När judiskheten följer med in i valbåset

Samma politiska landskap – radikalt olika slutsatser. Jessica Haas Forsling möter fem judiska röster om antisemitism, höger och vänster och den alltmer existentiella frågan om hur det är att leva som jude i Sverige.

Det finns en fråga som återkommer när jag talar med judar efter valdagen: Varifrån kommer egentligen det största hotet? Under valrörelsens sista veckor skakades Vänsterpartiet av avslöjanden om antisemitiska kandidater, samtidigt som Sverigedemokraterna – ett parti med rötter i extremhögern – gjorde anspråk på ett dussin ministerposter. I samtalen med judiska väljare och opinionsbildare är det slående att man ser samma politiska landskap, men drar radikalt olika slutsatser av det. Återkommande är upplevelsen av att den judiska identiteten blivit svårare att hålla utanför politiken. 

Skådespelaren och dramatikern Hannes Meidal beskriver sig som “politiskt intresserad”, han är dock inte politiskt aktiv på något sätt. Inför det här valet har han känt en dubbel politisk aversion som riktas mot ytterkanterna. Han har tidigare röstat liberalt, något som numera är otänkbart.  

-Jag upplever det som ett svek – ett mycket framgångsrikt svek, har det visat sig. Allt det jag har sett som kärnvärden i det gamla Folkpartiet och Liberalerna tycker jag att man sålde ut genom närmandet till Jimmie Åkesson.   

– Centerpartiet har, gudskelov – och jag säger ”gudskelov” personligen för Birgitta Ohlsson – blivit något av en hemvist för socialliberaler som värderar det jag värderar. Samtidigt är Centerpartiet kanske inte ett parti där alla som kände sig hemma i det gamla Folkpartiet känner sig helt hemma. Det saknar den idétradition som Folkpartiet hade sedan Per Ahlmarks tid, och där finns också en gammal brunmylla, konstaterar han. 

Denna politiska hemlöshet blev särskilt tydlig när Liberalernas partiledare Simona Mohamsson bar en Davidsstjärna under Expressens partiledardebatt. Problemet, enligt Meidal, är inte att högern lyfter antisemitism, utan att judars utsatthet används för andra politiska syften. Följden blir att engagemang mot antisemitism närmast automatiskt förknippas med högeråsikter. 

– När man på högersidan, med Sverigedemokraterna i spetsen, talar om vikten av att stå upp mot antisemitism är det förstås bra, men frågan används ofta, direkt eller indirekt, som ett slagträ, inte bara mot islamism utan mot muslimer som grupp. 

– När Jimmie Åkesson i slutdebatten säger att muslimerna kan avgöra valet tänker jag: Ja, eller judarna – eller vilka som helst. Kanske är det rasisterna som avgör valet. Det finns något mycket skrämmande i att ett sådant uttalande numera framstår som helt normaliserat. 

Han känner inte samma aversion mot Vänsterpartiet som mot Sverigedemokraterna, men uttrycker en djup besvikelse över hanteringen av antisemitismen inom partiet.  

– Jag rör mig i kulturkretsar där många av mina vänner är vänsterpartister; ingen är sverigedemokrat, såvitt jag vet. Därför tycker jag att det är hårresande att reaktionerna bland antirasister inte har varit starkare på det som har kommit fram om antisemitismen inom Vänsterpartiet.  

Särskilt kritisk är han mot Nooshi Dadgostars sätt att bemöta uppgifterna. 

– Hur kan det vara lugnande att ett parti som säger sig ha antirasismen högst på dagordningen inte bara lockar, utan också låter sig representeras av människor med sådana åsikter? Det gick inte ens att välvilligt förklara uttalandena med Mellanösternkonflikten. Det handlade om uråldrig, medeltida antisemitism.  

Den judiska framtidssynen ter sig mörk: 

– Jag känner en personlig oro för antisemitism som jag inte upplevde tidigare i livet och som mina barn växer upp med. 

Komikern, författaren och opinionsbildaren Aron Flam beskriver sig själv som libertarian och menar att Medborgerlig Samling egentligen ligger närmast honom ideologiskt. Men i årets riksdagsval blev det judiska perspektivet avgörande. För första gången föll hans röst på Sverigedemokraterna.  

    Han betonar flera gånger under intervjun: 

– Det här valet handlar, för oss judar, om vår fortsatta existens i Sverige och hur den ska se ut.  

Hur ser du på den antisemitism som kan finnas inom SD?  

– Jag befann mig i kibbutzerna runt Gaza strax efter den 7 oktober och såg förödelsen där. Jag återvände ett år senare, när förödelsen fortfarande såg ungefär likadan ut. Jag tar mycket hellre deras eventuella antisemitism än den muslimska. 

– Sverigedemokraterna har skrivit en vitbok, och jag har träffat tillräckligt många ledande sverigedemokrater för att veta att de är genuina i sitt försvar av judar. Jimmie Åkesson bad från scenen i Almedalen svenska judar om ursäkt. Det är ingen annan partiledare som har gjort det. Bland deras väljare kanske det finns en och annan antisemit. Det är mycket möjligt, men sådana finns faktiskt i alla partier.  

Han hävdar vidare att Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet under valrörelsen försökte appellera till muslimska väljare i varierande grad. Vänsterpartiet var enligt honom tydligast med denna strategi, och han menar att det bidrog till deras starka valresultat.  

– För att vinna muslimernas röster måste man säga orden ”Gaza” och ”folkmord” i samma mening. Det är en av deras absolut viktigaste frågor. Det handlar inte om huruvida det pågår ett folkmord i Gaza, utan om att man med de orden signalerar att man inte gillar judar. Det är därför Vänsterpartiet har gjort ett kanonval.  

Har det här valet varit annorlunda än tidigare val för judar?  

– Jag tror att fler judar har röstat på SD. Och i den mån judar röstade på Liberalerna tror jag att det berodde på att Simona Mohamsson bar Davidsstjärnan. Även för judar har det alltså blivit ett val som på ytan handlar om Israel och Gaza, eller Israel och Hamas. Men det är inte det saken handlar om, utan om vår rätt att vara judar i Sverige. 

Vad skulle du säga att du är mest orolig för efter det här valet? 

– Säkerheten kring judiska institutioner. 

Tror du att säkerheten kommer att minska? 

– Ja, och jag tror också att hotet kommer att öka. Det har jag redan märkt i mina sociala medier. Antisemiterna som kommenterar under mina inlägg har efter det här valet verkligen fått luft under vingarna. 

Adam Cwejman, politisk redaktör på Göteborgs-Postens oberoende liberala ledarsida och tidigare aktiv i Liberalerna, beskriver valrörelsen ur ett judiskt perspektiv som mer symbolisk än sakpolitiskt konkret. 

– Det finns egentligen inga konkreta judiska sakfrågor som berörts i den här valrörelsen. Allting kretsar i stället kring det symboliska och de stora berättelserna. Min upplevelse är att judar är ganska splittrade när det gäller vad de upplever som den största faran. 

Själv vänder han sig mot föreställningen att SD:s historiska rötter är facit för dagens främsta antisemitiska hot. I stället kopplar han en betydande del av den samtida antisemitismen till Sveriges demografiska förändring.  

– När läsare hör av sig till mig och säger: ”Du är en idiot. Du borde vara rädd för nazister”, brukar jag svara att min släkt bestod av Förintelseöverlevande och att jag förstår faran som kan komma högerifrån. Men det är inte sverigedemokrater jag är rädd för när jag lämnar synagogan.   

Cwejmans politiska överväganden har, som för många judar, en ödesmättad grund. Han bedömer partikonstellationerna utifrån om de gör det möjligt för honom och hans familj att bo kvar i Sverige på lång sikt. Efter att familjen tvingats lämna de länder där den levt under fyra generationer trodde han länge att Sverige var den självklara hemvisten. I dag är han inte lika säker. 

– För mig har politiken i Sverige en existentiell dimension som jag försöker att inte kasta i ansiktet på mina läsare. Jag förstår att många inte tänker på det här sättet, och jag vill inte låta hysterisk eller underlig. Men när jag talar med Judisk Krönika kan jag säga att politiken för mig har en existentiell dimension. Jag älskar det här landet. Och jag vill ogärna känna att jag som svensk jude ständigt ska behöva se mig över axeln. 

Författaren och kulturskribenten Hynek Pallas menar att högerns omsorg om judisk utsatthet bara blir trovärdig om den kombineras med en bredare idé om minoriteters plats i Sverige. 

– Inom högerflanken finns det säkert de som är genuint intresserade av judisk utsatthet. Men för att det ska bli trovärdigt måste man kunna svara på frågan: Vad är ett mångfaldsland? Inte bedriva en politik som är direkt fientlig mot minoriteter. 

Pallas beskriver Vänsterpartiets problem som djupare än enskilda kandidater.  

– Vänsterpartiets antisemitism är den som kommer i antisionistisk skrud. Därför skulle en rannsakning inom partiet leda till ett uppror. Och det finns ingenting i omvärlden som leder till att de måste konfrontera de här frågorna. Ointresset är en blind fläck i vår offentlighet, och skapar en ond cirkel eftersom man aldrig lär sig att dra gränsen mellan legitim kritik av Israel och en som fylls av antisemitiska troper. 

– Inom vänstern och den moderna antirasismen har judar blivit en privilegierad grupp, som man inte behöver kämpa för med en uppdaterad förståelse av vad antisemitism faktiskt är 2026, hur den ser ut. 

Som socialliberal försöker han hålla fast vid mitten. Centerpartiet återstår enligt honom som ett möjligt alternativ, eftersom det har avvisat samarbete med både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Även om han ser dystert på Vänsterpartiets förmåga att göra upp med sina problem bedömer han samtidigt Sverigedemokraterna som det största hotet mot demokratin, eftersom han anser att partiet i grunden är opålitligt. 

– Antisemitismen är ett perfekt vapen för SD, eftersom stora delar av samhället har lämnat walk-over på den punkten. Men etnonationella partier är alltid farliga för minoriteter. 

Juristen Mattias Schain är partipolitiskt aktiv inom Socialdemokraterna. När han valde parti var det framför allt andra överväganden än hans judiska identitet som avgjorde. Men betraktat ur ett judiskt perspektiv såg han ändå tre kriterier som nödvändiga: en i grunden mångkulturell och pluralistisk syn på ett komplext samhälle, en rimlig insikt i den judiska gruppens verklighet, behov och utsatthet samt förmågan att navigera nyanserat i frågan om Israel och Palestina, med all dess komplexitet, polarisering och bakgrundsbrus. På samtliga tre områden menar han att Socialdemokraterna levererar.  

Ur det judiska perspektivet ser han två faktorer som präglat valet. Det ena är att Vänsterpartiet har granskats när det gäller kandidaters antisemitiska uttalanden. Det andra är det faktum att Sverigedemokraterna hade kunnat ta plats i regeringen.  

– Det vill säga ett parti som i grunden inte står för mångkulturalism eller ett pluralistiskt samhälle. Det skulle påverka judars plats i Sverige. 

– Jag är jätteglad över att vi inte går in i en ny mandatperiod med en sverigedemokratisk minoritetsminister eller kulturminister. Jag tror att det är lätt att fastna i känslan av att Sverigedemokraterna hejar på Israel och därmed hejar på judarna. Då förstår man inte riktigt var partiet kommer ifrån eller vad det står för.  

Han ser problemen inom Vänsterpartiet, men gör en annan bedömning än andra av vad ett eventuellt politiskt inflytande skulle innebära. 

– Jag är inte bekymrad över att Vänsterpartiet kan komma att ingå i det socialdemokratiska regeringsunderlaget. De har visserligen inte haft ordning och reda bland sina kandidater. Men i den politik de kommer att föra om de får inflytande – vad är det egentligen man är rädd ska hända? I förhandlingarna får de igenom vissa frågor. Vad kan det bli? Glasögonbidrag till barn? Höjda pensioner? En reformerad hyresmarknad? Det blir reformer som jag kan acceptera och i flera fall säkert tycker är bra.   

Man kan vara orolig över att gränser ska flyttas fram, att den antisemitiska retoriken ska accepteras mer och mer – kanske inte i den konkreta politiken, men genom att man i större utsträckning accepterar den? 

– Ja, jag har förståelse för den farhågan. Men Vänsterpartiet sparkar faktiskt ut folk. Om vi ser på de konkreta situationer som har uppstått handlar det om bristande bakgrundskontroller. Men när uppgifterna har kommit fram har partiledningen inte tagit personerna i försvar. De har uteslutits ur partiet eller tagits bort från listorna. 

För Flam blir synen på muslimsk antisemitism avgörande för hur han röstar. Meidal varnar i stället för att judisk utsatthet används för att generalisera om just muslimer, medan Pallas ser hur judar blivit en projektionsyta där olika politiska läger bekräftar sina egna världsbilder. De ger olika svar på frågan om var hotet är störst. Men under meningsskiljaktigheterna finns en gemensam oro: om det även framöver går att leva öppet och tryggt som jude i Sverige. Det är en fråga som, enligt mig, inte borde bero på den vanliga höger–vänsterskalan. 

Jessica Haas Forsling