Genom virtuellt samspel lever de överlevandes berättelser vidare

Att få höra en förintelseöverlevandes personliga vittnesmål är speciellt. Att få ta del av berättarens ansiktsuttryck och kroppsspråk, att fritt få ställa frågor och delta i ett samtal. När den sista överlevanden inte kan eller orkar vittna mer kommer det inte längre finnas människor som kan säga ”jag var där.” I allt högre grad kommer vi vara hänvisade till populärkulturens gestaltningar och det redan så politiserade kollektiva minnet av Förintelsen.

Det är inte bara dåligt. Populärkultur kan vara ett mäktigt verktyg i minnesarbetet. Schindler’sList,Spielbergs snart 30 år gamla film, visas fortfarande i skolor över hela världen. För hur förhåller man sig till att 1,5 miljoner barn mördades under Förintelsen? Det kan man inte. Spielberg tar siffran och skapar en karaktär som berör – flickan i den röda kappan. Samtidigt är det naivt att tro att populärkulturen skulle kunna hålla historien levande. Underhållningsindustrin närs av en alldeles särskild dramaturgi. I en av årets mer uppmärksammade filmer – JoJo Rabbit – räddar en tysk pojke en judisk tjej med hjälp av en nazistofficer. I den prisbelönta filmen Pojken i randig pyjamas försöker en tysk pojke, son till en SS-officer, rädda en judisk vän och i Hans Falladas populära EnsamiBerlinskildras det tyska motståndet. Skulle man försöka förstå historien enbart genom populärkulturen skulle man tro att fler tyskar motsatte sig Förintelsen än bidrog till den. Så länge som det finns överlevande bland oss finns det tydliga vittnesmål om det helvete som Förintelsen var i kontrast till Hollywoods berättelser om det.

Det finns också överlevande som säger ifrån när det kollektiva minnet politiseras som när den sittande polska regeringen försöker rentvå landets smutsiga historia. Eller när Benjamin Netanyahu vill utnämna den kontroversielle högerradikale politikern Effi Eitam till chef  för förintelsemuseet Yad Vashem i Jerusalem trots att han vid flera tillfällen har uttryckt sig rasistiskt om palestinier. Utmärkelsen är något som organisationer för överlevande i Israel och över hela världen starkt kritiserar.

NEJ, INGET KOMMER kunna ersätta de överlevande när de inte längre finns. Ändå görs det försök. Sedan 2014 arbetar USC Shoa Foundation med projektet New Dimension in Testimony som genom ny teknik och AI ger oss möjlighet att interagera med de överlevande också när de inte längre lever. Syftet är att låta framtida generatio- ner få ställa sina egna frågor och på så sätt skapa en annan upplevelse än vad man får om man läser en vittnesskildring i en bok eller tittar på film.

För knappt två år sedan fick jag och andra besökare av utställningen Speaking memories – Förintelsens sista vittnen på Historiska museet möta Pinchas Gutter, världens förste virtuelle förintelseöverlevande. Jag minns att jag överraskades av hur känslosamt mötet faktiskt var. Även statsminister Stefan Löfven och utbildningsminister Anna Ekström blev överraskade av intimiteten i mötet och insåg vikten av att bevara möjligheten för morgondagens barn att få formulera frågor till överlevande. I Leon Nudels reportage på hemsidan kan ni läsa om varför den svenska regeringen valt att stödja New Dimensions in Historys arbete med att skapa samspel med virtuella installationer av Tobias Rawet och Elisabeth Citrom, två överlevande i Sverige.

Förutom att installationerna ska få en given plats på det Förintelsemuseum som nu planeras hoppas jag att tekniken snart ska möjliggöra besök i klassrummen. För trots att det ännu finns överlevande som har orken och önskan att möta skolelever ansikte mot ansikte så finns det rektorer som avböjer deras besök – för att de inte kan garantera deras säkerhet.

När överlevande, under skolbesök, möts av hotfulla demonstrationer organiserade av NMR eller av hatfulla kommentarer från elever som vuxit upp med antisemitism, inser man vikten av förintelseundervisning – hellre ett möte med en virtuell överlevande än inget möte alls. För som Pinchas Gutter uttrycker det när han får frågan om varför han har ägnat sitt liv åt att berätta: ”Jag berättar för att göra mänskligheten bättre. Om och om igenberättarjagföratt,liktvattendropparsomlångsamterode- rar en sten, göra världen till en bättre plats att levai.” #weremeber

Anneli Rådestad