NOVELLEN

Inget att förlora

En berättelse av Etgar Keret

By Jewish Chronicle januari, 11th 2018 AT 01:39 e m

Jag har en bra pappa. Det är inte alla som kan säga det och jag inser att jag har haft tur. För en vecka sedan följde jag med honom till sjukhuset för några rutinmässiga prover, och läkarna berättade att han var på väg att dö. Han hade en långt framskriden cancertumör i tungroten. Den sort man aldrig återhämtar sig från. Redan ett par år tidigare hade han haft påhälsning av cancern – men den gången var läkarna optimistiska och han besegrade verkligen också cancern.

Läkarna sa att vi hade flera alternativ. Vi kunde välja att inte göra något alls och då skulle pappa vara död inom loppet av några veckor. Det fanns cellgiftsbehandling och fungerade den väl skulle den köpa honom ytterligare några månader. Sedan hade de strålbehandling, men då med en viss risk att den skulle göra mer skada än nytta. Ett sista alternativ var att operera bort tungan och struphuvudet – ett komplicerat ingrepp som skulle ta mer än tio timmar och med tanke på pappas höga ålder, trodde inte ens läkarna själva att det var ett realistiskt alternativ.

Men pappa gillade idén. ”Vid min ålder behöver man ingen tunga längre, bara ögonen i skallen och ett hjärta som slår”, sa han till den unga onkologen. “Det värsta som kan hända är att jag inte längre kan berätta hur söt du är, utan måste skriva ner det på ett papper.” Läkaren rodnade. ”Det är inte bara talförmågan”, sa hon. ”Operationen är en stor påfrestning i sig och efteråt väntar en smärtsam och lång rehabilitering. Om du alls överlever, handlar det om ett hårt slag mot din livskvalitet.”

”Jag älskar livet!” Min pappa log sitt mest envisa leende. ”Om livskvaliteten är hög är det toppen. Om inte får det gå ändå. Jag är inte kräsen.”

I taxin på väg hem tog han min hand och höll den, som om jag var fem år igen och vi var på väg över en trafikerad väg. Han pratade på om behandlingsalternativen, ivrigt som en entreprenör som pratade om nya affärsmöjligheter. Och han är ju en affärsman, pappa. Kanske inte en bolagspamp i tredelad kostym, men en vanlig grabb som gillar att köpa och sälja, och om han inte kan köpa eller sälja, så är han redo att börja hyra och hyra ut.

För pappa är affärerna bara ett sätt att träffa folk – ett sätt att kommunicera och få saker och ting att hända. Det räcker med att låta honom köpa ett paket cigaretter i en kiosk; inom tio minuter har han garanterat börjat diskutera ett möjligt partnerskap med killen bakom disken.

”Vi har verkligen ett perfekt läge här”, sa han på fullaste allvar i taxin medan han förstrött smekte min hand.

”Jag älskar att ta beslut när allt ser hopplöst ut. Och situationen nu är så hopplös att det bara kan bli bättre. Med cellgifter dör jag på nolltid. Med strålning kommer jag att få kallbrand i käken, och eftersom jag är åttiotre är det ingen som ens tror att jag överlever en operation. Du anar inte hur mycket fastighetsmark jag köpt i såna lägen. När jag inte har haft ett öre på fickan och ägaren inte ens har velat sälja.”

”Jo, jag vet”, sa jag. Och det gjorde jag verkligen.

När jag var sju år gammal flyttade vi. Vår gamla lägenhet låg på samma gata och vi älskade den allihop, men pappa envisades med att vi borde flytta till något större. Under andra världskriget gömde han sig med sina föräldrar och några andra människor i ett hål i marken i en polsk stad. I sexhundra dagar satt de i ett hål som var så litet att de varken kunde stå eller ligga, utan bara sitta. När ryssarna befriade området var de tvungna att bära ut pappa och mina farföräldrar eftersom ingen av dem kunde gå på egna ben. Deras muskler hade förtvinat. Den där tiden som han tillbringade i hålet hade gjort honom känslig inför det här med privatliv och integritet. Han kunde inte stå ut med att jag, min bror och syster skulle behöva växa upp i samma rum. Han ville att vi skulle flytta till en större lägenhet, så att vi alla kunde få varsitt rum. Vi ungar tyckte faktiskt om att dela sovrum, men när min pappa väl har bestämt sig finns det ingenting som kan stoppa honom.

En lördag, bara ett par veckor innan det var meningen att vi skulle flytta ut från vår gamla lägenhet, som pappa redan hade sålt, tog han oss med för att titta på den nya lägenheten. Vi duschade och tog på våra finaste kläder, trots att vi visste att vi inte skulle träffa någon där. För det är ju inte varje dag som du hälsar på i din nya lägenhet.

Trots att huset var färdigbyggt var det ingen som bodde i det ännu. Efter att ha förvissat sig om att vi allihop var inne i hissen tryckte pappa på knappen till femte våningen. Det var en av få byggnader i området som hade en hiss, och bara den lilla turen upp till våning fem var spännande. Pappa öppnade den stålförstärkta dörren till den nya lägenheten och började visa oss runt i rummen. Först barnens rum, sedan master bedroom, och till sist vardagsrummet och den gigantiska balkongen. Utsikten var fantastisk och allihop var vi förtrollade av det magiska palats som skulle bli vårt nya hem.

”Men är inte utsikten helt otrolig?” sa han och kramade om mamma medan han pekade mot den gröna kullen som syntes från vardagsrumsfönstret.

”Jo, verkligen”, sa mamma utan entusiasm. ”Men varför denna sura min då?” frågade pappa.

”Det finns ju inget golv”, viskade mamma, och tittade ner på smutsen och de nakna metallstängerna under våra fötter. Det var först då som jag och mina syskon tittade ner och såg vad hon menade. Alltså, visst hade vi förstås allihop redan sett att det inte fanns något golv, men på något sätt, med pappas entusiasm och allt, hade vi ändå inte tänkt på det. Pappa tittade också ner.

”Jag är ledsen”, sa han. ”Pengarna räckte inte.”

”När vi har flyttat är det jag som måste skura golven”, sa mamma med neutral röst. ”Jag vet hur man skurar klinkergolv, men inte hur man tvättar golv av sand.”

”Du har rätt”, sa pappa och försökte krama om henne.

”Att jag har rätt gör det inte lättare att städa lägenheten”, sa hon.

”Okej, okej”, sa pappa. ”Om du slutar att tjata om det och ger mig lite tid att tänka ska jag nog komma på något. Du vet att jag ordnar det.”

Mamma nickade, men hon såg inte övertygad ut och hissfärden ner var inte lika glädjefylld som den upp.

När vi flyttade in i den nya lägenheten några veckor senare var golven nylagda med klinker, i olika färger för varje rum. I det tidiga sjuttiotalets socialistiska Israel fanns vanligtvis bara en sorts golvklinker och den var terrakottafärgad. Och de nylagda och färgglada golven i vår nya lägenhet – röda, svarta, bruna – liknade ingenting vi tidigare hade sett.

”Där ser du”, sa pappa och gav mamma en stolt kyss på pannan. ”Jag sa ju att jag skulle komma på något.”

Det dröjde en månad innan vi fick veta vad exakt det var som han hade kommit på. Jag var ensam hemma den dagen och stod i duschen när en gråhårig karl i skjorta och kavaj klev in i badrummet tillsammans med ett ungt par. ”Det här är vårt vulkanröda klinker”, sa han och pekade på golvet. ”Direkt från Italien.” Det var kvinnan som såg mig först, naken och löddrig av schampo där jag stod och stirrade på dem. Alla tre bad fort om ursäkt och lämnade badrummet.

Samma kväll vid middagen, när jag berättade för alla i familjen om vad som hade hänt, avslöjade pappa sin hemlighet. Eftersom han inte hade haft pengar att köpa klinker för hade han gjort en överenskommelse med klinkerföretaget: de skulle lägga golven gratis och i gengäld skulle de få använda vår lägenhet som visningslägenhet.

Taxin hade redan kommit fram till mina föräldrars hus och när pappa och jag klev ur bilen höll han mig fortfarande i handen. ”Det är precis i ett sådant här läge man vill ta beslut”, upprepade han, ”när man inte att har nåt att förlora och allt att vinna.” När vi öppnade dörren till lägenheten möttes vi av en angenäm och bekant doft och hundratals färgade klinkerplattor. Samt en känsla av hoppfullhet. Vem vet? Kanske kan livet och min pappa överraska oss igen med en oväntad deal.

Ur De sju goda åren av Etgar Keret, Brombergs Bokförlag

Översatt från engelska av Kristian Wikström

Läs Vad Etgar Keret lärde sig av sin pappa om Förintelsen