De döva tror inte på tystnad

Ilya Kaminskys De dövas republik nominerades till National Book Award och prisades med National Jewish Book Award 2020. Nu har diktsamlingen, som konfronterar vår tids grymheter och vår kollektiva tystnad inför dem, kommit ut på svenska i översättning av Lars Gustaf Andersson.

Gabriel Itkes Sznap tog en promenad med poeten när han var på besök i Stockholm.

Jag träffar Ilya Kaminsky en oktobereftermiddag. Det har varit ruggigt väder i några dagar, men när jag släntrar ner mot hans hotell vid Slussen i Stockholm skiner plötsligt solen och luften är lätt och klar. Han sitter utanför och väntar, lutad över en bok.

”Ursäkta att jag är sen”, hasplar jag ur mig, medan han, oförstående, sträcker fram handen. Efter viss villrådighet beslutar vi oss för att ta en promenad. ”Är du hungrig”, frågar jag, ”ska vi inte hitta något att äta, vad gillar du?” Han svarar leende att han, uppväxt i forna Sovjetunionen, endast lärt sig att uppskatta två maträtter: yoghurt och yoghurt. ”Men om jag verkligen måste välja, tar jag den senare.”

Första gången jag hörde talas om Ilya Kaminsky var för tio år sedan. Jag läste mycket Paul Celan då och stötte på en bok med titeln Homage to Paul Celan, som innehöll en serie översättningar av texter om Celan, skrivna av andra poeter, författare och filosofer. Kaminsky var en av redaktörerna för boken. Det är dock först nu, inför denna intervju, som jag har förkovrat mig i Kaminskys egen lika raka och anspråkslösa som drömskt bildskapande poesi.

Kaminsky debuterade 2004 med samlingen Dancing in Odessa, som omedelbart blev en succé i USA. Den är befriande spretig, i centrum står ett diktjag som med humor och ömsinthet berättar om uppväxten ”i en stad gemensamt styrd av duvor och kråkor”, där medborgarna ”möts i en dröm för att hålla val” och minnet är ”en gammal flöjtist” som får ”kroppen att glöda”.

Denna stad är titelns Odessa, i vilken Kaminsky föddes 1977 och tillbringade sina första sexton år. När han tillsammans med sina föräldrar emigrerade till USA 1993 var det som en direkt konsekvens av antisemitiska trakasserier. Det gick så långt att man satte eld på och ristade in en davidsstjärna på familjens ytterdörr.

Det Kaminsky framför allt kommit att uppmärksammas för är dock inte den judiska bakgrunden och tillhörigheten, eller att han skriver på engelska och inte på sitt modersmål ryska, utan att han, ”till följd av obehandlad påssjuka, blev döv som fyraåring.

Det låter kanske fånigt, men när jag förstod det började jag genast oroa mig för vårt samtal. Hur skulle jag kunna intervjua en människa som inte hör mig?

Oron visade sig vara obefogad. Han uppfattade inte bara allt jag frågade om, utan började själv, omedelbart, ställa frågor.

Vad gör dig tokig – på ett bra sätt?

-(Jag) Tokig på ett bra sätt? Jag vet inte. Svår fråga. Jag skulle kunna säga… ….Celan?

Celan? Verkligen? För mig är det min fru. Men okej, Celan. Låt oss prata om Celan. Vilken poet som skriver i Celans efterföljd tycker du bäst om?

-(Jag) Går det verkligen att skriva i Celans efterföljd? Har det inte gått ganska dåligt för dem som försökt?

Precis! Han är oefterhärmlig, hans tyska är inte ens tyska. Vi måste sluta prata om honom.

-(Jag) Tveklöst.

2019, hela 15 år efter debuten, kom Kaminskys andra bok, Deaf Republic. Även den uppmärksammades stort och hyllades av kritikerna; den nominerades till det prestigefulla National Book Award, tilldelades dess judiska motsvarighet, Jewish Book Award, och översattes till en rad olika språk. Den svenska översättningen, signerad Lars Gustaf Andersson, publicerades för ett par månader sedan under titeln De dövas republik på malmöförlaget Rámus.

Boken är en parabel. I enskilda men sammanhängande dikter berättar den historien om hur en stad i landet ”Vasenka” intas av soldater och om invånarnas säregna motstånd. Det börjar med att en liten döv pojke vid namn Petja vägrar följa en av soldaternas order och i stället spottar honom i ansiktet, varpå samme soldat skjuter ihjäl honom. Efter det beslutar sig invånarna att i lojalitet med pojken göra sig själva döva. När soldaterna tilltalar dem gestikulerar de för att visa att de inte hör. I slutet av boken konstateras att ”de döva inte tror på tystnad” och att ”tystnad är de hörandes uppfinning”.

Jag frågar Kaminsky om citatet:

-Det betyder nog flera saker. Till att börja med att det finns många människor, faktiskt ungefär åtta procent av jordens befolkning, för vilka distinktionen mellan ljud och avsaknad av ljud, ljud och tystnad, är poänglös.

Hur menar du?

-Att vara döv innebär enkelt uttryckt att man inte hör någonting, det vill säga att det är tyst hela tiden. Men att det är tyst hela tiden betyder inte att man inte kommunicerar, inte hamnar i samspråk, inte gör allt det man också gör med ett talat språk. Det vet de döva kanske mer än någon annan. För de hörande är tystnaden – tyst. Det är en avsaknad av ljud. För de döva något annat, i bestämd mening, ljudligare. Och rent konkret är det ju också så att även de döva hör, att det rent faktiskt, om än i varierande grad, beroende på vad för slags dövhet man lider av, hörs mycket.

Ja, vi sitter ju och pratar med varandra.

-Med den lilla apparat som jag bär i örat, mitt hörhjälpmedel, hör jag cirka 40 %. Och utan den 15 %. För en del av dem som, till skillnad från mig, fötts döva kanske procenten är lägre, men det behöver ju inte heller betyda att det är tyst, i meningen helt tyst, att man lever sitt liv fullständigt utan ljud. Vilket kanske en del hörande tänker. Sen är det också så att jag läser läppar och klarar mig bra den vägen. Det blir förstås en del gissande. Och ingenting är värre för såna som mig, än män med stora buskiga mustascher. Om jag hade träffat Friedrich Nietzsche på gatan hade jag inte haft en aning om vad han pratar om!

Inte säkert att någon annan hade gjort heller? Hur det än är med den saken undrar jag om inte dövheten i Deaf Republic syftar på flera olika saker samtidigt: Dels på tillståndet som råder på platsen där handlingarna utspelas, dels på ett slags metafor för känslomässig avstängdhet, kyla, till och med brutalitet, och dels – och kanske viktigast – på en solidaritetshandling och fundamentet för gemenskap?

– Dövhet som metafor har jag svårt för. Jag har det här funktionshindret och det är ju ingen metafor, det är jag. Så när jag började skriva Deaf Republic var det också något jag ville kasta om, jag ville göra dövheten till något positivt. Varför skulle inte alla vilja vara döva? Varför skulle inte dövhet kunna vara förutsättningen för en protest och solidaritetshandling? Men sedan var det också så, och det insåg jag mer och mer medan arbetet med boken pågick, att det här ju faktiskt handlar om människor, och att människor är varelser som kan bete sig både på det ena och andra sättet, vara svekfulla, rädda, på alla sätt komplicerade. Och då blir också dövheten mer komplicerad, inte bara något positivt.

Det var först när Kaminsky kom till USA som sextonåring som han fick hörhjälpmedel. Barndomen var, om inte fullständigt tyst, så väldigt mycket tystare än de sena tonåren och vuxenlivet sedan blev.  I en gripande essä publicerad i New York Times 2018 berättar Kaminsky om vad det inneburit för honom, hur på en gång märkligt och nödvändigt det varit, att resa tillbaka till Odessa för att få kontakt med den, om så bara i relativ mening, tysta barndom som utspelades där. ”Det Odessa jag känner”, skriver han, ”är en tyst stad”.

För att verkligen känna att det är till sin barndomsstad han återvänt måste han, säger han i essän, stänga av hörhjälpmedlet. Han går fram till väggen på en stor byggnad, böjer sig ner mot trottoarkanten, och stryker bägge lätt med fingrarna, likt ”en dumskalle som rör vid tidens hud”, i hopp om att ”vandra igenom den”.

Sorgen som kommer ut här och utgör grundackord i så många av Kaminskys dikter har inte bara med den för alla oundgängligt förlorade barndomen att göra, eller med den kärleksfullt porträtterade fadern, som dog i en hjärtattack strax efter ankomsten till USA, utan även med flyktens själva faktum och att hans hemland, som han skriver, ”förrådde” honom och hans familj.

-Jag har varit tillbaka i Odessa flera gånger och folk här frågar varför, varför återvänder du. Vad jag aldrig fått höra är en ursäkt. Inte ens en antydan till det. Ingen har sagt ”vi är ledsna för det som hände”, ”vi beklagar att ni kände er tvungna att sticka och lämna ert land”. Allra minst från myndighetshåll.

Jag berättar för Kaminsky om Alexander Kwasniewski, den före detta polske presidenten, som i ett tal 1998 vände sig till de judar som drivits ut ur Polen i samband med den ”antisionistiska” kampanjen trettio år tidigare och konstaterade att det inte var judarna som lämnat Polen, utan Polen som övergett judarna, och att man – åtminstone han, Kwasniewski – skämdes över det.

-Nej det har varken jag eller min familj fått vara med om. Å andra sidan kan man fråga vad en sådan ursäkt egentligen är värd? Är du själv glad över den?

Ja, jag tycker den är betydelsefull. Den representerar i alla fall något helt annat än det den nuvarande polska presidenten ägnar sig åt.

-Dina föräldrar tillhör 68-generationen, eller hur? Vad tror du att de känner? Tror du inte det spelar mindre roll för dem?

Det vet jag faktiskt inte.

– Äsch – jag förstår, och håller med. Man måste, det är nödvändigt, hitta och känna hopp.

Vi levde lyckligt under kriget

Och när de bombade andra människors hus

protesterade vi

men inte tillräckligt, vi gjorde motstånd men inte

tillräckligt. Jag låg

i min säng, kring min säng

föll Amerika samman: det ena osynliga huset efter det andra.

Jag slog mig ner i en stol utanför och betraktade solen.

I den sjätte månaden

Under ett katastrofalt styre i pengarnas hus

På pengarnas gata i pengarnas stad

vårt stora land av pengar, levde vi

(förlåt oss) lyckligt under kriget.

Ilya Kaminsky

Översättning: Lars Gustaf Andersson