Att leva lyckligt under kriget

”Föreställ dig en värld, där en födande kvinna på flykt undan förföljelse kliver in på ett fullbelagt hotell för att be om en trygg plats att föda sitt barn på, och ingen är villig att erbjuda henne sin säng.” Med de orden fick rabbin Sharon Brous mig att förstå det akuta i Jesusberättelsen. Vad var det för en tid? Hur många var på flykt? Varför ville folk inte hjälpa en födande kvinna på flykt?

I november rapporterade Reuters om höggravida Umm Malak, 26. Hon gömmer sig i skogen på gränsen mellan Belarus och Polen. Hon har sovit utomhus om natten och korsat iskalla vattendrag. När som helst kan hon föda sitt barn. Ändå ångrar hon inte sin resa. ”Jag måste tänka på mitt barns framtid, säger hon. Den finns inte i Irak.”

Vad har fått våra hjärtan att hårdna så?

Den utbredda likgiltigheten är något som den franskjudiske filosofen Bernard Henri Lévy också brottas med. I Judisk Krönikas decembernummer recenserar vi Lévys nya dokumentärfilm och bok, båda med titeln The Will to See. Lévy förklarar västs okänslighet med den stora informationsmängden, som numera intas på minimala skärmar, och så känslan av misslyckade i Irak och Afghanistan. Att ens försöka ingripa mot orättvisor, uppfattas som ett slöseri med resurser. Men att sluta intressera sig är inte bara katastrofalt för den fattiga världen, menar Lévy: när vi blir okänsliga för flyktingar eller offren för folkmord, minskar vår förmåga att ha medkänsla med folk som lever intill oss.  

Ungern är ett tydligt exempel på det. Efter ett decennium av hatfyllda attacker mot flyktingar, migranter och romer, har EU-landet klubbat igenom de så kallade antigaylagarna. I det senaste numret av tidningen möter du Tamas Buchler från Budapest – gay, jude och pappa till två små barn. Nyligen flyttade han sin familj till Bryssel. Han är del av en generation unga som inte vill uppfostra sina barn i ett så hatfyllt klimat som dagens Ungern.

Vad är det då som gör att mänskligheten visar tydliga tecken på bristande empatisk förmåga? För psykologiprofessorn Paul Slovic var omvärldens apati inför folkmordet i Rwanda på 90-talet ett mysterium. Varför gjorde man inte mer för att hjälpa? Efter flera års studier kunde han visa att människor har känslomässigt svårt att knyta an och bli berörda när vi måste relatera till “för mycket” lidande. Paul Slovic kallar fenomenet psychic numbing: ju fler som dör, desto mindre bryr vi oss. Medkänslan visar sig avta redan vid två behövande i stället för en. Att sätta sig in i en annans människas situation är svårt, hur sätter man sig då in i två andra människors situation? Eller i 88 andra människors situation? Medkänslan ökar inte med antalet människor i nöd – den kollapsar.

Det är denna empatiska kollaps som möjliggör folkmord. ”Förintelsens omfattning och effektivitet kan endast förstås utifrån människors likgiltighet och tysta acceptans,” menar den polske historikern Jan T. Gross i ett samtal med Daniel Schatz i det här numret av tidningen.

Svenska kyrkans engagemang för mänskliga rättigheter ska hyllas. Alla religiösa samfund borde bry sig om människors fri- och rättigheter. Särskilt då förtrycket ökar i världen, inte minst mot kristna. Idag är var åttonde kristen, 340 miljoner människor, enligt organisationen Open Doors, allvarligt förföljd eller diskriminerad. Open Doors lista på de 50 länder där förföljelsen är som värst toppas av Nordkorea, följt av Afghanistan, Somalia, Libyen, Pakistan, Eritrea, Jemen, Iran, Nigeria och Indien. Israel finns inte med på den listan. Märkligt blir det då att Svenska kyrkan så enhälligt insisterar på att peka ut Israel i sin kritik av hur människor behandlas. Är det verkligen av omsorg för palestinierna? Eller ser vi här en rest av kyrkans gamla antisemitiska hållning? Eller är det måhända politiken som försöker få inflytande? Det menar prästen Jesper Svartvik i sin text Svenska kyrkans Apartheid-gate på s.10.

Med förhoppning om att 2022 blir ett empatins år,

Anneli Rådestad                                          

Brödtext