Judar och ojudar

I sin essä om ”Den ojudiske juden” (1968) återberättar Isaac Deutscher en legend ur sin barndoms Midrasch om den fromme rabbi Meir, en av Talmuds centralgestalter, som till lärare hade den kätterske Elisha ben Abiyuh (kallad acher, som betyder annan eller avvikande).

När lärare och elev vid ett tillfälle diskuterade på en sabbat, red Elisha på en åsna (i strid mot sabbatsreglerna) medan rabbi Meir promenerade bredvid, så djupt absorberad av Elishas visdomsord att han inte lade märke till att de nått gränsen för hur långt en jude fick gå till fots på sabbaten. Elisha påminde honom då om att de inte kunde följas åt längre, att rabbi Meir måste gå tillbaka till den judiska gemenskapen medan Elisha själv red vidare.

Berättelsen gjorde uppenbart ett starkt intryck på den unge Isaac Deutscher som efter en kort karriär som talmudunderbarn själv kom att gå över gränsen och lämna den judiska gemenskapen bakom sig för att bli en ledande aktivist i den revolutionära kommunistiska rörelsen i Polen.

Likväl såg han sig fortsatt som bärare av en omisskännligt judisk tradition. Kättaren Elisha ben Abiyuh var för honom en lika viktig del av det judiska som den fromme rabbi Meir, ett slags prototyp för alla de ”ojudiska” judar som genom historien funnit den judiska gemenskapen för trång och tagit sina idéer och ideal utanför den, inte sällan i strid med den, ofta med omvälvande konsekvenser för idéerna och idealen i världen utanför.

Deutscher nämner Spinoza, Heine, Marx och Freud, men listan på detta slags ”ojudiska judar” skulle kunna göras lång. Det mest förbryllande i berättelsen om Elisha ben Abiyuh, också för Deutscher, var den tillgivenhet och aktning som rabbi Meir visade honom, och den respekt som Elisha visade det judiska. Av detta drog Deutscher slutsatsen att gränsöverskridarna, de ”ojudiska” judarna, förkroppsligade något centralt i judiskt liv. De hade alla kommit ur en civilisation som formats i gränslandet till andra civilisationer, i korsdraget från andra religioner och kulturer, i spänningen mellan att höra till och vara avvikande. ”Det var detta”, skriver Deutscher, ”som gjorde det möjligt för dem att höja sig över sina samhällen, sina nationer, sin samtid och sina generationer, och bana sig vägar över nya horisonter och in i en avlägsen framtid”.

Efter Förintelsen har det onekligen blivit svårare att se det positiva i att tillhöra en civilisation byggd på avvikelse, och det stimulerande i att leva i korsdraget mellan kulturer och religioner, och därmed också poängen med att ständigt leva i ett osäkert gränsland. I synnerhet som en judisk stat nu gjort livet bakom väl bevakade gränser till en judisk möjlighet, och många judar gjort judiskhet till en fråga om nationell och etnisk samhörighet, och judiskt liv till en fråga om yttre säkerhet.

Säkerheten bakom gränserna tvivlar jag på. Däremot inte på att förutsättningarna därmed radikalt förändrats för att upprätthålla judendomens kanske  viktigaste bidrag till mänskligheten, vackert symboliserad av relationen mellan rabbi Meir och Elisha ben Abiyuh; idén om en värld där det är rätt och riktigt att vara både hemmahörande och avvikande, både laglydig och gränsöverskridande, både partikulär i sitt sätt att leva och universell i sin tro på människan och världen. Ja, där det ena i själva verket är förutsättningen för det andra.

Jag anser att det fortfarande är en för bra idé, och alldeles för nödvändig i dagens Europa, för att jag som jude ska vara beredd att ge upp den.