En blond sefard i Stockholm

Anna Nachman möter Monique Wadsted, advokaten med rötter i en judisk värld som sträcker sig från Alexandria genom Europa till Stockholm. Hennes familjehistoria rymmer fördrivning från Egypten, flykter undan nazisterna, nya hem och beredskap att börja om. För Monique är Stockholm hemma – men historien har lärt henne att ingen stad kan tas för given.

Att prata med Monique Wadsted är som att resa. Jag förflyttas i tid och rum när hon tar mig från Egyptens Alexandria, Libyens Tripoli, förbi Thessaloniki i Grekland och Tel Aviv i Israel, men också till franska Alsace, tyska Dessau och till Köpenhamn för att slutligen landa i Stockholm. På alla dessa platser är städerna det centrala, inte länderna. Eller som Monique säger: ”Den judiska historien består av städer, inte nationer”.

Monique Wadsted och jag har varit i skärningspunkten mellan varandras vänkretsar i drygt tjugo år. Som advokat har hon gjort sig internationellt känd när hon har vunnit stora mål som Pirate Bay-fallet som ombud för Hollywood och lite mer säregna mål som Killinggänget mot Fonus. Hon har också företrätt Aron Flam i ett mål om omslaget till hans bok Det här är en svensk tiger och är med i The Legal 500 Hall of Fame. Monique har ägnat en stor del av sin gärning åt mål om balans mellan yttrandefrihet och upphovsrätt, medier, reklam och personlig integritet i både Högsta domstolen och EU-domstolen. På sistone har hon också blivit känd hos den svenskjudiska gruppen genom att företräda Centralrådet, församlingen i Stockholm och JUS i rättsfrågor om antisemitism i det offentliga rummet.

Trots att Monique i flera decennier har varit ett känt ansikte har det undgått många att hon är judinna med rötter i framför allt den sefardiska, men också den askenasiska, diasporan.

När jag frågar om hennes familj framträder en brokig väv: hennes mamma Yvette Wadsted (flicknamn Septon), född i Alexandria med morföräldrar som hade invandrat från Tripoli och Thessaloniki. Moniques pappa, Anders Wadsted, född i Berlin från den danskjudiska släkten Elsass som kom med sina föräldrar och syskon till Stockholm 1939 när hans far Bengt Wadsted blev direktör för ett bergborrningsföretag i Wallenbergsfären.

Vi samtalar ofta och varje gång vi hörs uppstår samma känsla: att tala med Monique är som att stå mitt i Tusen och en natt. Berättelserna handlar om hennes mammas familjs successiva fördrivning från Alexandria där de var statslösa trots att de var födda där: en moster till Rio de Janeiro, en till New York, en till Marseille, en morbror och ytterligare två mostrar till Tel Aviv.  Sist ut 1961, mormor Rachel som aldrig fick träffa alla sina barnbarn, och morfar Isaac, som verkligen inte ville lämna Alexandria och sin herrekipering, och deras två yngsta söner som hamnade i Israel. En familj som slets isär precis som så många andra av de närmare en miljon judar, som behövde lämna sina hem, tillgångar och verksamheter i Nordafrika och Mellanöstern utan annan plats att ta vägen än Israel – den skuggade pusselbiten i Israel/Palestinakonflikten.

Berättelserna handlar också om föräldrarnas möte på faderns affärsresa till Kairo 1955, ett möte som tog modern till Stockholm. Om moderns förhållande till sitt svenska pass, som hon alltid höll hårt i, medan det för Monique var ett ersättningsbart papper. Om farmors far Ludvig Elsass, ättling till judar som i slutet på 1700-talet kom till Köpenhamn från Alsace och Dessau. Hur han drev upp ett av Danmarks mest framgångsrika företag under 1900-talet och i oktober 1943 fick lämna allt och fly från Köpenhamn via Skanör till familjen Wadsted i Stockholm för att undkomma nazisterna och hur han lyckades få tillbaka allt när han återvände efter krigsslutet 1945. Var och en av dessa historier skulle kunna fylla en egen roman.

Men vem är Monique själv med sitt ljusa hår, mörkblåa ögon och utpräglade stockholmska?

”Jag råkar bara vara född här… men älskar Stockholm och är tacksam för att det blev vårt hem”, svarar Monique, och i svaret fångar hon det som många judar känner: man är hemma där man bor, men bara tills man inte längre är välkommen. Den mentala kappsäcken står packad för den dag man behöver finna en ny fristad. I mammans familj sa man: ingen plats är hemma i mer än två generationer.

Hennes mamma – den mörka skönheten från Alexandria – blev konstnär och har i färg och textil skildrat minnena från vardagslivet i Alexandria, besök hos slaktaren, sin stora familj som delar på en vattenmelon, en yngre brors brit mila, en koptisk tvätterska, en mattvävare men också familjens flykt till andra sidan Nilen för att undkomma nazisterna inför andra slaget vid El-Alamein.

Två barn blev det i föräldrarnas korta äktenskap, där Moniques syster Charlotte Wadsted fick deras mammas mörka färger medan Monique fick ljusare drag efter deras rödblonde far. ”Svensk utanpå och sefard inuti” anklagade hon som barn sin far för att hon inte också blev mörk.

Har du varit i Alexandria?

– Nej, det kosmopolitiska Alexandria som mamma växte upp i finns inte kvar. Inte heller finns det några judar där – bara tomma synagogor. Mamma fann i stället ett nytt Alexandria på andra sidan Medelhavet i Nice. Där har vi en lägenhet som vi i familjen åker till. Den och det landställe strax utanför stan som farfar köpte på 50-talet, som pappa och sen jag tog över, ger någon sorts rötter. Landstället ligger precis intill en trollsk skog. Det var nog där Sverige blev en del av mig bland blåbär, stensöta och kantareller. När pappa dog för 20 år sedan grävde vi två 35 meter långa rabatter på varsin sida om gången mot vattnet som mamma fyllde med perenner som blommar hela sommaren i olika sprakande kulörer och former. På det sättet har jag Alexandria både där och i Nice.

Vad är det att vara jude för dig? Är du en sjunde oktober-jude?

– Jag säger som den franskjudiske tecknaren Joann Sfar: ”Före sjunde oktober tänkte jag på att jag var jude då och då, nu tänker jag på det jämt.” Det är det korta svaret. Det långa är ”nej, jag är nog inte en typisk sjunde oktober-jude”. Mamma växte upp i ett judiskt konservativt hem med åtta syskon. Det var strängt och konventionellt. Morfar gick till synagogan och mormor hade sin egen hebreiska bibel, Tanach, inlindad i en sjal i sitt nattduksbord. Den tog hon fram när hennes far, Elie Naggiar, kom på besök. De valde ett avsnitt som de sen diskuterade tillsammans på ladino, hans modersmål.

Moniques pappa var ingenjör, ständigt på affärsresa, kosmopolit och polyglott. Han och hennes mamma var, som tiden bjöd, moderna och ateister. Det gällde också hela pappans familj.

– De ville inte att vi skulle tvingas in i något konventionellt. Därför gick vi varken på den judiska Hillelskolan eller Franska skolan trots att vi talade franska hemma. I stället blev det Kristofferskolan som var konfessionsfri med konstnärlig inriktning och där andra språk ingick redan från första klass.

Mamma lämnade Alexandria men upphörde inte att vara judinna. Hon förde inte vidare tron, reglerna eller ritualerna utan tyckte att julgran var roligare. Däremot gav hon oss berättelsen om att vi tillhörde judarna och det ifrågasättande tänkandet.

När Monique var sexton tog hennes mamma med henne till Israel för att ta farväl av morfadern som låg för döden. Där upplevde hon plötsligt och överraskande något helt nytt: att inte vara i minoritet – att alla runt omkring var judar. Väl hemma igen sökte hon ett judiskt sammanhang. Först gick det inte så bra. I synagogan Jeschurun trodde de att hon ville hitta någon att gifta sig med och bibliotekarien på Judiska biblioteket avrådde starkt 18-åriga Monique från att lära sig kabbala. Monique sökte sig i stället till böckerna: berättelserna av Elias Canetti, Imre Kertesz, Eli Wiesel, George Klein, Moses Maimonides, Simon Wiesenthal och Isaac Bashevis Singer och hans bror Israel. Pappan till hennes systers äldsta barn, Daniel Frydman, och hans föräldrar, polska överlevare från Bergen-Belsen och Auschwitz, kom också att betyda mycket för anknytningen till det judiska – även om gefilte fish inte blev en favorit för någon som växt upp på couscous.

– Så småningom förstod jag att det jag fått med mig var att ifrågasätta, tänka själv och bygga nytt ur det gamla. Mamma brukade säga: ”Varje dag är en ny dag där man kan tänka en ny tanke.”

– När jag började på universitetet kändes allt så bekant och naturligt. Snart klarnade varför. Att tillhöra en berättelse, ett folk och en kultur som prisar argumentation och att ständigt brottas med sina egna och andras tankar och erfarenheter, går hand i handske med juridiskt tänkande, argumentation och att få domstolen att omfamna sin klients berättelse.

Fram till attacken mot Charlie Hebdo och den judiska delikatessen i Paris, följt av skotten i Köpenhamn i februari 2015, var det juridiken och advokatyrket som präglade Moniques liv. De våldsamma händelserna förde tankarna tillbaka till ”vart ska vi ta vägen om vi måste ge oss av” – vart skulle hon flytta sin mamma och resten av sin klan? Israel var då den naturligaste platsen med många kusiner, mostrar och morbröder.

Vad var skillnaden på tidigare terrordåd och på sjunde oktober?

Det var som att dra undan mattan under våra fötter. Israel som en trygg hamn var inte ett självklart flyktval längre. Synen på omvärlden förändrades och hatet riktades mot oss – vad hände! Kan man flytta till Mumindalen?

Men i stället blev du namnet på allas läppar i judiska församlingen. Hur kom du – till slut – in i den judiska gemenskapen?

Via Judiska kvinnogruppen (JKG), som Eva Serner förtjänstfullt startade just efter 7 oktober fick jag kontakt med Daniel Leviathan som hade polisanmält ett tal under en propalestinsk demonstration där det framfördes åsikter som ”Det ligger i deras gener att döda människor”. Här såg jag en möjlighet att bidra mot den ökande antisemitismen med de kunskaper jag har om balans mellan yttrandefrihet och andra rättigheter. Via Daniel kom jag i kontakt med Centralrådet och med dem har jag deltagit i möten med polis, åklagare och Brå.

Som ombud för Centralrådet, ibland med JUS och församlingen i Stockholm, har hon också drivit ärendena med de hängda fångdockorna i Umeå, demonstrationstillståndet strax utanför synagogan i Stockholm, Auschwitz/Gaza-skylten och 3 x Aron-talet på Odenplan där åtal väckts och rättegång ska hållas i höst. Många har också varit glada för hennes råd om hur de kan agera mot den antisemitism som de möter.

– De här ärendena är komplexa eftersom antisemitismen är annorlunda än annan främlingsfientlighet, att inte är olagligt att hata Israel eller något annat land, att et pågår krig med förfärliga effekter, att yttrandefriheten är stark men inte absolut. Missförstå mig rätt: jag tycker inte att vi ska begränsa yttrandefriheten mer, men kunskapen om antisemitismens särskilda natur är väsentlig för att det ska bli rätt. Det är svårt att alltid nå fram.

Jag lämnar Monique för den här gången och längtar redan efter fler delar i hennes egen Tusen och en natt. Och jag misstänker att hennes kamp mot antisemitismen handlar om att kappsäcken ska kunna stå kvar där den står. Att stå upp mot hatet är ett sätt att få sin stad, Stockholm, att förbli en fristad.

Anna Nachman

Foto ovan: Karl Gabor

Till höger: Yvette Wadsteds målning ”Shochet”.

Moniques mamma med sin mormor Nazli Naggiar hos slaktaren i Alexandria 1940.