LEDAREN

Flyktingar är människor och pesach påminner oss om det

Snart kommer judar över hela världen att samlas till sederafton med vänner och familj. Maten som äts den här kvällen, frågorna som ställs och historierna som berättas fyller ett specifikt syfte: att hjälpa oss minnas Exodus – uttåget ur Egypten som om det vore vi personligen som flydde undan förtrycket. Under sederafton förvandlas en urgammal biblisk berättelse till en övning i radikal empati. Exodus blir en lins genom viken vi kan närma oss våra medmänniskors utsatta öden, här och nu.

By Jewish Chronicle mars, 19th 2018 AT 11:38 f m

2018 är 65,5 miljoner människor på flykt undan krig, hunger och förtryck. Var tredje sekund tvingas ytterligare en människa lämna sitt hem, sin yrkesidentitet och sitt sociala nätverk. Ibland splittras hela familjer.

Många är fångade mellan den islamiska statens terror och Assad-regimens ursinniga dödande. Andra flyr oroligheterna i östra Ukraina eller statskollapsen i Venezuela. Ytterligare andra flyr länder där de förföljs och torteras på grund av sin sexuella läggning, sin religion eller sina politiska åsikter. De flyr för sina liv och söker säkerhet och en ny framtid i andra länder, bland annat i Sverige. Men flyktingar är inte människor. De kan inte vara det. För ingen orkar i längden ta till sig antalet drunknade på Medelhavet. Vi vet att fler kommer drunkna. Ingen orkar i längden titta på ett Facbook-flöde av tunna lealösa barnkroppar bombade till döds i Ghouta. Vi vet att fler kommer bombas. Ingen vill längre läsa nyheter om 70 döda flyktingar kvävda i en lastbil i Österrike. För vi vet att fler kommer kvävas och det knyter sig i magen när vi föreställer oss deras sista timmar i livet. För, förutom en liten minoritet som är sociopater, är människan i grunden empatisk.

Men ingen orkar med att flyktingar är människor så istället förvandlar vi dem till blek statistik och ekonomi. I bästa fall ett ovälkommet minus i vårt kortsiktiga välfärdssystem. Och vår empatiska natur eroderas.

Under pesach ombeds vi göra tvärtom. Vi uppmanas gå in i flyktingberättelsen som om det handlar om oss. Som om det är vi som har upplevt tyranniet. Som om vi själva är på flykt och på väg mot en oviss framtid. Pesach uppmanar oss till radikal empati och genom att påminna oss om flyktingens situation gör vi honom mänsklig. Vi lär känna hans namn, hans rädslor och förhoppningar. Vi lär känna hans hjärta och varför han flydde.

I Judisk Krönika Nr 1 2018 möter ni Saadeldin Ibrahim, som är en av 3 000 000 människor på flykt från krigets Sudan. Läs hans berättelser om barndomen i byn Elmaram och flykten genom Sinaiöknen till Israel, där han fick möjlighet att läsa juridik och träffade sin israeliska fru. Ni möter också Mudar el Sheich  och Houssam Aldeen, som kom till Berlin från Syrien 2014, och som över en kopp kaffe med kardemumma och honung diskuterar antisemitismen bland en del syriska flyktingar och vikten av mänskliga möten för att bryta ner fördomar.

I år är det 50 år sedan utbrottet av statsstödd antisemitism i Polen ledde till fysiska och sociala trakasserier riktade mot judar. Eva Kopito  möter Jaff Schatz  och Helena Kazarina som blev statslösa 1968.

Vi upplever den största flyktingkrisen sedan andra världskriget och det är inte självklart att alla kommer hitta en ny plats att rota sig på.  Läs Göran Rosenbergs  essä om hem och hemlöshet i Europa och vårt grundläggande behov av att få höra hemma någonstans.

Ta gärna med er berättelserna till påsk- och pesachbordet och låt sederkvällen bli en påminnelse om den enkla sanningen att flyktingar är människor och att de många gånger genom historien har varit vi.

LÄS OCKSÅ:

David Grossmans intervju med utrikesminister Margot Wallström  om att bli kallad antisemit och relationen till Israel. Nathalie Rothschilds reportage som problematiserar begreppet ”trygga rum”. Och om Israel som firar 70 år  och dess vidunderliga resa från jordbruksekonomi till start-upnation.

Chag sameach!

Anneli Rådestad

anneli@judiskkronika.se