson själv gjorde den judiska symbolen till en del av den svenska valrörelsen. Under Expressens och Dagens Industris partiledardebatt den 17 augusti bar hon en davidsstjärna runt halsen. Hon använde den också som utgångspunkt för ett angrepp på Vänsterpartiet, som hon anklagade för att inte ha gjort upp med antisemitism i de egna leden.

Bland eleverna på Hillelskolan väckte halsbandet uppmärksamhet.

– Många av barnen kom fram och ville tacka. Jag var tydlig med att det inte är någonting de behöver tacka mig för. Jag tycker att det är min roll som politiker, som en person med makt och inflytande, att använda den makten. Det handlar om att göra rätt.

När bestämde du dig för att bära den?

– Jag har under lång tid burit med mig vittnesmål från judar i min närhet. Och jag vet också vad jag själv har för bakgrund, och vad det spelar för roll i den tid vi lever i, att göra en sådan markering. Även om det är något jag har tänkt på, inte minst de sista dagarna, så har det legat i luften länge.

Kan du berätta om själva davidsstjärnan? Är den din?

– Det är Rebeckas, min presschefs. Jag fick låna den.

Presschefen, som sitter intill vid det rangliga lilla bordet, flikar in:

– Du föreslog det för att du kände att du ville göra någonting och visa. Och så frågade du om du fick låna den.

Och när skedde den konversationen?

Rebecka svarar:

– Jag minns inte exakt, men det var ju i anslutning till debatten. Någon dag innan det.

Tillfrågades judiska företrädare innan du bestämde dig för att bära symbolen?

– Ja, det gjorde vi, av respekt. Jag ville inte att det skulle landa snett. Jag kan förstå om det finns judar som inte tycker att jag borde ha burit den, och det har jag väldigt stor respekt för. Men det här var mitt sätt att göra en markering och visa solidaritet.

Hon vill inte namnge de personer eller organisationer som rådfrågades.

– Vi pratade med flera olika. Vi var medvetna om att det kunde uppfattas på olika sätt, men den samlade bedömningen var att det skulle uppfattas som en solidaritetshandling.

Frågan är känslig eftersom davidsstjärnan är ett levande judiskt identitetstecken. När Mohamsson använde den samtidigt som hon angrep en politisk motståndare uppstod en debatt kring huruvida solidariteten riskerade att övergå i politisk rekvisita.

– Jag har verkligen respekt för att man kan tycka olika, och jag tar till mig det. Men för mig var sammanhanget också viktigt. Att stå i en politisk debatt och bära den blir en viktig symbol. Många som inte är judar behöver förstå varför det är viktigt att visa solidaritet. Folk måste vakna för verkligheten.

Efter framträdandet fylldes Mohamssons sociala medier av hat. Bland kommentarerna fanns formuleringen ”må hon brännas”. En hotfull kommentar polisanmäldes och ärendet gick vidare till Säkerhetspolisen.

– Det visar vilket hat svenska judar behöver utstå varje dag, inte bara på nätet utan på gator och torg, utanför skolor och synagogor. Det handlar inte om mig, utan om hur lavinartad situationen är.

Var det något i reaktionerna som förvånade dig?

– Vi vet att det är vänster- och högerextremister och islamister som sprider judehat i Sverige i dag. Men det är ändå skrämmande att människor med stora plattformar, som följs av många barn, medvetet sprider judehat. För det är det man gör, och man gör det medvetet.

För henne var polisanmälan principiell.

– Det är viktigt i en rättsstat. När jag har träffat judar har jag varit tydlig med att jag tycker att man ska polisanmäla allt. Jag förutsätter att polisen har resurser och går vidare med det. Man får inte säga vad som helst, hota och hata människor, utan att det får konsekvenser.

Simona Mohamsson blev Liberalernas partiledare sommaren 2025 och samtidigt utbildnings- och integrationsminister. Hon föddes 1994 i Hamburg. När hon var åtta år flyttade familjen till Sverige och slog sig ned i Överlida, ett litet samhälle söder om Borås. Hennes mamma kommer från Libanon och hennes pappa är palestinier. Mohamsson har återkommande sagt att bakgrunden i Mellanöstern ger henne ett särskilt ansvar att markera mot antisemitism.

– Jag förstår i vilken kontext jag verkar, och jag ser ut som jag gör. Det är viktigt att visa att jag står väldigt långt ifrån dem som hotar och hatar och som ibland använder sin egen identitet, eller min identitet, för att sprida antisemitism. Det borde vara självklart, men det är det inte. Jag förstår vilken plattform jag har och menar att fler med min bakgrund behöver visa att man står upp för Sveriges judar.

Upplever du att omgivningen kräver att du ska välja mellan din palestinska bakgrund och solidariteten med judar?

– I kommentarsfälten, och också i samhället, finns det många som inte får ihop det här. Men jag har aldrig gjort som människor har förväntat sig av mig, och det kommer jag heller aldrig att göra. Jag är uppvuxen i ett hem där man alltid har sagt att jag ska gå min egen väg, bilda mig en egen uppfattning och stå upp för det som är rätt. Det är det jag tycker att jag har gjort i det här fallet.

Kan du beskriva din relation till din palestinska identitet?

– Det är en del av vem jag är, men det är inte hela jag. Jag är född i Tyskland och ser mig som svensk. Det är en del av vad mina föräldrar är.

Men hur bär du med dig den delen?

– Jag är inte religiös. Jag är ju ateist. Men mina föräldrar är födda och uppvuxna i Mellanöstern, vilket gör att jag kan prata arabiska, och det är jag glad över. Jag har bott i Jordanien och jobbat där. Det har nog präglat mig mer än min bakgrund.

Jag identifierar mig som svensk först och främst. Jag firar jul, tittar på ramadanserier och äter baba ghanoush. Men det är ju kultur. Och att äta baba ghanoush är ju inte bara specifikt för palestinier. Att kolla på en ramadanserie tror jag ganska många som har Netflix numera kan göra. Det har inte den prägeln som jag tror att många förväntar sig att den ska ha.

Har du några palestinska sammanhang som du rör dig mellan?

– Nej, det gör jag faktiskt inte.

Så du har inte så många palestinska vänner egentligen?

– Jag har vänner med olika bakgrund. Men det har aldrig varit jätterelevant för mig. Min identitet är väldigt präglad av att jag är svensk.

Regeringen har bland annat antagit en tioårig nationell strategi för att stärka judiskt liv och motverka antisemitism. Den omfattar åren 2025–2034 och rör bland annat utbildning, judisk kultur, trygghet och möjligheten att leva öppet som jude. Säkerhetsstödet till judiska institutioner har också förstärkts. Men Liberalernas egna utspel har ofta kretsat kring hot, säkerhet, hågkomstresor och åtgärder mot antisemitism.

Vad vill partiet bygga för det levande judiska livet?

– Jag förstår att det inte hela tiden går att säga ”mer säkerhet och högre murar”. Lika mycket som vi arbetar med den faktiska tryggheten måste vi arbeta med de värderingar som leder till antisemitism och judehat. Skolan är helt avgörande för att barn och unga i Sverige ska bli nyfikna på judiskt liv, men också för att de ska förstå att vi har ett särskilt ansvar. Judar är en nationell minoritet.

Mohamsson återkommer till samtal med Judiska ungdomsförbundet, JUS, vars medlemmar har drivit frågan om hebreiskans ställning.

– Jag har suttit på shabbatmiddagar med bland andra JUS, och då har de tjatat på mig om att det är viktigt att hebreiskan blir ett minoritetsspråk utöver jiddisch. Jag har tagit till mig det och Liberalerna kommer nu driva att hebreiska läggs till tillsammans med jiddisch. Det blir då lättare för barn att kunna ta del av språket och därmed av sin judiska identitet.

Samtidigt finns en politisk motsättning. Mohamsson profilerade sig tidigt som en skarp motståndare till Sverigedemokraterna. Så sent som hösten 2025 valde hon att inte släppa in partiet i en regering där Liberalerna ingick. I mars 2026 svängde hon. Beskedet är laddat i relation till svensk-judiskt liv.

Hur påverkar det trovärdigheten för ditt engagemang mot antisemitism att du samtidigt har öppnat för SD i regering?

– Många var oroliga när vi ingick Tidösamarbetet. Jag har också varit det. Men jag tycker att man ska titta på vad som faktiskt har kommit ut av politiken. Borgerligheten har tillsammans med Sverigedemokraterna ändå lyckats göra mycket både för judiskt liv i Sverige och för att bekämpa antisemitismen. Sedan kanske SD har ett arbete att göra internt, men jag kan inte vara partiledare för dem också.

Jessica Haas Forsling