Fjädern du har lämnat oss, Jackie
”Människan är Guds tanke. Vi finns varken före eller efter, inte heller utanför den gränslöses rum och tid. Vi föds när tanken om oss föds, och vi dör när den flyger iväg, likt en fjäder tappad av en fågel som flugit förbi ett öppet fönster. Vi plockar upp fjädern som ett hemligt tecken. Den får inte kastas, ty den meddelar oss något.”
Med det citatet inleder Jackie Jakubowski sitt sommarprogram i Sveriges radio från 2006. Jag hör hans mjuka, lite spruckna röst i lurarna morgonen efter att han somnat in – det är en vacker dag i maj som vi ägnar åt hans minne.
Jag plockar upp fjädern som ett hemligt tecken och försöker tyda dess budskap.
Döden kommer alltid oväntat. Det har jag lärt mig den här våren. Jag har också insett att livet är ändligt – det har jag inte tänkt så mycket på förut. Att vissa samtal inte ska skjutas upp. Att en del svåra frågor måste ställas innan det är för sent. Att det är en ynnest att hinna be om förlåtelse och att bli förlåten.
Jackie fanns i mitt liv långt innan jag fanns i hans. När jag var liten bodde vi i samma kvarter och när vi någon gång ibland såg honom på håll var min mamma alltid noga med att berätta att det där minsann var Jackie Jakubowski – redaktören för Judisk Krönika. Tidningen var en av få judiska markörer i mitt barndomshem; en stolt sådan – den diskuterande, analyserande och ifrågasättande judendomens symbol.
Jackie själv var också en symbol. För min mamma och för de ur hennes generation som vuxit upp i efterkrigstidens Polen. Barn till föräldrar, ofta trasiga på insidan, som på olika outgrundliga sätt lyckats bygga upp sina liv igen efter Förintelsen.
På grund av (eller tack vare, som min mamma säger bara halvt på skoj) den antisemitiska kampanjen i Polen i slutet av 1960-talet kom Jackie och min mamma som flyktingar till Marstrand. Som unga vuxna fick de omfamna ett nytt språk och lärde sig med tiden förhålla sig till en mycket annorlunda kultur – den svenska. Medan min mamma valde ett liv långt ut i den svenskjudiska periferin, gjorde Jackie sig känd bland Göteborgs judar – till en början som en disco lover med enorma platåskor.
Under de första tio åren i Sverige hann Jackie med studier vid Göteborgs tekniska institut. Han publicerade sin första artikel i en svensk dagstidning (GT) och grundade tidskriften Fred i Mellanöstern(1977). 1980 fick han, som enda kandidat, erbjudandet att ta över Daniel Bricks skötebarn Judisk Krönika. Redan i Jackies allra första ledare skymtar visionen han har för tidningen, som med åren kom att bli en av Sveriges främsta kulturtidskrifter.
Jackies egen röst – skarp och modig – blev en självklar del i kampen mot antisemitismen, i nyanserandet av bilden av Israel och i sitt ständiga ifrågasättande av dogmer, inom och utanför det judiska. År 2000 utsågs han till ”Årets journalist” av Sveriges Tidskrifter.
Jackie och hans Krönika blev en knytpunkt för en brokig grupp judar i Sverige. Hans texter rörde upp känslor och skapade diskussion. Han återkom ständigt till de eviga judiska frågorna, relevanta bortom tid och rum.
Genom sin nyfikenhet och sitt mjuka sätt kunde Jackie knyta an till människor med vitt skilda världsbilder, och levde på så sätt ett liv i många nyanser, i en värld av både och, inte antingen eller.
Jag plockar upp fjädern du har lämnat oss Jackie. Jag tyder dess budskap när jag går och lägger mig och när jag stiger upp. När jag i morse promenerade genom parken och när jag nu sitter vid mitt skrivbord. Det är en konstig värld vi lever i Jackie. En värld som är så mycket fattigare utan dig.
Anneli Rådestad
