Att kunna sin Bibel
En historiskt djupt rotad uppfattning i den kristna kultursfären är att Gamla testamentets Gud är nitisk, våldsam och partikulär, medan Nya testamentets Gud är kärleksfull, mild och universell. Detta har mycket lite att göra med vad som faktiskt står i texterna utan är framförallt resultatet av historiens längsta och mest framgångsrika förtalskampanj. Som i sin tur är resultatet av historiens mest framgångsrika litterära stöld; en religion lägger beslag på en annan religions heliga texter för egna syften.
Det är inte så lite tilltagset när man tänker efter, i synnerhet som syftet varit att av den hebreiska Bibeln göra ett ”gammalt” testamente och av judendomen göra en överspelad religion. Det har förvisso bidragit till att göra Gamla testamentets berättelser till en oskiljaktig del av det kristna Västerlandets kultur, men det har också bidragit till att etablera och befästa en nedvärderande läsning av dem.
Man kan tycka att kristendomen borde ha lämnat den hebreiska Bibeln i fred och nöjt sig med evangelierna, men om Gamla testamentet opererades bort ur den kristna kanonen (vilket återkommande föreslagits) skulle Nya testamentet bli obegripligt och Kristusberättelsen bortklippt från sina judisk-messianska rötter.
Så kvar finns den olyckliga symbiosen mellan två religioner som från motstridiga utgångspunkter gör anspråk på samma text. Det hela borde rimligen vara ur världen i en tid när Bibelns texter inte betyder lika mycket längre, och allt färre läser dem, och påtagliga ansträngningar har gjorts från kristet håll för att genomdriva läsningar och tolkningar som inte förnedrar och förminskar judendomen.
Men ett och ett halvt årtusende av förtal har satt djupa spår i vår kultur och negativa föreställningar om Gamla testamentets Gud och ”Mose lag” är fortsatt spridda och lättväckta. Och i takt med att okunskapen breder ut sig kan också alltfler judar få svårt att uppskatta storheten och skönheten i judendomens källtexter. I synnerhet som samma texter visat sig kunna ge näring åt en våldsbejakande judisk-religiös messianism och åberopas för att sanktionera rasism, terror och folkfördrivning. Eller som den amerikanske rabbinen Eric H. Yoffie uttryckte saken efter den fanatiska mordbränningen av en 18 månaders palestinsk pojke och hans familj: ”Låt oss inte lura oss själva… Det är vår värld, Torans värld, som skapat och upprätthållit den judiska terrorns styggelse.” (Haaretz, 3.8.2015)
Vilket är ett skäl så gott som något för de som fortsatt vill kalla sig judar att på nytt försöka lära känna Torans texter. Inte bara för att bättre kunna hävda dem mot antijudiskt förtal utan kanske än mer för att försvara dem mot tilltagande judisk extremism.
På samma sätt som islamistisk terror måste ses som ett särskilt problem för muslimer är judisk-religiös terror ett särskilt problem för judar.
Det räcker inte med att säga att detta inte är ”min” judendom eller att de judiska texterna inte kan läsas på det ena eller andra sättet. Man bör helst också kunna argumentera varför.