En sionists dagbok
Under en utbytestermin i Paris döljer Leia Rubin Polite sin judiska identitet för det progressiva kompisgänget. Tills hon inser att det inte är den identiteten som är problemet.
Av Leia Rubin Polite Illustration: Joanna Rubin Dranger
”SEDAN KRIGETS START HAR SIONISTERNA DÖDAT 7 216 KVINNOR I GAZA”. Orden som pryder väggarna inuti universitetets huvudbyggnad är ovana och obekväma. Jag sänker blicken. Vill inte bli upptäckt.
På kvällen äter jag middag med en nyfunnen vän. Vi pratar om hans könskorrigering och stressen det medför att ständigt behöva komma ut i nya kontexter. Vi är båda utbytesstudenter i Paris, han från Australien, jag från Sverige. Jag säger att jag såklart inte kan förstå, men att jag inte heller vågade vara öppen med min identitet under vår första tid i Paris. Jag möts av hans förvirrade blick.
– Va? Var du rädd att berätta för oss att du är judinna? säger han och ler ett brett leende.
Med oss syftar han på vår nybildade vänkrets som utgörs av en blandning av nationaliteter, etniciteter och religioner men som nästan alla delar erfarenheten av att tillhöra en minoritet i våra respektive hemländer. Någon är muslim, någon annan svart, en tredje asiat. Flera har rötterna i Mellanöstern. En är palestinier. Och så är det jag, juden.
I min väns genuina förvåning ligger ett antagande inbäddat, samma antagande som den brittiske komikern David Baddiel diskuterar i sin bok Judar räknas inte, nämligen: att judar inte räknas. Baddiel skriver att progressiva ofta misslyckas med att inkludera judar i sin antirasistiska analys. Enligt honom beror detta antingen på att judar inte anses drabbas av rasism, eller på att den rasism som drabbar judar inte ses som lika allvarlig. Genom min väns betoning av ordet oss förstår jag att också han, undermedvetet eller medvetet, omfamnat idén om att judar inte utsätts för rasism, särskilt inte av vänsteranhängare. Därför är det förvånande att jag känt ett behov av att dölja min judiskhet.
Jag rodnar lite.
– Ja, alltså, det kommer ju med så många förutfattade meningar.
Han ser på mig. Tänker en stund. Nickar.
– Jo, det är klart… det hade ju varit jobbigt om du kom ut som sionist, men inte som judinna, säger han och ler sitt varma leende.
Jag stelnar. Försöker le men känner hur mungiporna krampar. Tuggar min mat långsamt för att slippa svara. Där är det igen. Det där ordet som jag helst av allt bara vill undvika.
Sedan min flytt till Frankrike i början av januari har jag översköljts av den anti-sionistiska rörelsens budskap. Genom banderoller på universitet, klistermärken i tunnelbanan, affischer på barer och i samtal med vänner.
Den första gången det händer pratar vi, liksom vi gjort så många gånger tidigare, om kärlek och relationer.
En vän säger:
– En gång var jag med en tjej som på riktigt var sionist.
Det går en stöt genom min kropp och en annan sorts chockvåg sprider sig genom rummet.
– Näe!! utbrister någon.
– På riktigt?! utbrister en annan.
Hörde jag rätt? Sa hon verkligen sionist? Hur definierar hon ens det ordet? Jag är ju sionist. Hon vet ju att jag är judinna, så då vet hon väl det? Innan jag hinner formulera något vettigt har vi bytt samtalsämne.
Att vara sionist har i mitt liv varit nästan lika självklart som att vara feminist. Lika uppenbart har det varit att det finns olika tolkningar av, och falanger inom, sionismen. Men jag har framför allt exponerats för en definition: tron på att det bör finnas en judisk stat och att den judiska staten bör vara Israel. Att vissa sionister också är extremister har aldrig fått mig att överge den tron.
Samtidigt har jag aldrig tidigare befunnit mig i en kontext där man med sådan ihärdighet och utan tvekan fördömer sionismen. Erfarenheten av att inte våga komma ut som judisk var därför helt ny för mig. I Stockholm har jag blivit van vid att prata om det judiska precis hela tiden, även med främlingar. Kanske för att jag upplever att något annat vore omöjligt.
I Paris blev jag dold. Jag tog av mig mina smycken, arkiverade mina Instagram-inlägg och när någon frågade vad jag gjort under mitt sabbatsår svarade jag att jag ”rest i Mellanöstern” när sanningen var att jag jobbat som barista i Tel Aviv.
Risken, som jag såg den, var att inte få vänner i Paris och att tvingas tillbringa mina fredagskvällar på Chabad House i stället för på trendiga vinbarer (inget ont om Chabad men de var inte del av min vision om Frankrike). Som tur var blev min karriär som dold kortlivad. Jag insåg snabbt att jag utan det judiska blir en halv människa. Min självcensur hämmade min vokabulär, gjorde mina anekdoter obegripliga och tog ifrån mig min berättarglädje. När jag efter någon månad smög in det judiska i en konversation, var reaktionerna obefintliga. ”Jaha vad kul, är du judisk?” sa någon, och så var det med den saken. Sedan dess har jag återgått till att prata på om purim, pesach och podden – och mina vänner är lika nyfikna på mitt minoritetsskap som jag på deras.
Men jag pratar fortfarande inte om min relation till Israel, vilket jag skäms för. Samtidigt vet jag att jag skulle skämmas ännu mer om jag berättade för min palestinska vän, uppvuxen i östra Jerusalem, att jag som svensk tillbringat ett halvår solandes, badandes och säljandes överprisade cappuccinos i landet hon flytt ifrån. Hon som bär på sorgliga berättelser och som inte ens kan resa tillbaka utan att separeras från sin familj och tillbringa timmar i säkerheten på Ben Gurion. Vad skulle hon tycka om att jag, som inte ens talar språket, fick arbetsvisum utan problem?
Den här erfarenheten har fått mig att tänka på vad det innebär att kompromissa. Kan jag vara vän med personer som har FCK-ZIONISM-klistermärken på sina datorer? Hade de kunnat vara vän med mig om de visste att jag betalat skatt till den israeliska staten och har vänner som tjänstgjort i den israeliska armén?
Amos Oz menade att vi har missförstått kompromissens natur. Trots det faktum att missnöje är inneboende hos kompromissen föreställer vi oss alltför ofta att vi ska känna oss nöjda, kanske till och med glada, efter att ha kompromissat. Enligt Oz är det en felaktig uppfattning. Tvärtom menade han att vi alltid förlorar något vid en kompromiss, men att vi samtidigt vinner något annat: en möjlighet att gå vidare (källa: Hur man botar en fanatiker, i svensk översättning 2009).
I Paris har jag, kanske för första gången, gett mig själv möjligheten att gå vidare. I stället för att fastna i konflikten över sionismens ”sanna” betydelse, som jag gjort så många gånger tidigare, har vi fortsatt samtalet och insett att vi är mer likasinnade än vi trodde. Det var inte tillfredsställande att dölja min judiska identitet eller något jag vill göra igen. Men det har, sedan jag ”kom ut” som jude, varit befriande att mötas i samtal om Israel och Palestina utan att fastna i definitionskriget. För det är det vi gör – vi fastnar redan efter första meningen och sedan kommer vi inte vidare.
Jag inser att jag vuxit upp med ett narrativ som skiljer sig fundamentalt från mina vänners. Jag, som burit med mig arvet från Förintelsen och historierna om släktingar som förföljts, flytt och mördats, har fått lära mig att Israel, och i förlängningen sionismen, är anledningen till att några i vår familj faktiskt överlevde. Jag har fått lära mig att vi även nu har en plats att ta vägen, om det skulle hända igen. Därför har jag tänkt att jag är sionist.
Jag har tagit det för givet att man kan hävda att både israeler och palestinier har en historisk och nutida rätt till marken mellan floden och havet, utan att identifiera sig med den israeliska extremhögern. Jag har låtit mig inspireras av personer som den fransk-israeliska sociologen Eva Illouz, som gång på gång illustrerar faran med vad Israel blivit, utan att delegitimera statens rätt till existens.
Samtidigt har det blivit tydligt att mina vänner menar att den som kallar sig sionist gör sig skyldig till fundamentalism. Och kanske är det inte så konstigt?
Det finns belägg för den som vill hävda att sionismen i grunden är ett kolonialt projekt byggt på förtryck av palestinier. Ta bara Zeev Jabotinsky (grundare av det högerradikala Irgun) som exempel. År 1923 skrev Jabotinsky, med anledning av arabernas motstånd mot judarna i Palestina: ”Den lokala ursprungsbefolkningen, civiliserade eller ociviliserade, har alltid hårdnackat motsatt sig kolonisatörer, oavsett om dessa var civiliserade eller brutala” (ur Eva Illouzs Känslor och populism, på svenska 2024).
Poängen, som jag ser den, är att alla de miljontals människor som betraktar sionismen som en förtryckarideologi inte kommer att ändra sig i första taget. Frågan är därför om det är möjligt att gå vidare i samtalet om Israel och Palestina utan en gemensam förståelse av sionism? Går det att hoppa över konflikten om ordets betydelse och snabbspola till kärnan i samtalet: Hur en långvarig fred kan uppnås?
Kanske är det en utopi. Kanske går det inte att komma ifrån ordens betydelse eller den historia som format vår vokabulär. Jag vet bara att det varit ovärderligt att få möta mina meningsmotståndare – tidigare bara skuggor i mitt sociala flöde – och inse att vi är mer lika än olika.
I maj får jag besök av min bästa vän. Vi har känt varandra sedan vi var tio år. Hennes mamma är israel. Hennes pappa svensk. Sedan krigets start har hon bott i Otef Aza, en kibbutz belägen två kilometer från Gaza, där hon varvat fruktplock med demonstrationer och långa nätter i skyddsrum.
Jag berättar för henne om min situation och om texten jag håller på att skriva. Hon får läsa den. När hon är klar ser hon på mig med bekymrad blick.
– Det är intressant det du skriver om kompromisser, säger hon och fortsätter sedan:
– Men jag måste säga, det känns ju som att du har kompromissat betydligt mer än dem. Vet de ens att du känner så här?
Hon får mig att tänka. Är en kompromiss verkligen en kompromiss om den andra parten inte vet att den första kompromissar? Mina vänner har ingen aning om att jag gör en uppoffring varje gång jag inte ifrågasätter deras vokabulär, eftersom jag varit för feg för att säga något. På så sätt gör jag nog samtalet en otjänst. När jag beter mig likgiltigt inför deras anti-sionism ger jag dem inte ens en chans att reflektera över orden de använder. Genom att vara likgiltig dödar jag all möjlighet till ett ärligt samtal.
Några dagar senare åker min vän tillbaka till Otef Aza, utan att ha träffat någon av mina vänner i Paris. Jag förstår varför. Hon är trött på antisemitism, trött på att bli ifrågasatt, och hon gör det tydligt att hon varken orkar ljuga eller förvrida sanningen för att upprätthålla en god stämning. När jag vinkar av henne på Gare de L’Est är det med en känsla av att jag svikit både henne och mig själv.
När terminen är slut åker jag och mina nya vänner på en fem dagars resa till södra Frankrike. Vi hyr ett hus med pool och havsutsikt. När vi kommer dit fyller vi kylskåpet med vin, öl och ostar. Jag tänker att kanske är det här som jag äntligen samlar mod till mig och öppnar upp för det samtal som jag så länge försökt undvika men som jag tror att jag skulle behöva ha.
Efter att ha kommit i ordning går vi ner till en närliggande strand, instängd mellan två klippor. Innan vi hunnit breda ut våra handdukar har min vän redan sprungit ut i havet. Hennes mörka hår fladdrar i vinden och den svaga eftermiddagssolen lyser upp hennes bleka rygg innan hon dyker ner under den mörkblå ytan.
När hon en stund senare kommer upp på stranden igen är det med tårar rinnande längs hennes kinder.
– Jag har inte badat i Medelhavet sedan Israel, gråter hon.
Vi försöker trösta, men jag känner mig stel, otillräcklig och – till min egen förskräckelse – märkligt skyldig. Vi blir sittande en lång stund bredvid varandra, tysta och stirrandes ut över havet som i den stunden förbinder oss med det heliga landet, från Haifa i norr till Gaza i söder.
Nästa dag tillbringar vi vid poolen. Solen står högt på himlen och den svaga vinden håller palmbladen stilla. Någon plaskar i vattnet. Någon annan ligger i en solstol. En tredje sitter i skräddarställning och läser Judith Butler. I bakgrunden hörs tonerna av franska sommarplågor från bilar som susar förbi på landsvägen nedanför huset.
Jag sitter bredvid min vän, vi skrattar, röker rullcigg och dinglar med fötterna i den iskalla poolen. Plötsligt bryts lugnet av att någon tar ton och inleder den för alla tjejgäng återkommande och oerhört viktiga diskussionen, även känd som ”vem-är-alla-i-TV-serien-Sex-and-the-City”? och genast är kacklet i gång.
– Nej, du är ju Miranda! säger någon.
– Vad menar du, jag är en solklar Charlotte, svarar någon annan.
Så håller vi på tills en vän pekar på en annan:
– Du är ju 100% Carrie.
– Neeeeeej! ropar min andra vän förtvivlat. Jag vägrar vara Sarah Jessica Parker! Jag hatar henne, hon är ju för fan sionist!!!
Jag tittar ner på mina kritvita fötter genom det turkosa vattnet. Lägger mig ner på det heta stengolvet, fortfarande med halva kroppen i vattnet. Solen bränner mot min vinterhud.
Jag hör inte längre konversationen omkring mig. Någon säger mitt namn, men jag är inte där. Tröttheten omfamnar mig och jag blundar. Bakom ögonlocken ser jag horisonten, och i mina tankar letar jag efter det förlovade landet.
Leia Rubin Polite
