Antisemitismen är som en skärva i ögat

I drygt tio år har DN:s kulturchef Björn Wiman skrivit om antisemitism och auktoritär högerpopulism, men det var först 2019 som han bestämde sig för att skriva en bok efter att ha mottagit ett sms från en entusiastisk och angelägen Jackie Jakubowski. Resultat blev boken ”Hatet mot judarna” i vilken fem personliga essäer varvas med Sanna Sjöswärds porträttfotografier och intima vittnesmål med Förintelseöverlevande. I år tilldelas de Tjugosjunde januari-priset av Föreningen för Förintelsens Överlevande för sina insatser att bevara minnet av Förintelsen och motverka antisemitism.

– Antisemitismen påminner om en viruspandemi. Den har alltid haft förmågan att mutera och anta olika skepnader beroende på vad omständigheterna tillåter, säger Björn Wiman.

Det är en kall och regnig vinterdag och vi har tagit skydd på Judiska museet i Stockholm som håller tillfälligt stängt för allmänheten. En vänlig museivärd låter oss sitta en stund på övervåningen i Sveriges första synagoga, numera en vacker vitmålad lokal. Fotografen Karl Gabor tar ett högst passande porträtt av Björn Wiman vid en installation med 80 år gamla löpsedlar från svenska tidningar, bland dessa Dagens Nyheter, tryckta under andra världskriget.

– Judarna har alltid hatats för att de varit för rika, för fattiga, för rena, för smutsiga, för välutbildade, för outbildade. Det är därför antisemitismen särskiljer sig tydligt från andra rasismer. I antisemitismen finns allt alltid samtidigt.

Björn Wiman växte upp i södra Stockholm på 70-talet. Undervisningen om antisemitism var obefintlig.

– Där jag kommer ifrån fanns det inga judar. Talade man om judar var det som ett skällsord eller tillmäle på fotbolls- eller hockeyläktaren.

Vilken är din relation till judendomen och judisk kultur?

– Jag reste till Israel år 2000 i samband med att min mamma fyllde 50. Och då blev jag väldigt intresserad. Där träffade vi en guide som heter Jonatan Freud. Han gjorde en levande framställning av Israel och det intellektuella dilemmat som mellanösternkulturen innebär. Han fick mig att förstå att det både är möjligt att vara starkt proisraelisk och starkt propalestinsk. Och att det egentligen är den enda möjliga hållningen eftersom båda grupperna har lika legitima krav.

Strax efter Björn Wimans resa till Israel började han jobba på tidningen Expressen där han träffade ett antal journalister som var intresserade av den judiska idétraditionen, kulturen, men även antisemitismen och dess olika former. Samtidigt blev antisemitismen åter aktuell i samband med Illmar Repalus antisemitiska uttalanden i Malmö.

– Antisemitismen är som en skärva i ögat. Får man kunskap om dess uppträdelseformer ser man den överallt.

Hatet mot judarna gör nedslag i händelser, konstverk och historiska skeenden som på olika sätt fångat Björn Wimans intresse genom åren. Boken skildrar antisemitiska tankegångar inom ett flertal rörelser och geografiska områden, men återkommer ofta till antisemitismen och den auktoritära högerpopulismens framväxt i modern tid, ett område Björn Wiman särskilt intresserat sig för under tio års tid. Jag frågar honom varför han framförallt fokuserar på hatet inom denna grupp som analyseras i bokens sista kapitel ”Det människofientligas frammarsch”.  

– En bärande beståndsdel i den auktoritära högerpopulismen är ifrågasättandet av vetenskapen och av den evidensbaserade kunskapen som i förlängningen leder till framväxten av konspirationsteorier. Och där det finns konspirationsteorier finns alla konspirationsteoriers moder, och det är berättelsen om judarna – att de är skyldiga till allt.

Men de här förklaringsmodellerna finns ju hos religiösa fanatiker och vänsterextremister också.

– Ja absolut, men det som särskiljer den auktoritära högerpopulismen i vår tid är att den haft en exempellös politisk framväxt i Östeuropa, i de västliga demokratierna, och i USA där den faktiskt haft presidentposten i fyra år. Jag tror inte Trump hyser antisemitiska idéer, men han står ändå och försvarar nazister och högerextremister som har marscherat i Charlottesville och kallar dem ”good people”. Han tar inte avstånd från det för då förlorar han en stor del av sin väljarbas.

Björn Wiman återkommer till Judisk Krönikas mångårige chefredaktör Jackie Jakubowski flera gånger under vår intervju. Det är tydligt att han inspirerats av Jackie både själsligt och i arbetslivet. Boken är tillägnad honom, och i förorden beskrivs Jackie som en mensch. När Jackie Jakubowski begravdes i våras leddes ceremonin av Judiska församlingens kantor Maynard Gerber, berättar Björn Wiman.

– Maynard Gerber berättade om ett tillfälle när han hade varit oerhörd upprörd på Församlingen och stött på Jackie som hade lyssnat tålmodigt och efter fem minuter svarat: ’ja, man ska vara glad att man är frisk’. Det är en livssyn som tilltalar mig, och om den är specifikt judisk – det vet jag inte – men många av de judiska personer jag träffat under de senaste tio åren har haft väldigt nära till den livshållningen. Den bygger väl i grunden på en känsla som jag kan solidarisera mig med. Känslan av att marken när som helst kan öppna sig framför en.

Man ska vara glad att man är frisk. Björn Wiman anstränger sig för att komma på det ursprungliga ordspråket på jiddisch, men minns det inte. Flera timmar senare kommer ett meddelande med orden A bi gezunt.

Tycker du att myndigheter i Sverige har gjort upp med den antisemitism som funnits och finns i Sverige?

– Det antisemitiska bakgrundsbruset tror jag inte att vi har en medvetenhet om. Det finns många krafter som arbetar i den folkupplysande traditionen, men om jag skulle göra en kunskapsmätande undersökning kring antisemitiska attityder så tror jag de fortfarande skulle ge ganska nedslående resultat. Sen manifesteras det varje år väldigt fint i samband med Förintelsen, då träder det offentliga minnet fram.

Kan man komma till bukt med den moderna antisemitismen genom att fokusera på Förintelsen?

– Nej, det tror jag inte. Förintelsen är inte underrapporterad. Jag tror att de allra flesta inte är underinformerade.

Björn Wiman anser att på grund av den försvagade ställning som historisk fakta och vetenskap har så spelar det ingen roll hur många gånger man informeras. En del kommer ändå slå ifrån sig bevisen.

 – Att se judar som onda, som sin motståndare, som fienden till allt, eller som de som förstört förhållanden i Mellanöstern och liknande blir starkare än den rationella drivkraften att solidariskt sätta sig in och förstå det judiska folkets historia och det som man var med om under Förintelsen. Inga åtgärder när det gäller antisemitismen, visar historien, är tillräckliga för att ensamma bli av med problemet.

Dagens Nyheter publicerade en text av författaren Elisabeth Åsbrink, där hon beskriver hur hennes tidigare vän Lars Norén berättat att han kände en sorg över att inte vara jude. Har du också stött på den här fetischismen?

– Jag har ju funderat över om jag själv har den. Men när Elisabeth skrev om den satte hon fingret på hur grotesk den är. Den judiska historiska erfarenheten, att avundas den, det är ju känslomässigt koketteri av värsta slag.

Varför gör man det?

– Det finns en passus om det i boken. Om du som konstnär är intresserad av människans mörka drivkrafter, och ibland så intresserad att man fetischerar dem och estetiserar dem, då är det klart att Förintelsen blir det yttersta materialet. Och då kan det ligga till hands att vilja vara en del av den här gruppen, vars lidande man upphöjer till skönhet, vilket är vedervärdigt. Jag har ingen förståelse för det.

Utöver Björn Wimans regelbundet publicerade texter om hatet mot judarna, syns han även ofta i andra judiska sammanhang som exempelvis paneldeltagare eller moderator på Judisk Kultur, en förening med frekventa besök av välrenommerade författare och tänkare till samtal framför en oftast fullbokad sal.

Vad i den judiska idétraditionen är det som har intresserat dig?

– Jag tycker att humorn är väldigt framträdande. Jag tycker generellt sätt att världen är lite tråkigare än vad den skulle behövt vara. Jag tycker väldigt mycket om kärleken till det skrivna ordet, glädjen över diskussion och debatt, och att man i den debatten visar att den andra är en människa…

Har du någonsin blivit kallad filosemit?

– Ja, faktiskt nu när jag skriver boken, av mina väldigt wokea döttrar. De förstår inte riktigt och säger att ’det är kulturell appropriering: varför ska du skriva en bok om judar? Du är ju inte jude själv, vad har du för rätt att ta deras erfarenhet i din mun?’ Jag är nog lite oförstående för det. Jag har pratat med flera andra judiska personer som snarare understryker det betydelsefulla i att icke-judiska personer tar sig an den här erfarenheten och det här problemet.

Du har aldrig funderat på att konvertera?

– Nej, det förbjuder mig min blygsamhet. Faktiskt.

Eva Kopito