Vad Etgar Keret lärde av sin pappa om Förintelsen

Etgar Kerets första självbiografiska novellsamling ”De sju goda åren” kom ut på svenska i januari. De korta berättelserna skrevs från det att Etgar Keret blev pappa fram till hans fars död. Keret reflekterar över rollen som son till överlevande från Förintelsen och pappa till en son som växer upp i ett land med en osäker framtid.
Anneli Rådestad träffade honom i Tel Aviv inför boksläppet.

Vi ses på hans stamfik på Diezengoff i Tel Aviv. Etgar Keret är hemma några veckor mellan internationella bokturnéer och festivalbesök. Kerets böcker har översatts till fler än 40 språk och han är omåttligt populär, särskilt i Polen och Turkiet. De sju goda åren är Etgar Kerets första memoar och en av hans mest älskade böcker.

– Jag har alltid sett ner på biografier. Författaren skriver ju i egen sak. Jag känner en slags stolthet när jag har hittat på en hel värld. Det är mycket svårare än att bara återge. Men så föddes min son. Första natten hemma, när min fru Shira och vår bebis Lev hade somnat, försökte jag skriva som jag alltid gör, genom att hitta en metafor för förlossningsupplevelsen. Det gick inte. Jag var tvungen att beskriva allt som det hade gått till. Och på det följde andra berättelser om min nya roll som pappa. Det var aldrig meningen att det skulle bli en bok. Jag tänkte att det bli intressant för min son att läsa en dag när han är större. Nu vet jag att han föredrar fiktion. Sju år senare diagnostiserades Etgar Kerets far med cancer. Han hade levt ett långt och innehållsrikt liv. Två år gömde han sig i en jordhåla i Polen och överlevde på så sätt Förintelsen.

– Igen kunde jag inte hitta en metafor för det jag gick igenom. Berättelserna jag skrev blev en slags en litterär gravsten för min far.

Bokens titel alluderar till den bibliska berättelsen om Josef. I den berättelsen följs sju goda år av sju dåliga…

– Som barn till överlevande tar man ingenting för givet. Jag har förberett mig för de dåliga åren hela mitt liv. Jag minns hur jag en gång bjöd ut mamma på restaurang. Hon överlevde också Förintelsen. Jag klagade på att maten inte var särskilt god. Hon svarade: ”jag har levt längre än du och jag kan berätta en sak: om man sitter vid ett bord och äter, och ingen stjäl ens mat eller hotar en med kniv, då är det en bra dag, trots att maten inte är så god.”

Hur tror du att Förintelsen påverkade dina föräldrar?

– Förintelsen gjorde min pappa mjukare och min mamma hårdare men jag tror att mitt hem skilde sig från andra familjer med förintelsetrauma. Det fanns något vilt och glatt och livsbejakande i min familj. Min mamma var bara barn under Förintelsen och min pappa tonåring. De fantiserade om att de skulle överleva, hitta någon att leva med, någon tillräckligt mentalt stabil för att skaffa barn med. När den drömmen gick i uppfyllelse levde de lyckliga i alla sina dagar. Det var som att vinna OS för dem, de hade lyckats! Att växa upp i en sådan miljö gav en känslan av att man hade dragit vinstlotten, oavsett vad som händer – vi levde och vi hade en familj!

Tror du att det var lättare för överlevande som kom till Israel jämfört med andra länder? De hade ju ett helt samhälle att luta sig emot, som förstod och delade traumat?

– Jag tror att det var bättre för överlevande som kom till andra länder. Jag föreställer mig att attityden i andra länder var mer empatisk. I Israel refererade man till de som överlevt som ”ökengenerationen”, som i berättelsen om uttåget ur Egypten. De överlevande var offer och slavar för sina upplevelser och först när den generationen dött ut skulle vi bli fria. Sabrajudarna skämdes för de överlevande, som ju hade gått som fåren till slakt. I diasporan var det faktum att de hade överlevt Förintelsen en del av deras identitet. Här var det något negativt.

Skämdes du för dina föräldrar som barn?

– Jag skämdes inte över dem men jag förstod att de inte var intresserade av att dela sina upplevelser med folk. De tyckte inte att det var fördelaktigt att tala om sina trauman. De delade heller aldrig det riktigt hemska med oss barn. Det jag visste fick jag alltid veta av någon annan. Samtidigt var min familj inte en typisk överlevande-familj. Många av mina jämnåriga hade föräldrar som hade haft familj och barn före kriget. Mina föräldrar var barn själva. En gång frågade jag min far hur det kom sig att han var en sådan optimist. Han svarade att när han var barn var allt fruktansvärt, alla var förtvivlade hela tiden. Sedan dess har allt blivit bättre. Därför var han optimist. Förintelsen var den verklighet mina föräldrar föddes in i, sedan blev det bara bättre.

Tror du att det israeliska samhället kommer att förändras när ”ökengenerationen” snart är borta?

– Förra året, på Förintelsens minnesdag Jom HaShoa, liknande general Yair Golan, vice ÖB i israeliska armén, utvecklingen i det israeliska samhället med de politiska processer som präglade Europa före Förintelsen. Golan blev hårt ansatt och kritiserad för sitt uttalande, bland annat av utbildningsministern Naftali Bennet. Min pappa brukade säga att något så fruktansvärt som Förintelsen måste rymma flera olika lärdomar. Förintelsen lärde oss judar att vara starka men den lärde oss också att inte avhumanisera människor. Förintelsen var en mänsklig skapelse som rymde komplexitet och tvetydighet. Jag är orolig för att lärdomarna av Förintelsen kommer reduceras och förenklas när de överlevande inte längre finns med oss. I värsta fall blir Förintelsen ett slagträ för politiska ändamål.

Anneli Rådestad

Läs berättelsen Inget att förlora ur Etgar Kerets nya bok De sju goda åren (Brombergs)