Karin Brygger i samtal med Lev Rubinstein. Foto: John Areblad

Att leva utan att hoppas

Den ryskjudiske poeten Lev Rubinstein är död. Till hans minne återpublicerar vi ett samtal mellan honom och poeten Karin Brygger om konsten och litteraturen i skuggan av Rysslands invasionskrig av Ukraina.

GÖTEBORG 2022. Det som skulle bli ett samtal om poesi, slet sig endast i korta stunder från Rysslands krig i Ukraina. Lev Rubinstein, född och bosatt i Moskva känner skuld över vad som sker. Skammen är ett lidande, men påpekar han med emfas:

– Det riktiga lidandet sker naturligtvis i Ukraina.

Jag frågar hur det påverkar hans förhållande till skrivandet? Till att läsa? En poets existens är trots allt så djupt involverad i språket att försvinner det blir katastrofen fördubblad.

– För mig känns det som om all konst och litteratur har tagit slut, säger Rubinstein.

Den enda han kan läsa – förutom bokryggarnas titlar i bokhyllan i det egna vardagsrummet – är nyhetskanalernas rapporter. Att läsa på bokryggarna är i och för sig ingen dålig sysselsättning.

– Det utvecklar fantasin att själv fylla titlarna med innehåll. Och egentligen ligger metoden nära hela min poetik, som består i att sätta samman olika kombinationer av fraser.

Och bildkonsten?

– Den enda bildkonst som är giltig numera är fotografier av bombade hus.

Rubinstein beskriver således krigets konsekvenser som allomfattande. Detta krig sker inte bara på marken och i luften i det plågade Ukraina, i byar och städer, det sker också i olika relationer till språket – som i hans hemland Ryssland numera är bakvänt, politiserat och approprierat.

På frågan var han finner hopp ser han nedslagen ut.

– Det är en svår fråga. (paus) Jag är tveksam till om det någon gång återigen kan uppstå ett vettigt tänkande. Det är denna tveksamhet som gör det svårt att hoppas.

För honom, en av de största levande poeterna i Ryssland, är skrivandet idag bara något terapeutiskt. Han skriver för att inte bli desperat

– Jag skriver för att benämnandet är min huvudsakliga syssla. Men att skriva i Moskva våren 2022 är en kamp mot ledsenheten, och ledsenheten verkar segra.

Man måste leva utan att hoppas, egentligen. Man måste leva utan att hoppas och man måste strunta i Putins nya lagar. Dessa lagar saknar rättspraxis och är inte instiftade för att människor ska kunna följa dem. De är instiftade för att alla människor alltid och hela tiden ska kunna fängslas. För att försäkra staten om att varje enskild individ kan bli föremål för rättsligt ingripande vilken sekund som helst.

Trots dessa nya pseudolagar – som förbjuder medborgarna att tala om kriget som ”krig” och i stället kräver att ordet ”specialoperation” – framstår han som fullständigt orädd i relation till Putins maktapparat. Rubinstein har sedan krigets inledning uttalat sig kritiskt mot makten, han hävdar vikten av att kalla saker vid sitt riktiga namn och använder sig av sociala medier i hög grad, vilka han når genom VPN-tunnlar nu när Ryssland stängt ner de officiella möjligheterna till sociala medier. Den 8 april skriver han på Sic transit på TELEGRAM:

8 april, 12.20

En fråga som följer varje skrivande människa i hälarna och som hindrar mig att koncentrera mig, är den huruvida ord betyder någonting alls. Över huvud taget.

Det här är en plågsam fråga. För vi ser och känner hur ord, särskilt dessa dagar och veckor, i rask takt mister sina instrumentella möjligheter. Hur ”starka” och hur ”exakta” de ord än må vara som vi uttalar, så kommer de ändå att studsa tillbaka från vilket hinder som helst och rulla i väg in i ett hörn. Försök få tag på dem sen.

Men tala det måste man. I synnerhet som vi inte förmår göra något annat. Man måste tala, också utan varje hopp om att bli hörd eller förstådd. Det är, hur som helst, vår askes, vår kallelse.

Man måste fortsätta att leva, det kan man inte ändra på.

PS. På sista tiden har jag märkt att jag börjar glädja mig över min ålder. I den meningen att det inte är så långt kvar, inte så långt…

(Översättning från ryskan: Johan Öberg. Texten ingår i en antologi som utkom på bokförlaget Korpen senvåren 2022. Sic transit är den kanal Lev Rubinstein (f. 1947) öppnade på Telegram den 2 mars 2022 i samband med kriget mot Ukraina och de nya krigslagarna som gjorde Facebook-användning olagligt i Ryssland. Sic transit blandar vardagsintryck, bilder, kritik mot kriget och reminiscenser av egna och andras litterära texter.)

Rubinstein säger att han trots skulden, ledsenheten, förstummandet, faran försöker att leva som vanligt. Men vad är då vanligt i dagens Moskva?

Han lyfter händerna: ett sätt att tänka på vad det är att leva under ständigt hot om arrestering kan vara att betrakta sitt land inte som ett vanligt »land» men att betraktad det som en plats med en hög seismografisk känslighet. I den sortens områden kan en jordbävning inträffa när som helst och den kunskapen måste inkorporeras i medborgarnas kroppar. Man vet, och man är beredd, alltså. Så har det varit förut.

Rubinstein, som utvecklade sin säregna fragmentets poetik i 1970-talets Sovjet ser likheter mellan samtiden och dåtiden.

– Det är på det stora hela ingen större skillnad mot den sen-sovjetiska epoken. Men då fanns förstås inget internet att stänga ner. I stället för hopp hade poeterna och konstnärerna på den tiden varandra och vi »grävde så att säga på egna torvor».

Vi var övertygade om att mörkret skulle vara för evigt. Vi var övertygade om att flykten var in i språket.

Ja, på den tiden tänkte vi att konsten kunde fungera som en ersättning för emigration.

Han tillägger: den gången inträffade faktiskt ett underverk: glasnost

Eftersom det som sker idag är vansinne, menar han, kan man bara vänta på ett underverk och man kan medan man väntar fortsätta försöka vända språket rätt. Det är ett slags möjligt motstånd, liksom att försöka vara en enskild människa; hålla fast vid det egna jaget för att inte uppgå i massan. Putinförsöker föra en politik som klarar sig utan människor.

– Detta är en man som för sitt krig under parollen »försvara våra territorier». Vad ska man tänka? Det fanns en praktik en gång som kallades svart mässa. Man använde kanoniserade böner och ändrade betydelserna på alla ord. Tills det blev satanism. Det ena betyder helt enkelt det andra. En anekdot kan göra detta tydligare: Man säger att det en gång fanns en mycket rik person, detta är en sann historia, som använde sin våning på ett mycket speciellt sätt. Det fanns inga fönster i rummen och på något sätt lyckades han byta ut golvet mot tak. Bord och stolar och mattan fanns alltså i taket Och lampan växte upp ur golvet!

Ibland ordnade denna man stora fester och om någon blev berusad tog man dem till de bakvända rummen och då somnade de där, för att vakna fullständigt vettskrämda. Det är lite så det är nu.

Ett sätt att behålla riktningen är att återuppta en särskild intensitet i umgänget med de gamla vännerna, Moskvakonceptualisterna. Ingen av hans vänner har blivit Putinist, men visst, han minns en nyårshälsning han skrev 2015 och när den blev läst märktes det vilka av läsarna som glidit isär. Vem som stod på vilken sida.

– Krim 2014 var en vattendelare. Ett test av intelligentsian. Det var också Tjeckoslovakien 1968. Afghanistan var det. Perestrojkan, också.

Jag frågar hur Rubinstein tror att kriget kommer att påverka Ryssland, på kort och lång sikt.

– Ryssland kommer inte att utvecklas alls, utan bara att degradera och den processen har redan inletts. Den är tydligt. Särskilt när det gäller samhällets intellektuella liv. Detta krig kommer att leda till ekonomisk nedgång. De ryska myndigheterna har gett sig in på en väg av självisolering och frågan är var det kan leda. I dagens värld är det rena vansinnet. Faktum är att om Ukraina vinner kriget är det bra för både Ukraina och Ryssland. Om Ryssland vinner kommer det att bli en fullständig katastrof.

När det är dags att avsluta intervjun är jag nedslagen över att vi inte talat mer om hans dikter. Han tröstar mig med att det enda man kan tala om nu är det krig som upptar allas våra tankar. Jag ställer en sista fråga, som rör det judiska intellektuella livet i Moskva. Och jo, det kan han svara något på.

– Visst, det finns en judisk tidskrift i Moskva, som intervjuar mig ibland. De är lojala mot samhället. Men de är inte hemska. De är mycket försiktiga. De är rädda och de står under beskydd av vissa oligarker. Därför skriver de inte ord om politik. Vad skulle de kunna skriva, egentligen? Språket och historien är ändå helt politiserade. Men en vecka innan invasionen sa Putin att ett land som Ukraina aldrig funnits. Det kan man ju inte lyssna till utan att tänka på att det var det Hitler sa om Polen.

Det är svårt att avsluta intervjun, både i verkligheten och när jag ska transkribera den. Kanske är det så när man intervjuar sin största idol. Man har inte ord att tal om dikterna, fantastiska fragmenten, katalogerna. Kanske är det så när det är krig: visst glider bort. Vi ska också hinna jaga mediciner till hans fru innan planet lyfter. Men om visst gled bort står annat fram, som de nya texterna på Telegram:

Den 5 april, 08:33

Här följer mer Polislyrik. Undan för undan blir det en antologi.

Man anhöll och utdömde böter till 6 personer som stod på torget i stadens centrum. De beskylldes för att ”i närvaro av andra där förbipasserande medborgare under lång tid ha befunnit sig på platsen utan att flytta på sig, varmed man offentligt manifesterade sig som folksamling”.

Karin Brygger, med tolkningshjälp från två av hans översättare: Johan Öberg och Kajsa Öberg Lindsten.