”Jag bygger en flyktväg från min egen regering.”

Ytterligare en intervjuperson i det här numret vill vara anonym. Inte för att hon tillhör någon marginaliserad grupp, inte för att hon lever under en diktatur – utan för att hon är en regeringskritisk israelisk akademiker.

Av Anneli Rådestad Foto: Hugh Gordon

– Om jag uttrycker mig för tydligt politiskt kan någon spela in mig. Det räcker att en student anmäler mig för ”stöd till terror”. Begreppet är så elastiskt nu att nästan vad som helst kan rymmas i det.

Vi gör intervjun på distans via Zoom.
– Jag gör den här intervjun anonymt för att skydda mig själv. Det är där vi är nu.

Hon beskriver ett samhälle i kollektiv utmattning. Två och ett halvt år av krig, gisslanångest och konstant stress har satt sig i kropparna.

– Alla är sjuka. Jag har aldrig sett något liknande. Lunginflammationer, komplikationer, utmattning. Vår husläkare bara suckar. Immunförsvaret är slutkört. Och samtidigt skiljer sig alla. Det är som en skilsmässoboom.

Stress, menar hon, på samhällsnivå. Kroniskt förhöjda kortisolnivåer. Ett nervsystem som aldrig får vila.

Det är i detta tillstånd, säger hon, som regeringen nu agerar.

– De utnyttjar utmattningen och driver igenom antidemokratiska, fascistiska lagar.

Hon nämner flera exempel. Ett lagförslag som ger utbildningsministeriet rätt att köra över Rådet för högre utbildning och dra in finansiering från universitet på politiska grunder. Ett annat som gör det möjligt att avskeda lärare utan rätt till förhör om de anklagas för ”terrorstöd”.

– Problemet är att ”terror” inte längre definieras juridiskt utan ideologiskt.

Hon berättar om en klassisk israelisk film från 1980-talet med Muhammad Bakri i huvudrollen – ett socialt drama där judiska och arabiska fångar förenas mot brutala fångvaktare.

– Filmen skulle visas på en biograf någonstans, men polisen stoppade visningen och sa att den ”stöder terror”. Det gör den inte. Den stöder samexistens. Den stöder fred. Men i dagens klimat stämplas den som ”terrorstödjande” bara för att den skildrar araber som människor.

Men poängen är, säger hon, att det redan finns en lag som definierar vad som är legitimt och var gränsen går – vad som utgör stöd för terror eller rasism. Den gränsen finns redan. Det regeringen försöker göra är att flytta den någon annanstans, i en odemokratisk riktning.

– Ett annat exempel är regeringens förföljelse av den juridiska rådgivaren – justitiekanslern, Gali Baharav-Miara. Hon är ett hinder, en broms mot olagliga regeringsåtgärder. De försöker underminera och försvaga den positionen. Det finns ett förslag – ännu inte helt godkänt, men redan långt framskridet – att dela hennes roll i två tjänster, vilket i praktiken skulle försvaga ämbetet och minska dess makt att hålla tillbaka regeringen.

Hon placerar detta i ett större sammanhang: kampen om Israels själ. Den judiska och demokratiska staten slits itu och håller på att förvandlas till en stat där demokratin är underordnad det judiska.

– Jag är jude. Min kultur är hebreisk. Jag älskar den här platsen. Jag uppskattar Bibeln kulturellt, men jag ser den inte som Guds ord eller som profetia. Jag är alltså inte religiös och jag är helt emot judisk överhöghet. Jag bryr mig inte om en judisk stat om den bygger på ojämlikhet och förtryck.

Hon anser att anspråket på landet är historiskt komplicerat. Att judar absolut har en historisk koppling men att det judiska anspråket på landet inte är mer värt än det palestinska. Inte mer värt än anspråket från dem som bodde i det brittiska mandatet när sionismen växte till en rörelse och en lösning för en utsatt europeisk minoritet.

– Jag tror att den ruttna frukt vi äter nu växte ur fröet som planterades 1967: territorierna vi tog från palestinierna i Sexdagarskriget. Den rasistiska, våldsamma, okunniga ”nya judendom” som vuxit fram och nu kontrollerar landet borde alla vara rädda för. Den har ingen respekt ens för sitt eget folk.

Hon nämner homofobin och hur den stora ultraortodoxa delen av befolkningen slipper skicka sina barn till armén eller betala skatt. Och hur den sittande Likud-regeringen de senaste åren har urholkat sjukvården och kvaliteten på vägarna. Kriminalitet och våld har skjutit i höjden under Ben Gvir, och i stället för att skjuta till pengar och mobilisera polisen går pengarna till bosättarna på Västbanken, säger hon.

– De senaste tjugo åren har messianska religiösa idéer i allt högre grad trängt in även i armén. Det är inte längre ”folkets armé” – den håller på att bli ”Guds armé”. Många av oss liberaler slutar identifiera oss med staten och dess institutioner.

De senaste två åren har det varit en helt unik våg av israeler som lämnar landet. Över 150 000 israeler har lämnat landet långvarigt under perioden 2023–2025. Räknat från det att den nuvarande regeringen tillträdde i slutet av 2022 uppgår siffran till över 200 000 personer.

Israeler har släktingar överallt. Det finns en tradition att resa efter lumpen. Men nu är det annorlunda, säger hon. Människor som har fått nog. De litar inte längre på regeringen eller institutionerna.

– Även om shekeln är stark litar man inte på framtiden. Och det finns ett ärftligt trauma, sedan generationer, något i oss som säger: ”när det blir farligt, spring!” Faran är inte Iran eller Hamas. Jag bygger en flyktväg från min regering.

Ett annat slående fenomen, säger hon, är hur många israeler som aktivt har försökt skaffa ett extra pass. De betalar tusentals kronor, reser fram och tillbaka, lägger år på byråkrati – för att ha tillgång till ett annat medborgarskap.

– Det är ett misstroendevotum mot ditt lands framtid. Många söker europeiska medborgarskap. Men alla har inte det privilegiet. Flera av mina kollegor har flyttat till Europa – norra Europa, Nederländerna. Jag känner tre eller fyra familjer som flyttade dit. Många köper fastigheter i Grekland, Portugal, Cypern – länder som ligger nära, med billiga flygförbindelser, medelhavskultur och relativt mindre antisemitism.

Men jämfört med var? Jag berättar att jag precis har intervjuat ett svenskt par – i samma ålder – som planerar ett skandinaviskt hus i Israel – om antisemitismen och utsattheten för den judiska minoriteten skulle förvärras i Sverige.

– Antisemitismen är lättväckt. Den försvinner inte och den göds av många saker. Jag förstår det svenska parets oro. Europa håller också på att förfalla. Och jag skulle absolut inte flytta till USA.

Varför inte USA?

– För att jag var i USA i november på en konferens. Vi blev trakasserade för att vi är från Israel. Protesten var högljudd, aggressiv, och arrangörerna var inte förberedda, så det fanns inte tillräckligt med säkerhet. Demonstranterna skrek i våra öron med megafoner och omringade oss. De hade tryckt upp enorma affischer från programmet – med våra namn, foton och etiketter som ”genocide-washer” och ”apartheid”. De andra konferensdeltagarna var kyliga – som om de inte hade någon empati. De var nästan arga på oss, som om det var vi som förstörde konferensen. Vi kände oss väldigt ensamma.

Hur kan det där inte få dig att känna att Israel är den säkraste platsen?

Kanske är idén om en ”säker plats” något jag är beredd att omförhandla. Jag känner mig fysiskt säker – men till vilket pris? Om säkerhet kommer till priset av moralisk skada – och av att skada andra – då är det inte säkert.

Anneli Rådestad