Hur kunde det ta så lång tid för svenskt konstliv att notera Lotte Lasersteins unika blick?

Paulina Sokolow har besökt Moderna museets utställning, som också är en upprättelse av en svensk konstnär.

Ett av de mest intagande porträtten av Lotte Laserstein är inte med i den utställning som under vintern visas på Moderna Museet, men däremot i katalogen. Jag fastnar vid den. En ung kvinna med kortklippt hår, blå ögon och en mjuk hatt sitter vid ett bord och lutar sig med armbågarna mot en rutig duk. Hon tittar tankfullt ut och förbi den inzoomade bildytan och vi betraktare skulle kunna vara den som sitter mitt emot henne. Åtminstone bjuder Laserstein in oss att slå oss ner vid den unga damen. 

Målningen, utförd 1927 i Berlin, är en av Lotte Lasersteins första som visas för publik och är ett av hennes examensverk från Berlins konstakademi, där hon var en av de första kvinnorna att få tillträde att studera. Hon är alltså 29 år när hon tar sina första steg som yrkeskonstnär och hennes verk hyllas av kritiker. Verket köps till och med in till stadens egen samling. 

Allt i bilden berättar om en brytningstid. Det största skiftet var idén om kvinnan, som med sin nya självklarhet i offentligheten inte bara chockade med kortklippt frisyr, rökande och sexigt lediga kläder, utan som med sin närvaro och agens välte omkull en hel världsordning. Det är inte särskilt överraskande att den nya sakligheten, den stil som ersatte förkrigstidens expressionistiska och abstrakta experiment, hade den moderna kvinnan som älsklingsmotiv. Den signalerade en ny, friare och socialt rörligare, världsordning. Ett löfte om en värld där så mycket mer är möjligt att tänka, känna och göra. Just den världsordning som sedan blev nazisternas måltavla under Weimarrepubliken och antipod under Tredje riket. 

Att På värdshuset inte är med i utställningen är synd, men verkligen ingen katastrof. Det finns gott om verk att försjunka i och som för första gången i Sverige ger en större publik en inblick i Lotte Lasersteins extraordinära konstnärskap. För många judiska familjer i Sverige är hon inte precis något nyupptäckt, utan en del av ett hemvant arvegods. Intima, förtjusande porträtt av små flickor i flätor och pojkar i stickiga slipovrar. Att måla beställningsporträtt blev självklart ett sätt för en flykting som Lotte att försörja sig och att bygga upp ett nätverk av välbeställda människor som brydde sig om henne. Alla som har erfarenhet av påtvingad migration vet vad som gäller, nämligen att det inte finns några garantier för att kunna fortsätta sin karriär i ett nytt land, så som det var tänkt. Du är främling och dina yrkeskollegor i det nya landet rör sig i kretsar som du inte kan, har styrkan, att tränga in i. Det är språket, det är de stora samhällsbygget – Folkhemmet – som engagerar och alla har blicken vänd mot något, förutom mot främlingen. Och så är det det där med såren och saknaden. Att sörja de förlorade tar alltför mycket energi. Precis som arkitekten och formgivaren Josef Frank, som tagit sin tillflykt till Sverige några år tidigare, kommer Laserstein till Sverige i egenskap av konstnär- Det är galleristen Signe Schultz, direktören för galerie Moderne på Nybrogatan, som 1937 förstår att det gäller att handla resolut och hon bjuder in till en utställning och i brevet passar hon diskret på att signalera att det är fråga om en räddningsaktion: “Ta med dina målarsaker, det finns så mycket här att måla!”. Sverige erbjuder inte uppehållstillstånd vare sig till Frank eller Laserstein. Trots att den förre är gift med en svenska, måste han gömma sig i USA under krigsåren. Lotte ingår, med hjälp av Mosaiska församlingen, äktenskap med en svensk-judisk man som hon efter ceremonin aldrig ser igen. Hennes riktiga familj, mamma, syster och modellen Traute, är kvar i Tyskland. Mamman ska mördas i Ravensbrück.  

Huvudnumret i Moderna museets utställning är Kväll över Potsdam och kan med rätta kallas ett mästerverk. Nu, 1930, är Lotte Laserstein en uppburen konstnär, ett namn. Hon har självförtroendet och den pondus som krävs för att ställa sig jämte konsthistoriens fixstjärnor, Michelangelo, Vermeer och Tizian. Vännerna på terrassen är tidsenligt klädda, dock inte till fest. Maten som står på bordet är anspråkslös och vädret är varken soligt eller olycksbådande. Ändå finns en koncentration lika knivskarp och omskakande i sitt avgörande ögonblick som Nattvarden i Milano eller Batavernas trohetsed av Rembrandt. Framtiden för de tysta människorna, vars liv bara har börjat, är lika oskriven som duken på bordet i målningens mitt. Insikten att verket fanns i Sverige, i Lasersteins eget hem på Öland, ända fram till slutet av 1980-talet, är svindlande. Tänk om Moderna museet hade förvärvat den där och då? Nu har vi bara lånat den av Neue Nationalgalerie i Berlin. 

Hur kunde konstlivet i 1940- och 50-talen inte notera Lotte Lasersteins unika blick för samtidens nerv och dynamiska penselföring? Hennes dubbelseende i en nakenakt som både berättar om renässansens universella syn på människans skönhet och samtidigt unnar sig en uppenbart queer, erotisk blick på en muskulös kropp som trotsar den sexuella identitetens normativa fängelser? Duk efter duk, som Framför spegeln (1930-31), Jag och min modell (1929-30) och I min ateljé (1928) ångar av en intimitet och förtätad närvaro som helt försvinner i hennes verk i Sverige.

Moderna museets utställning i Stockholm ska absolut ses som en upprättelse av en svensk konstnär. Förhoppningsvis manar den också till eftertanke, både i hur vi ser på vår svenska konsthistoria och hur den kanske behöver skrivas om – igen – och att vi kanske borde vara ännu lite mer uppmärksamma på vad vi inte ser, så att det inte går oss förbi. 

Paulina Sokolow 

Paulina Sokolow  är konstvetare och fri skribent.

Ovan: Im Gasthaus. Lotte Laserstein, 1927.

Här bredvid: Lotte Laserstein, Kväll över Potsdam, 1930 Staatliche Museen zu Berlin, Nationalgalerie © Lotte Laserstein Bildupphovsrätt 2023