På flykt från krigets Ukraina

Olga Rumyantsevas familj i Kiev hade en plan. De hade nödväskor packade, och de hade gjort upp med vänner som skulle hjälpa deras tonårsson att fly närmare gränsen mot väst. Men när anfallskriget bröt ut den 24 februari blev ingenting som de tänkt.

Av Karin Brygger

Olga Rumyantseva (Kiev)

Olga Rumyantseva (Göteborg)

»Det enda som är som vanligt nu, det är att alla blir förvirrade av våra namn. Vi heter båda två Olga Rumyantseva och är dessutom lika gamla», skrattar Olga Rumyantseva och Olga Rumyantseva.

Jag träffar de två vännerna – en på flykt med sin son från krigets Kiev och den andra – som har öppnat sitt hem i Göteborg för den goda vännen – sent den nionde mars. I ett försök att få lite ordning och reda på namnen under intervjun beslutar vi oss för att kalla dem Olga K och Olga G; K för Kiev och G för Göteborg.

Trots den svåra situationen lyser värmen och vänskapen mellan de två starkt och jag blir själv varm inombords när jag ser dem tillsammans. De skrattar på samma sätt som två femtonåriga flickor gör. Men så ställer jag en fråga och blixtsnabbt förbyts skrattet till allvar. För bara två dagar sedan, den sjunde mars, kom Olga K till Göteborg med sin son från krigets Kiev.

Karin: Hur såg livet ut i Kiev innan den 24/2 – dagen då Putin invaderade ditt land?

Olga K: Jag hade ett väldigt bra liv. Jag hade ett bra jobb, jag hade många vänner. Vi hade köpt en ny lägenhet. Allt var jättebra. Men det ska sägas att vi har levt i beredskap. Vi har vetat i flera månader att det fanns en risk, att vi levde med en överhängande fara och därför har vi haft nödväskor packade. Vår familj hade en utarbetad plan. Om det blev skottlossning skulle vi sända vår sextonåriga son med vänner till den del av Ukraina som ligger nära polska gränsen. Men så blev det inte…

Karin: Berätta om vad som hände? Vad tänkte ni? Vad kände ni?

Olga K: Våra vänner, de som skulle tagit med sig vår son i säkerhet, ringde till oss klockan fyra på morgonen den 24/2 för att berätta att nu var tiden inne, invasionen hade börjat. »Ska vi komma och hämta er son?», frågade de. Men min sons internationella pass var inte i ordning än och vi fick tacka nej, eftersom det skulle kunna medföra att det blev omöjligt att ta honom över gränsen. Så vi steg upp, och min man satte på YouTube för att ta reda på vad som egentligen hände. Han såg Putins tal och hans stenansikte i rutan. Klockan var inte ens fem och medan vi satt och lyssnade började vi höra de första explosionerna. Från den stunden flyttade vi ner i källaren.

Karin: Våldet var så nära redan?

Olga K: Ja, vår förort ligger väldigt nära en militärbas, vars uppgift är att skydda staden mot luftangrepp. Dessutom bor vi helt nära två strategiska flygplatser och således levde vi mitt i ett område som var centrum för Putins angrepp. Parallellt med att vi tog oss ner i källaren såg vi många börja lasta sina personbilar och ge sig av. Ingen av oss kan köra och vi har ingen bil, men när jag såg denna massflykt påbörjas blev jag rädd. Det är mycket skrämmande att se andra fly – när man själv inte har möjlighet…

Klockan tickade och vid sex-tiden på morgonen hade de grannar som blivit kvar i vårt femvåningshus flyttat ner med oss i källaren.

Karin: Om ni haft bil, hade ni också gett er av redan då?

Olga K: Ja, så fort vi bara hade kunnat. Samtidigt vill jag understryka att det inte var ett enkelt beslut att lämna sitt land. Inuti behöll jag min tro på att det bara var ett hot, att det inte skulle bli ett riktigt krig. Jag ville tro att Ryssland bara skulle angripa militära baser och inte civila. Men när jag såg att civila människor dödades tog jag beslutet att ta min son därifrån. Det var fasansfullt att upptäcka att det inte blev alls som vi trott och jag tänkte på Daniel.

Olga G: Karin, jag vill bara att du ska notera att Olga talar om sin son, om att ta honom därifrån, inte sig själv…Hon är envis.

Olga K: Ja, beslutet handlade om honom. Jag ville också bli kvar för min mans skull. Ännu idag är han i Kiev och arbetar som volontär i en organisation för civilförsvar av stadens olika områden. Egentligen tog jag det slutgiltiga beslutet när min man sa att om vi inte gav oss av skulle han gå in i militären. Min man är skådespelare…Att fly var ett sätt att skydda oss alla.

Karin: Vad såg ni längs vägen? Hur gick själva flykten till?

Olga K: Flykten organiserades av judiska organisationer. Olga G hjälpte mig och det gjorde framförallt också den svenska rabbinen Ute Steyer. Henne vill vi alla tacka. Den buss som tog oss ut ur Kiev var organiserad av Joint (JDC). Samtidigt som det var så väl organiserat hängde allt hängde på ett hår, bussen skulle avgå från centrala Kiev men det var mycket svårt för oss att ta oss in dit. På gatorna pågick skottlossning, parallellt med att det hela tiden var luftangrepp med raketer och sirenerna ljöd oupphörligen.

Karin: Har du varit mycket engagerad i det judiska livet i Kiev?

Olga K: Ja, alltid. Daniel gick i den judiska skolan och själv har jag varit ordförande för Hillels studenter. Hela mitt liv i Kiev var genomsyrat av både religiösa och sekulära judiska kontakter. Det var förresten genom judiska organisationer jag träffade Olga G för över tjugo år sedan.

Karin: När beslutade ni två att hålla tät kontakt i den här specifika situationen? Hur gick det till när ni beslutade er för att fly till Göteborg och Olga G:s familj?

Olga K: Min första tanke var att fly till Israel. Det är på många sätt ett självklart val och vi har alla vissheten om att mottagandet i Israel är effektivt organiserat. Men jag vill inte bli medborgare i ett annat land. Kiev är mitt hem och jag älskar min stad. Jag släpper aldrig tanken på att återvända till Kiev.

Jag tror man kan säga att samtalet om »Sverige som möjlighet» påbörjades dagen innan kriget. Då var det ännu mest på skämt.

Olga G: Ja, du skickade mig ett sms! Du skojade, men jag fick lite ont i magen… Du skrev, på ett mycket skämtsamt sätt, och frågade om vi inte ville ha en sextonårig »slav» – din son – eftersom han var så rädd för kriget att du ville skicka ut honom. Jag tänker nu på att de där skämtsamma meddelanden handlade om en pojkes rädsla under en tid när vi ännu inte kunde tro att det som skulle ske var möjligt. Och det var bara en dag innan invasionen!

Dagen efter, när allt börjat, var min familj faktiskt på väg från en skidsemester. Vi satt alla i bilen när vi fick veta vad som hände. Då skrev jag direkt till Olga K och hon svarade med ett sms. den här gången från källaren. Jag minns att jag sa till henne att »ni måste ut» men att Olga K ännu ville stanna i sitt land. Hon ville att jag skulle ta hand om Daniel, men själv skulle hon kämpa och bli kvar. Jag frågade henne: »Vem behöver att du offrar dig, ditt liv?» och hon svarade: »Jag själv.»

Jag förstod henne på sätt och vis. Vi kommer från samma generation. Vi är uppfostrade med devisen »Aldrig mera krig!». Men dagen efter, på krigets andra dag, kom ett nytt sms. Nu var familjen rädda. Skulle de överleva natten? De trodde inte det.

Karin: Olga G, hur bar dig åt för att hjälpa till att organisera flykten efter det beskedet?

Olga G: Jag vill framhäva att jag bara tog vissa kontakter, och att Östersjöjudiskt forum och rabbin Ute Steyer gjorde det stora arbetet. Men, när jag fått Olgas sms från källaren började jag söka på internet. Tidigare har jag donerat pengar till Östersjöjudiskt forum och jag skrev till dem för att fråga om de hade någon information om hur jag kunde få min väninna och hennes son ut ur Kiev. Jag fick rådet att kontakta rabbin Ute Steyer som varit en nyckelperson för att få ut Olga K och Daniel ur Kiev. Trots att jag först skrev till henne sent på kvällen, långt efter arbetstid, svarade hon snabbt och började arbeta för att lösa situationen. Det gick lite tid men plötsligt ringde min telefon och det var Ute Steyer som bad som Olgas namn och telefonnummer. Jag sände över det omedelbart – och då uppstod situationen med våra namn igen! Det är faktiskt lite roligt för Ute svarade: »Jag vet mycket väl att du heter Olga Rumyantseva, men nu vill jag veta vad din väninna heter!». Då fick jag förstås svara: »Men också min väninna heter Olga Rumyantseva…»

Olga Rumyantseva och Olga Rumyantseva ramlar bakåt i soffan i våldsamt fniss. Vi skrattar plötsligt allesammans. Men så måste jag fortsätta ställa frågor.

Karin: Och vad hände sedan?

Olga K: Vi fick plats på en buss. Det blev bråttom. Men det var, som jag berättade förut, svårt att nå centrum. Det var många militära hinder på vägen men tack och lov gör ukrainska judar aldrig något i tid och bussen var en timma försenad. Vi hann. Det var när jag klev på bussen med min son och satte mig vid fönstret som allt började sjunka in. Vi var på flykt. Jag satte mig på fönsterplatsen, för att skydda min son om bussen blev beskjuten. Jag tänkte: då är det jag som dör. Men resan kändes ändå ganska trygg. Många israeler var med oss och bussen var dekorerad med Israels flagga. Jag tänkte: kanske skjuter de inte på oss när de ser Israels flagga?

När vi anlände till Polen sköljde rädslan över mig igen. Återigen förstod jag att det var sant: ryssarna bombar mitt land och jag har lämnat det. Jag blev rädd.

Olga G: Under dygnet som de sedan tog sig från källaren i Kiev och till Polen var det som om jag höll andan. Jag har aldrig tidigare i mitt liv hållit andan så länge…

Karin: Hur såg mottagandet i Polen ut?

Olga K: Vi fick ett mycket fint mottagande. Allt var återigen organiserat av olika judiska organisationer. Vi bodde på ett hotell och vår hund fick också bo där. Vi fick några dagar på oss att besluta oss om vi ville till Israel eller till Europa. Jag kände mig trygg och behövde den där tiden. Att det blev Sverige berodde delvis på att min son önskade det. Daniel hade varit i Göteborg som 6-åring och längtade tillbaka till Slottsskogen. Vi beslutade oss för att resa till Göteborg och nu bor vi i Olga G:s familj.

Olga G: Men Karin du ska veta en sak, hela dagarna är Olga K upptagen i telefon…hon arbetar kvar på sin arbetsplats remote samtidigt som hon organiserar volontärarbete i Ukraina. Det handlar om flykt, möjligheter, om var det finns mediciner, skyddsvästar och liknande.

Karin: Vad behövs allra mest i Ukraina nu?

Olga K: Det är två saker jag vill framhålla. Den första prioriteringen måste vara att ta ut människor från de värsta krigszonerna, att evakuera dessa områden. Den andra är läkemedel, främst inom området onkologi. Det finns ingen möjlighet att fullfölja livsviktiga behandlingar. Israel tar ut patienter för att fortsätta behandlingar i Israel men det måste komma in läkemedel till Ukraina. Det går att ta in dessa i västra delen av landet men att få dem därifrån till den östra är mycket svårt. Detta måste prioriteras!

Karin: Så det vi här i Sverige kan göra är att understödja evakuering, det vill säga flykt, och försöka stötta organisationer som arbetar medicinskt, läkare?

Olga K: Ja, det är det viktigaste och det är bra om det kommer med i intervjun.

Karin: Min sista fråga handlar om avsikter och bakgrund till kriget. Vad handlar detta krig om ur ditt perspektiv, som ukrainska? Vad tror du Putins intentioner med invasionen handlar om?

Olga K: Jag tror att man måste tänka att detta krig började redan 2014. Jag tror det är en skenmanöver från Putins sida. Han vill dölja att hans land faller isär och avleda den ryska befolkningens uppmärksamhet. Hans missbedömningar är fatala. Han trodde att vi skulle ta emot honom med blommor, men Ukraina är ett eget land. Vi är ett friare land och vi vill inte vara ryssar. Nu när det verkligheten visat sig för honom kan han ändå inte lämna, av princip stannar han kvar för att vinna och därför bombas nu också civila kvarter. Jag läser ryska chattar och på olika sidor på internet. Så många ryssar har redan dött…

Karin: Hur är kontakten med ryska vänner? Bekanta? Kollegor?

Olga K: Mina goda vänner, som är ryssar, de skäms. De vill be om ursäkt. Jag tror att den skuldkänsla som rasar in över dem nu är så stark att de aldrig kommer att komma över den. Men jag har också professionella kontakter, människor som befinner sig på olika forum där jag i min profession också är. Där ser jag hur påverkade det ryska folket är av propaganda. Tämligen högutbildade människor skriver att Ukraina utvecklar virus och biologiska vapen…Det sprids många lögner och rykten. Informellt, ukrainare emellan, ser vi inte riktigt någon möjlighet att tala med ryssar längre…

Karin: Jag vill tacka er båda, för att ni valde att berätta er historia för mig. Jag vill också understryka att Judiska församlingen i Göteborg välkomnar er. Jag är i denna stund bara en journalist, men jag är också medlem i församlingen och står i tät kontakt med det team som organiserar inför mottagandet av judiska flyktingar. Jag kan berätta att både ansvarsområden och arbetsmetoder är klara. Men kanske är det viktigaste jag kan säga att församlingen står rustade med kärlek och medkänsla och kommer att göra allt som står till buds för att hjälpa till med att skapa mening och mål för nyanlända, i sann judisk anda.

Karin Brygger