”Hur man upplever och minns sitt hemland beror mycket på hur man lämnade det.”

Brombergs är en av tungviktarna i förlagsbranschen, med fyra Nobelpristagare bland sina författare. Men vägen till framgång i Sverige gick genom förnedring och förföljelse i hemlandet Polen. Femtiotre år senare är minnet fortfarande starkt: ”Det är som om skräcken och förödmjukelsen har etsat sig fast i min kropp.”

Av Anneli Rådestad

Riddarholmen ligger mjukt inbäddad i snö kvällen då Brombergs förlag bjuder in till firande av dess mångårige förläggare Dorotea Bromberg.

På scen sitter förläggaren själv, nyss fyllda 70 år, tillsammans med två yngre kollegor från Norstedts och Printz. De berättar frispråkigt och generöst om sina största framgångar och mest svidande misstag.

– Jag läste den svenska översättningen av en italiensk bok, som vi hade köpt den svenska rätten till. Beslutet om utgivningen hade fattats utan att jag själv kunnat läsa originalet, eftersom jag inte läser italienska. Det var alltså första gången jag kunde läsa boken själv. När jag läst klart kände jag:  den där våldsamma historien kommer ingen vilja läsa i Sverige! Vi avstod från utgivningen trots att vi redan lagt ner pengar både på utgivningsrätten och på den svenska översättningen. Ett decennium senare skrev samma författare en trilogi som erövrat världen. Genom att avstå från en av hennes tidigare böcker hade vi missat att bli förläggare till självaste Elena Ferrante!

Det går en susning genom publiken och Dorotea Bromberg skakar skrattande på huvudet.

– Det kan jag fortfarande gräma mig över ibland.

Dorotea Bromberg har råd att bjuda på sig själv. Under hennes tid som förläggare vid familjeförlaget Brombergs har hon lyckats ge ut fyra författare som senare belönats med Nobelpriset i Litteratur: jiddischförfattaren Isaac Bashevis Singer 1978, den polske poeten Czeslaw Milosz 1980, den mexikanske poeten Octavio Paz 1990 och den sydafrikanske författaren J.M. Coetzee 2003.  

Själva berättelsen om Brombergs bokförlag är också en framgångssaga. Adam och Dorotea Bromberg, far och dotter, fördrivna från Polen på grund av den statssanktionerade antisemitiska kampanjen i slutet av 1960-talet, går som nyinvandrade till Sverige från bank till bank och ber om ett lån för att starta ett förlag. Alla banker säger nej. Alla utom en – en ny, kanske lite oerfaren och om branschen alldeles okunnig banktjänsteman beviljar dem ett litet lån till en första bok. Boken som Adam Bromberg vill satsa alla pengar på är fransk och handlar om Kina. Den är en bästsäljare på kontinenten, men i Sverige vill inget förlag ge ut den. Men Adam Bromberg insisterar och boken får vind i seglen när USA:s president reser på statsbesök till Kina samtidigt med den svenska utgivningen.

Att vara modig, att våga satsa och aldrig ge upp är något av ett mantra för Dorotea också – men relationerna är det allra viktigaste. Relationerna till nyckelpersonerna på de stora förlagen och litterära agenterna i världen och särskilt till författarna som Brombergs bokförlag ger ut.

Som för att understryka det sistnämna dyker plötsligt den rysk-amerikanska journalisten och författaren Masha Gessen upp scenen på Norstedts. Hen kramar om kvällens huvudperson och berättar om den värme och de viktiga samtal hen haft med Dorotea, i dennes kök, särskilt inför att Gessen funderade på att lämna ett politiskt hårdnande Ryssland 2013.  

Några veckor senare sitter jag själv i Doroteas kök. Jag blir serverad en kopp te och pastellfärgade macaron.

– De är jättegoda, säger Dorotea.

Jag tror henne, men samtalet landar snabbt bland ruinerna i efterkrigstidens Polen, och de färgglada läckerheterna förblir oätna.

– Allt mina föräldrar ville efter kriget var att återgå till ett normalt liv. Mamma kastade sig på första bästa utbildning som blev tillgänglig och utbildade sig till något som hon aldrig kunde ha föreställt sig före kriget – skogsvård!

Doroteas mamma och pappa blev ett par och gifte sig 1942. Men sedan en genomlevde de ohyggligheterna på var sitt håll. Medan mamma Anna gick under jord med hjälp av sina blåa ögon som ansågs vara mera polska än judiska, gick Adam med i den polska divisionen av den ryska armén.

– Mamma var gravid när rysk-tyska kriget bröt ut. Hon gjorde abort och det räddade förmodligen hennes liv. Under kriget erkände hon aldrig att hon var judinna men hon blev ändå angiven flera gånger, och lyckades fly i sista stund.

Efter kriget återförenades Adam och Anna, kunde knappt tro lyckan över att de båda överlevt. En kväll, alldeles i början av den nygamla relationen, visade hon honom den dagbok som hon med risk för sitt liv, hade skrivit under krigsåren. Adam blev alldeles till sig, men innan han hann reagera kastade Anna dagboken i brasan de satt invid.

– Mamma eldade upp krigsåren där och då! Hon lade allt fokus på framtiden och vägrade att prata om kriget. Men ibland försvann hon bort i tankarna, i något fruktansvärt eller sorgligt som hon plötsligt mindes. Då fick hon den där bortvända blicken, som jag kallade det.

Dorotea och hennes äldre syster visste att de var judar, men det firades inget judiskt hemma. Ändå var antisemitismen aldrig långt borta. Den påverkade föräldrarna på alla sätt, inte minst i deras arbete. Hårdast drabbad var Adam, som var mest utsatt som förläggare. Efter kriget blev han ombedd att starta av Polens största akademiska förlag, som han också blev chef för. Omedelbart satte han i gång med hans stora dröm: att ge ut en polsk nationalencyklopedi.

– Pappa ville arbeta för ett bättre, mer bildat Polen och han trodde att en encyklopedi kunde vara ett steg på rätt väg. Naturligtvis fanns inga pengar till ett så stort bokprojekt efter kriget. Folk hade inte ens tak över huvudet. Men som arméofficer hade han tillgång till arméns papperslager. Han tryckte upp miljontals affischer som sattes upp över hela Polen. Enskilda medborgare uppmanades delfinansiera projektet genom att förköpa den första delen i encyklopedin. Det lyckades faktiskt!

Projektet var kostsamt och en organisatorisk mardröm. Allt var komplicerat och ledde till hetsiga politiska debatter ­– exempelvis hur Polens nya gränser mot Tyskland skulle illustreras. Sedan kom man fram till en artikel som hette ”Auschwitz”. Där bestod kampen i att få med att inte enbart polacker hade mördats där, utan även judar. Det ville inte den polska censuren gå med på.

Men det kunde också handla om helt andra banala saker som vilka som får vara med i en nationalencyklopedi.

– En dag kom pappa hem med en bula i pannan. Den fick han av kulturministern för att dennes fru inte hade fått en egen artikel i encyklopedin.

Minns du om det fanns någonting positivt med att vara jude i Polen efter kriget?

– NEJ, det fanns ingenting positivt med att vara jude i Polen efter kriget. I vissa kretsar var judar mer tolererade än i andra. Men att vara jude var inget positivt. Ändå var jag ganska förskonad. Jag kunde få enstaka elaka kommentarer, men jag var inte drabbad som barn eller under min tidiga skolgång. Inte förrän jag verkligen drabbades.

MARS 1968 var inte första gången polska judar funderade på att migrera. Efter krigsslutet upptäckte många av de överlevande att de var oönskade i sina hemstäder och byar. Polacker hade tagit över deras egendom och förväntade sig inte att någon skulle komma tillbaka och göra anspråk på den. För många blev det en ögonöppnare och när staten Israel grundades tog många chansen att skapa en annan framtid. Så pass många att det kommunistiska Polen iscensatte en kampanj där det aktivt skrevs om hur tufft det var att skapa ett nytt liv i den unga staten Israel. Texterna publicerades i judiska församlingsblad runt om i Polen.

Ett knappt decennium senare, 1956, ökade antisemitismen i Polen igen. Antijudisk retorik blev vanligare. När den israeliska regeringen, sommaren 1956, lovade ekonomiska samarbeten med Warszawa gick den polska kommunistregimen med på att låta familjer med släktingar i Israel migrera. Tusentals judiska familjer ansökte omedelbart om utresetillstånd.

– Jag var fem år och jag minns vagt att det var kris i vår familj. Mina föräldrar var ett väl sammansvetsat par, men det var alltid mamma som bestämde i familjen. Pappa var en toffel som avgudade mamma och gjorde oftast som hon ville. Men så kom 1956. En av mammas bröder beslutade sig att emigrera till Israel, där redan två andra bröder fanns. Mamma ville också åka, men pappa sa nej och fick sin vilja igenom.

Han var som alltid en stor optimist och idealist. Som kommunist trodde han på att bygga ett nytt och bättre Polen. Och så älskade han sitt jobb på förlaget, som var hans skapelse och stora passion. Han ville stanna och för en gångs skull fick mamma ge sig.

Han hade samma ståndpunkt när den repressiva Gomulka-regimen iscensatte en omfattande och grym antisemitisk kampanj våren 1968. Då blev Adam Bromberg själv en av de offentligt utpekade judarna. Men inte ens då ville inte ge upp hoppet om Polens framtid.

– Varje dag stod det nya påhittade anklagelser riktade mot pappa i tidningarna, radio och TV. Han kallades förrädare och anklagades för att ha sålt ut Polen till Väst. Bara för att han var jude. Han förlorade sitt jobb och ställdes inför rätta med risk att dömas till 15 årigt- eller livstids fängelse.

Inom loppet av några veckor tvingades familjen Bromberg lämna sitt hem där de bott i 20 år. De blev hänvisade till en liten lägenhet i ett nybyggt område i Warszawa. Där kunde det hända att en anonym granne smetade ner ytterdörren med bajs. Eller att någon bemödade sig krossa familjens mjölkflaska på morgnarna. Och det hände allt som oftast att den då 15-åriga Dorotea fick en svans av plågoandar med sig längs vägen till skolan.  

– Det var unga pojkar från kvarteret som skrek skällsord och berättade i detalj hur de skulle våldta mig. De hade hittat någon att trampa på. Utan att känna till det minsta om oss tyckte de att de hade rätt att skada oss.  

En dag i juni 1969 genomfördes en husrannsakan hemma och Adam Bromberg fick följa med polisen. Han försvann i flera veckor utan spår. Till sist fick familjen veta att han satt i häktet i Warszawa. När han sedan plötsligt släpptes kallades han ändå till förhör dagligen under ett års tid. Under den tiden växte beslutet fram – familjen skulle försöka lämna Polen.

– Vi hade inget att leva av längre. Vi hade sålt allt – bilen, pianot, möblerna. Allt! Men svårast var, förutom hatet i skolan, att folk var så rädda för att umgås med oss. De var oroliga för att själva förlora jobbet om de syntes tillsammans med oss. Vi var farliga helt enkelt.

Doroteas skola stod under direkt beskydd av en av de drivande politikerna bakom den antisemitiska kampanjen. Lärarna instruerades att systematiskt trakassera skolans judiska elever. Doroteas framgångsrika skolgång och hela hennes sociala liv fick ett abrupt slut. Från en dag till en annan ansågs hon vara paria, och alla vänner försvann. Alla utom en – Grazyna.

Grazyna, hennes bästa vän, var utom sig av skam för det som lärarna och skolkamraterna utsatte Dorotea för. Hon vägrade att tyst stå vid sidan av. Varje gång Dorotea trakasserades sökte hon upp lärarna efter skolan och uttryckte sin frustration över den orättvisa hennes väninna utsattes för. Tills hon en vårdag 1970 kallades till rektor som ville få ett slut på Grazynas gnäll och relegerade henne. Det innebar också att hon aldrig mer skulle få studera vid ett polskt gymnasium.

Grazynas mod och medmänsklighet bestraffades med en ödelagd framtid. Något hon inte kunde leva med. Samma dag gick hon hem, skrev ett avskedsbrev och tog sitt liv.

– Sorgen går inte att beskriva. Grazyna var min enda vän. Vi hängde som man gör när man är fjorton, femton år. Grazynas föräldrar var utom sig av sorg. Hennes pappa valde att vända sin vanmakt mot mig. Jag utpekades som den onda, demonen, som hade mördat hans dotter och skolan anmälde mig till polisen.

Skolans 1500 gymnasieelever kallades till aulan. Dorotea släpades upp på scen och anklagades för att ha mördat en polsk flicka – så som judar gör. Dorotea var utmattad av sorg och sömnbrist. Hon föll ihop på scenen, fick inte ur sig ett enda ord.

– Jag minns så lite. Var mina föräldrar där? Vad hände sedan? Mina föräldrar gjorde förstås allt för att stötta mig samtidigt som pappa stod åtalad och familjens ekonomi var i botten. Det var en kaotisk tid.

Vad har du för relation till Polen idag?

– Det har gått snart 53 år sedan vi kom till Sverige. Jag har varit i Polen max fem gånger sedan dess. Mamma ville inte sätta sin fot där igen. Hon tog illa vid sig när vi andra i familjen pratade om det ibland. Pappa ville gärna åka tillbaka. När mamma dog, 1989, och det samtidigt hände mycket politiskt i öst med Berlinmurens fall, reste vi faktiskt dit. Pappa funderade på om förlaget kunde etablera ett litet kontor i Warszawa. Någon erbjöd oss ett rum att disponera. Vi åkte ner och intervjuade en massa folk för att hitta en potentiell anställd i Warszawa. Men snart fick vi klart för oss att det inte skulle fungera. Pappa tittade alltid framåt – kanske lärde han sig det efter kriget? Det var första gången vi var tillbaka efter emigrationen. Men det slog honom inte ens att vi skulle köra förbi vårt forna hem. ”Jaså vill du det?!” sa han, när jag föreslog det. ”Spring upp du, jag väntar i taxin”.  Pappa byggde!

Hur var det att återse ditt barndomshem?

– Det var… det var ingenting. Absolut ingenting. Det var bara ett hus, en gård. Jag stod inte ut med att stanna mer än fem minuter. Jag upptäckte att jag nog är lik pappa på det sättet. Jag blickar framåt. Aldrig bakåt.

Dessutom tror jag att upplevelsen av vårt hemland beror mycket på hur man lämnade det. I mitt fall var det förenat med så mycket förnedring och så mycket smärta. Jag känner inget hat till det polska språket och litteraturen. Ge mig en bra teaterföreställning! Men skräcken och förnedringen har etsat sig fast i min kropp. 

När Adam Bromberg dog 1993, fortsatte Dorotea driva förlaget. Och nu har tredje generationen Bromberg tagit över. Hur kommer din dotter Casia att forma Brombergs bokförlag?

– Casia är inte som jag, precis som jag inte var som min pappa.

Casia har en helt annan blick och delvis andra intressen och kontakter i sin egen generation. Hon har till exempel sökt nya röster bland konstnärer och skribenter hon känner till och beundrar. Det är tack vare henne som Brombergs gett ut en biografi av Ison Glasgow, När jag inte hade något eller gjort en bok tillsammans med Aleksa Lundberg Bögtjejen. Eller Ikon av spoken word-poeten Yolanda Bohm.

Samtidigt har hon har en grundlig förståelse för den internationella författarscenen, som utgör Brombergs ryggrad. Och så delar vi på kärleken till ordet – som jag också ärvde av pappa.

Vad ska vi läsa i vår?

– Lektioner av Ian Mc Ewan. Han är en av få författare som ger sig på att tolka och förstå vår samtid. Vad gör pandemin med oss? Vad betyder krig för våra privatliv, våra kärleksrelationer, och i relationen till våra barn? Läs den!

Anneli Rådestad

DOROTEA BROMBERG

Född: 1952

Utbildad: franska och kommunikationsteknik vid Uppsala Universitet

Favoritstad i världen: Paris

Inspirerande podd: Fresh Air

Bästa bokhandel: McNally Jackson i New York

När jag inte jagar goda berättelser så: umgås jag med mitt tvååriga barnbarn, Rakel, läser, simmar och går i skogen