Från jazzens virtuos till jiddischland – Michaela Lundell möter Georg Riedel

Efter att ha präglat svensk musikscen inom såväl jazz som arrangör och kompositör av barnvisorna till Astrid Lindgrens berättelser, har Riedel nu vänt sin kreativa blick mot jiddischsångens känsloladdade värld. I samtal med Judisk Krönika berättar han om musikens kraft, kreativ osäkerhet och känslan i att få omfamna sitt ursprung.

Av Michaela Lundell

– Jag märkte att det gick lätt att skriva den här musiken. Det kändes väldigt naturligt, och jag vågade vara melodisk och sentimental, något jag inte vågar vara i vanliga fall.

Vi sitter med varsitt saftglas en varm sommarkväll i köket under snedtaket i Georg Riedels hem på söders höjder i Stockholm. Utifrån innergården flöjtar en koltrast genom det öppna fönstret. All musik till hans ”Jiddischland” är inspelad, men ännu inte mixad. Den här hösten kommer både en sångbok och ett dubbelalbum med jiddischsånger ut. För att få en uppfattning om musiken frågar jag Georg om han har några noter att visa.

Han kommer tillbaka med en blå mapp sprängfull av handskrivna notblad.

– Här är hela materialet!

Han sätter sig och börjar bläddra i den tjocka nothögen, med 89-åriga fingrar som fortfarande komponerar nästan varje dag och också fortfarande spelar kontrabas, fastän han ”försöker lägga av”.

– Jag har ont i ryggen och det gör ont i fingrarna att spela bas om man inte spelar varje dag. Man kan egentligen inte spela bas i min ålder.

Han drar fram ett av bladen.

– Det här är en klagosång – Dos kloglid, och den har jag faktiskt själv gjort texten till. Den handlar om en som vill klaga hela tiden och som blir irriterad när någon vill att den ska vara glad. ”Jag vill vara sur, jag vill alltid vara grå och dyster. Ikh vil shtendik blaybn groy un finster. Om nån försöker få mig att le, vill jag inte vara med.” Så ungefär går texten, säger han.

Han plockar upp mobilen och tar fram en inspelning. Det är hans dotter Channa Riedel, poet och sångerska, som sjunger. Hon har också skrivit flera av texterna till de andra nya låtarna i Georg Riedels Jiddischland.

Han är synbart road av sångens tema.

– Är det ett självporträtt?

Han ler finurligt.

– Det kanske det är!

En annan låt handlar om hans barnbarn Judit, Judke, ”a shrek-entuzyast”, som älskar att göra livsfarliga saker som att klättra uppför stegar. Den är fint ackompanjerad i enkel sättning med bara vibrafon och kontrabas.

I den smäktande Mamele, om en gammal man som fortfarande längtar efter sin mamma, löper livet snabbt som vinden. Och i Mishpoche, en låt om tjocka släkten, dansar kusinerna in en efter en, de stormar och sjunger, alla tror på ett under, och ”det blir ett jädra liv”.

– Och här är en kärleksvisa, mycket tragisk, säger Georg och bläddrar vidare i högen.

Om hans föräldrar hade fått som de ville hade det inte blivit någon jazzmusik eller komponerande, och vi hade inte haft ”det soundtrack till vår barndom och den svenska sommaren” som den mest berömda delen av hans musik kallats, och som generationer av svenskar vuxit upp med och tagit till sitt hjärta: kompositioner till texter av Astrid Lindgren, Gunilla Bergström, Lennart Hellsing och Barbro Lindgren, och som utgör en oundgänglig del av vår gemensamma musikskatt: till exempel Idas sommarvisa, Du käre lille snickerbo och flera andra Emil-visor, Sjörövarfabbe och Pippis Sommarsången (”Och nu så vill jag sjunga”), Världens bästa Karlsson, signaturmelodin till Alfons Åberg, alla Banansångerna och Vi är blommor, som använts som finalnummer på otaliga barnkörkonserter.

Vi hade inte heller haft den ikoniska inspelningen av Sakta vi gå genom stan med Monica Zetterlund och Georg Riedels orkester, som kom till 1962 när Georg var anställd som arrangör på Philips grammofonbolag. I den kan man också höra Georgs virtuosa och studsigt melodiska kontrabasspel. Han var en del i att utveckla kontrabasens roll i jazzmusiken från ett kompinstrument till ett mer solistiskt instrument. Hans kontrabasspel kan också njutas i flera av låtarna på den legendariska skivan Jazz på svenska, Sveriges mest populära jazzskiva, med svenska folkmelodier i jazzarrangemang, som han gjorde tillsammans med pianisten Jan Johansson 1964.

Han var också medlem i den nyskapande och framstående Radiojazzgruppen, för vilken han komponerade Wolfgang on My Mind, ett av de verk som han själv är mest nöjd med.

Annars är han inte så särskilt imponerad av det han själv gjort. Han har alltid ambitionen att göra bättre musik. ”Man ska inte slå sig till ro”, har han sagt.

Är det inte lite judiskt, försöker jag, att aldrig vara nöjd, hela tiden försöka göra bättre?

Nej, det tycker inte Georg Riedel.

– Jag tror inte det har ett dugg med det judiska att göra, utan det hänger ihop med kreativiteten. Är man kreativ så är man osäker också. Och det är bra att vara osäker – annars blir det man gör inte bra.

Och den som lär ha allra flest verk registrerade hos de svenska tonsättarnas upphovsrättsorganisation STIM – närmare 2000 stycken, varav flera blivit nationalklenoder, älskade visor som av många betraktas som ”det svenskaste som finns”, fortsätter utan omsvep:

– Jag har alltid varit osäker på om jag kan.

Sen tillägger han:

– Jag börjar väl inse att jag kan göra sånger som är bra, men det har tagit lång tid. Och det krävs inte mycket för att rubba min säkerhet.

Komponerandet är ett speciellt arbete, förstås, fortsätter han. Man sitter ensam i flera månader och arbetar, och sedan uppförs det man gjort, och då kan någon säga: ”Nej, det där var inget bra.” För att överleva som musiker behöver man inte bara vara musikalisk, man måste också klara att få negativa omdömen. Inte säcka ihop av kritiken, utan ta till sig det som det ligger något i, och ta sig vidare, säger Georg Riedel.

Han började som renodlad instrumentalist, i sammanhang där röst och melodi sågs som ”kommersiella eftergifter”, men har sedan hyllats för sin sällsynt goda förmåga att skriva just melodier och lyfta fram texten i sina verk. Hans kompositioner sträcker sig från avantgardistiska jazzverk, till folkkära barnvisor, mängder med körmusik, däribland tonsättningar av dikter av Nelly Sachs och Tomas Tranströmer, och till och med opera. Han har också skrivit musik till många filmer utöver de berömda Astrid Lindgren-filmerna.

En annan stor del i hans produktion utgörs av musik han skrivit på beställning från Svenska kyrkan. I biografin Georg Riedel – jazzmusiker och kompositör från 2020, skriver Sofia Lilly Jönsson ett kapitel om ”Den judiske kyrkomusikern”. ”Bibelns historier och klassiska kyrkotexter som den latinska mässan är allmängods för tonsättare. Men de mer evangeliserande texterna där man besjunger Jesus med ett trosvisst idiom har Georg Riedel uteslutit från sitt arbete.”

– Jag tycker att det är kul att skriva musiken, och att den sedan sjungs. Om jag tonsätter en text som går ”Fri som en fågel i vinden flyger jag runt som jag vill”, det har jag inga problem med. Om texterna däremot är förkunnande och lovprisningar av Jesus, då brukar jag inte göra dem. Men annars är jag inte så renlärig, säger Georg Riedel.

Han har tonsatt flera psaltarpsalmer, där finns ett gemensamt judiskt-kristet språk. På eget initiativ har han också komponerat en mässa, som dock saknar Credo-satsen (”jag tror”) och istället har två egna satser, som inte brukar vara med i den kristna mässtexten: Ego dubito och Ego praesentio (”jag tvivlar” och ”jag anar”). Hela mässan, som är skriven för kör och jazzgrupp, kallar han Missa increduli, tvivlarens mässa.

Har du någon gång blivit ifrågasatt som jude i kyrkan?

– Nej, tvärtom. Jag brukar förklara att jag inte är troende. Då säger de: ”Så intressant!”

Men kan du säga att du är jude?

– Jadå. Det tycker de är ändå intressantare, svarar Georg, som har upplevt kyrkan som tolerant och öppen för människor vilka som helst.

Men nej, hade han lyssnat till sina föräldrar hade det varken blivit någon tvivlarmässa, eller någon Lille katt, som nu tolkats till jiddisch av Salomon Schulman och blivit Ketsele.

– Jag kan inte jiddisch, men jag förstår många av de tyska orden, säger Georg, som växte upp med tyska som modersmål, i Karlsbad (Karlovy Vary på tjeckiska), i dåvarande Tjeckoslovakien, på gränsen till Tyskland.

Hans mamma var judinna, hans pappa aktiv socialist, och när Tyskland annekterade Sudetlandet 1938 förstod de att det var dags att dra därifrån. Fadern, som var arkitekt, lyckades ordna arbete i Sverige och åkte i förväg. Modern och Georg, som då var fyra år, och hans två år äldre storasyster, kom efter, en resa som gick via Polen, Baltikum och Helsingfors.

Georg växte upp utan judiska traditioner, inga högtider firades.

– Vi fick matze av en bekant varje pesach, det tyckte jag var jättegott, men det åt vi lite hursomhelst, säger han.

Barndomen präglades av judeförföljelserna, genom den egna flykten och förlusten av mormor. Hon förstod inte faran och ville inte lämna Karlsbad. Hon deporterades senare och mördades i Auschwitz. I sitt Vinterprogram i Sveriges Radios P1 från 2022 beskriver Georg Riedel den fruktansvärda känslan att inte kunna göra något och rädslan för att nazisterna och förföljelserna skulle komma även till Sverige.

Fadern väckte Georgs musikintresse genom att ta honom till familjekonserterna på Konserthuset i Stockholm, och genom att de varje söndag lyssnade på radions klassiska timme.

Men det var inte alls tänkt att Georg skulle bli musiker, allra minst jazzmusiker, som hade mycket låg status. Modern var läkare, och tyckte att han också kunde bli det. Men det ville han inte.

– När mina föräldrar förstod att det var musik som gällde ville de att jag åtminstone skulle utbilda mig och bli musiklärare, för att kunna försörja mig. Men det struntade jag i, jag ville bara spela jazz, det gick inte att stoppa.

Georgs musikkarriär fick en raketstart. Redan innan han gått ut gymnasiet spelade han med dåtidens jazzstjärna Lars Gullin, och så snart han gått ut skolan följde han med på folkparksturné runtom i landet. Så småningom spelade han i Arne Domnérus orkester på Nalen. Han spelade sig raka vägen in i den svenska jazzvärldens centrum.

– Mina föräldrar förstod nog aldrig vad jag höll på med, de hade önskat att jag valt ett mer normalt yrke, säger Georg.

När han nu skriver ”jazz på jiddisch” är det ett sätt att bejaka sitt ursprung.

Vad är det positiva med det judiska för dig?

– Jag kan inte svara på det, jag kommer bara på en judisk vits! säger Georg, och så drar han den: ”Jag är stolt över att vara jude. Och om jag inte vore stolt vore jag ändå jude, så då är det lika bra att jag är stolt!”

– Den ska nog helst berättas på jiddisch, fortsätter Georg. Jag berättade den för min mamma en gång. Då blev hon så rörd att hon nästan började gråta.

Som många judar som undkommit nazisterna fick han med sig att man helst skulle dölja sitt ursprung.

– Jag försöker ändra på det nu, säger han.

Vi dricker saft och söker fram en Alfons-låt på Spotify, Tycka-synd-om-visan, som också blivit översatt och ingår i den nya samlingen av jiddischlåtar. Det är trivsamt att sitta med Georg i köket och prata musik. Han är en mycket glad och vänlig prick.

Jag tänker på Dos kloglid, Klagovisan, som han visade mig förut.

Du verkar vara en glad person? säger jag.

– Ja, ja, absolut, så är det! säger Georg med ett stort leende.

Michaela Lundell

Georg Riedels Jiddischland

Sångbok och dubbelalbum med jiddischlåtar, som gavs ut av Dos Nisele förlag hösten 2023.

8 av låtarna är välkända barnvisor med text av Astrid Lindgren och Gunilla Bergström, som tolkats till jiddisch av Salomon Schulman.

14 är helt nykomponerade jiddischlåtar, där Salomon Schulman skrivit originaltexter på jiddisch, och översatt sångtexter från svenska av Channa Riedel och Georg Riedel.

Sångerna sjungs av Sofia Berg-Böhm och Channa Riedel och är illustrerade av Hannah Arnesen. All musik är komponerad av Georg Riedel.

Materialet ligger också till grund för barnföreställningen ”Sofia i Georg Riedels Jiddischland” i regi av Sofia Berg-Böhm och Judith Hollander.

En konsert ges under Limmud i Stockholm den 18 november.

Hela Jiddischland-projektet är initierat och producerat av Sarah Schulman. Läs mer på förlagets webbplats: dosnisele.com