Inte i mitt namn!
Den judiska tillvarons grundtillstånd är konflikt, vilket är som det ska vara. Konflikter hör människolivet till. Konfliktlöshet får man söka i himmelriket. Eller dödsriket…
Den specifikt judiska konflikten har sina rötter i Sinai. Kring förbundet mellan Gud och Israel ständiga konflikter och tolkningstvister. Redan i biblisk tid fanns flera sätt att vara judisk på, inte alla förenliga med varandra, ibland i öppen strid med varandra. Med det moderna genombrottet uppstod snart lika många konflikter mellan judar och judar som mellan judar och icke-judar. I sitt monumentala verk om Europas judar på tröskeln till andra världskriget, On the Eve, målar historikern Bernard Wasserstein upp ett panorama av judiska rörelser, övertygelser och livsstilar som oftast hade det gemensamt med varandra att de hade ganska litet gemensamt med varandra (förutom den förestående Förintelsen): ”Europas tio miljoner judar var [vid den här tiden] kontinentens minst enhetliga befolkningsgrupp”, summerar Wasserstein.
Med detta sagt är det svårt att föreställa sig större skillnader mellan judar och judar än dem vi ser idag. Några av skillnaderna och konflikterna känner vi igen från förr, mellan skilda varianter av charedi, ortodoxi, masorti och reformjudendom, mellan olika nivåer av observans och icke-observans, mellan olika grader av sionism (nationalism) och liberalism, mellan tusen och åter tusen individuella livsstilar och uttrycksformer.
Den i mina ögon just nu djupaste konflikten mellan judar och judar är dock historiskt ny eftersom den har sina rötter i en tidigare otänkbar konstellation av territoriell erövring, militär ockupation, judisk nationalism och national-religiös bosättarmessianism. Vad som finns idag, men som inte fanns igår, är en judendom som med vapen i hand vill återupprätta det bibliska Israel, återuppbygga templet i Jerusalem, rena landet (från icke-judar) och förbereda Messiasriket. Det är en judendom vars rabbiner sanktionerar rasism, terror och mord, vars medlemmar återkommande knutits till ”religiöst” motiverade våldsdåd och vars ideologiska inflytande i nationalreligiösa bosättarkretsar inte ska underskattas.
Det här är naturligtvis en tolkning av judendomen som de flesta av världens judar känner den djupaste avsky inför, men bara det faktum att en sådan tolkning är möjlig och att det hat och de illdåd som den inspirerar till är högst verkliga, gör den till ett särskilt ansvar för all världens judar, vare sig de vill det eller inte. På samma sätt som jag anser att ISIS och den jihadistiska tolkningen av islam är ett särskilt ansvar för all världens muslimer.
Vad som görs i namn av något vi själva säger oss vara eller tillhöra, blir i högre grad vår sak än någon annans.
Den judiska mångfalden må vara stor och de judiska konflikterna uppfriskande många, men om världens judar, hur olika de än må vara, inte gemensamt förmår göra slut på den rasistiska våldsdyrkan som uppstått i deras mitt och utövas i deras namn, då tror jag judendomen har tillåtit sig en konflikt för mycket.
GÖRAN ROSENBERG
