”Efter Bondi är jag övertygad – Israel är den enda trygga platsen för judar”

Av Anneli Rådestad Foto: Hugh Gordon

Yigal Nisell bor med sin fru och deras tre barn i Raanana, på andra sidan ett fält från sin syssling Jonatan Macznik. Deras gemensamma anfader, Bernhard Garellik, kom till Göteborg från Belarus år 1910, på flykt undan antisemitism och en inkallelseorder till det rysk-japanska kriget.

Bernhard var sionist och skulle förmodligen ha uppskattat att de båda sysslingarna nu bor så nära varandra i det judiska hemlandet.

Yigal är själv uppvuxen i Israel men bodde under flera år med sin familj i Sydney, Australien, när han arbetade för Keren Kayemet LeIsrael.

Efter skjutningen på Bondi Beach under chanukka 2025 och erfarenheterna av antisemitism i diasporan har hans syn förändrats i grunden. För honom är Israel inte bara ett hemland – utan en existentiell nödvändighet.

I ett samtal om säkerhet, rättsreformen, splittringen i Israel och konflikten mellan judisk identitet och demokratiska ideal drar han en tydlig gräns: om han måste välja väljer han det judiska.

– För några år sedan bodde och arbetade jag och min familj i Australien. Därför känns attentatet där väldigt nära. Samtidigt var ingen av mina vänner som jag talade med efteråt överraskad över att något sådant kunde hända. Myndigheterna har inte gjort något åt antisemitismen på flera år. Dagen efter den 7 oktober hölls en demonstration vid Operahuset där människor skrek ”gas the Jews”. Myndigheterna gjorde absolut ingenting. Synagogor har bränts, judiska dagis har attackerats.

– Jag tror att mycket av hatet i Australien drivs av en skuld över de historiska oförrätterna mot urprungsbefolkningen, aboriginerna. De drar paralleller till Israel–Palestina-konflikten. De judiska församlingarna har länge varnat för radikaliseringen, hoten mot judar och talet om global intifada, men regeringen gjorde ingenting.

– Tidigare har jag alltid sagt att diasporaförsamlingarna behövs och att de ska vara starka. Att det också är vårt ansvar i Israel att ha en god relation till diasporan och att stötta församlingarna. Att vi inte ska pressa människor att flytta till Israel.

– I dag, efter den 7 oktober och efter Bondi, är jag övertygad om att Israel är den tryggaste platsen för judar att leva på. Judiska familjer i Australien, Sverige och övriga Europa är inte trygga. Oavsett vilken regering som sitter vid makten kommer judisk säkerhet inte att vara en prioritet – inte på samma sätt som i Israel. Visst, det finns polis utanför Hillel, Chabad-hus och synagogor. Men det räcker inte. Om någon verkligen vill attackera er – tror du att tre poliser kommer att stoppa dem? Ur mitt perspektiv är Israel den säkraste platsen för judar i världen i dag.

Samtidigt vittnar bland andra din kusin Jonatan Macznik om ett hårdare klimat i Israel sedan Benjamin Netanyahu återtog makten, för att inte tala om 7 oktober och konsekvenserna av Hamas attack.

– Om vi börjar med rättsreformen: den stöds av väldigt många människor i Israel. Det finns delar av reformen som jag själv stödjer. Men innan jag förklarar varför vill jag säga att jag har stor respekt för Jonatans perspektiv. När jag ser hur splittrande rättsreformen har blivit – med det massiva motståndet och de stora demonstrationerna – måste jag också fråga mig: är det värt det? Om något väcker så mycket hat, borde man då inte sätta sig ner och prata? Försöka förstå varandra och kanske nå någon form av kompromiss?

– Men rättsreformen – och här vill jag börja med det viktigaste – ur mitt perspektiv ska Israel vara ett land för judar. Det ska också vara öppet för andra religioner, men i grunden ska det vara ett judiskt land. Det betyder inte att jag tycker att bussar inte ska gå på shabbat, eller att män och kvinnor ska sitta separerade på bussar. Jag talar om statens identitet och vem landet är till för.

– Jag tycker till exempel att det är rätt att det bara är judar som får köpa mark i Israel. Jag förstår att det kan låta kontroversiellt, rasistiskt och diskriminerande, men för mig är det avgörande att detta lilla land förblir judiskt – särskilt nu när så mycket hat riktas mot judar runt om i världen. Det kan inte bli en andra Förintelse, inte så länge Israel finns, inte så länge IDF finns, inte så länge Israel är judiskt och vi judar känner oss sammankopplade med landet.

– Det pågår ett krig om marken här. En arabisk familj som säljer sitt hus eller sin mark till judar riskerar att bli dödad. Även de ser markförsäljning till judar som ett hot.

– Under de senaste 30 åren har många människor i Israel känt en stor frustration. Lagförslag som syftar till att stärka statens judiska karaktär har gång på gång stoppats av Högsta domstolen, med hänvisning till att de strider mot demokratin. På så sätt ställs frågan om Israel som både judisk och demokratisk stat på sin spets.

– Jag tycker inte att man ska tvinga religiösa beteenden på medborgarna. Jag har inga problem med kollektivtrafik på shabbat och jag vill inte att kvinnor och män ska sitta åtskilda på bussar. Men jag vill försäkra mig om att landet förblir judiskt.

Är det två judiska folk som håller på att formas – de som sätter det judiska framför det demokratiska och de som sätter demokratiska värden framför det judiska? Kan du förstå Jonatan och de som demonstrerar mot rättsreformerna, uppemot 500 000 varje lördag?

– Jag förstår Jonatan, men jag håller inte med honom. När jag ser de 500 000 tänker jag: det här är demokrati. De kan demonstrera och uttrycka sina åsikter. Jag vill tro att de flesta av dem verkligen bryr sig om Israel, att de inte vill lämna landet. Jag kan se dem och tänka: okej, de har en poäng. Samtidigt upplever jag att många av dessa människor engagerar sig starkt i frågor som rör araber och andra grupper, men när en miljon människor från högerkanten demonstrerar för rättsreformerna betraktas de som primitiva. Det är ett slags hyckleri. Det finns radikala krafter på högerkanten, men det finns också radikala krafter på vänsterkanten. Vi måste börja tala med varandra. Vi har redan tillräckligt många krig att hantera.

Jonatan oroar sig för att den politiska utvecklingen ska göra det svårt för hans hbtq-familj att bo kvar. Vad gör man när en del av landet inte tycker att man ska ha samma rättigheter som andra medborgare?

– Det finns mycket som inte är rätt i Israel. Jag är religiös. Jag bär kippa. Jag tror på Toran. Jag hoppas att mina barn kommer att leva i heterosexuella relationer, men om något av mina barn skulle säga att de vill gifta sig med någon av samma kön och inte kan göra det i Israel utan måste resa utomlands för ceremonin, då förstår jag deras ilska. De har en poäng. Jag vill att alla israeliska medborgare ska ha samma fri- och rättigheter. Men jag vill samtidigt att Israel skyddas juridiskt som judisk stat. Om jag tvingas välja – om det står mellan demokratiska värderingar och statens judiska karaktär – då väljer jag det judiska.

De senaste åren har över 150 000 israeler flyttat från landet. Utflyttningen tog fart redan under hoten om rättsreformen, då investerare började dra öronen åt sig. Känner du oro inför den här trenden?

– Vissa flyttar ut, men många flyttar också hit. Jag arbetar juridiskt med försäljning av lägenheter och hus, och det jag ser är ett enormt intresse för att flytta till Israel just nu – judar från hela världen. Efter Bondi, efter utvecklingen i USA, efter allt som händer. Vi får många förfrågningar från USA, England och Frankrike – även om många därifrån redan har flyttat.

Har du själv några ”red lines” för om du kan bo kvar i Israel eller inte? Den 7 oktober skakade om mycket, och det är ju väldigt judiskt att åtminstone ha en B-plan.

– Jag har tre pass, haha! – svenskt, israeliskt och australiensiskt. Jag vill svara: självklart inte, vi kommer aldrig att lämna det här landet. Och om jag ska vara realistisk och välja mellan Sverige, Australien och Israel, då väljer jag Israel i dag.

Men visst – under Iran-kriget i somras satt jag och min fru i skyddsrummet som skakade, medan missiler och raketer sköts över oss. Vi satt bara där och tittade på varandra …

Anneli Rådestad

Brödtext