Med passion för Mellanöstern

Hans hem finns i Kairo och Stockholm. Han talar flytande arabiska och gör en framgångsrik podd, Kalam, med fokus på platser och människor i den laddade jordplätt vi kallar Mellanöstern. Det sistnämnda är orsaken till uppdraget för Judisk Krönika. Vem är mannen bakom podden Kalam som “alla” pratar om? Paulina Sokolow möter Edgar Mannheimer.

Under den omskakande tiden efter 7 oktober har behovet av att förstå skeendet, bearbeta rädsla och sorg lett till en uppsjö av poddar samtidigt som redan existerande program har mobiliserat sitt fokus på skeendet i regionen. On the Nose, Shalom-podden, Haaretz, Two Jews on the News.

Kalam har belyst palestinsk film, gatuköken i Kairo och dessutom porträtterat bland annat historikern Avi Shlaim, Haaretz-journalisten Gideon Levy, den unga tolken Donia Ashour och den före detta PLO-politikern Hanan Ashrawi. Alla är de intervjuade av Edgar Mannheimer. 

Vårt möte, som sker på en utomhusbar på söder i Stockholm en varm och regnig eftermiddag i juni, kommer att röra sig kring uppväxten, kärleken till Mellanöstern, passionen för medeltida historia och att välja samma yrke som en förälder. När vi nästan två timmar senare skiljs åt tänker jag: “Oj, vad judisk han är!” Och det har inte med att göra att hans pappa Otto tillhör en svensk-judisk familj med nästan klichéartade förfäder som läkare och rabbiner, utan något annat. Det är hans sätt att prata om och referera till sin mamma. På Instagram kallar han sig @IbnCecilia, Cecilias son. Det är hon som format honom och varit förebilden: Cecilia Uddén, känd som Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent sedan drygt trettio år.   

Edgar Mannheimer har ett brett leende som ofta går över i ett lågt förtroligt skratt. Blicken lyser av mild nyfikenhet som ibland bryts av i ögonblick av kontemplation. Först hemma kollar jag upp hans ålder: 31 år. Jag trodde att han var äldre. Kanske är det självförtroendet, kanske något annat. 

Det var när projektanställningarna på Sverige Radio nått sin maxgräns och han stod utan jobb, som tanken om en podd föddes. Inte för att det finns pengar att tjäna, men för att stilla en kunskapshunger kring en region som han visserligen var mer välbekant med än de flesta, men som aldrig upphört att locka. 

–Jag bestämde att första säsongen skulle handla om Palestina och dess historia. Som det ser ut nu ska jag göra en serie om det queera Mellanöstern. 

Sedan början av året har det hunnit bli ett femtiotal avsnitt uppblandat med ett antal kortinslag där några centrala begrepp som ständigt återkommer i rapporteringen förklaras: keffyia, Suezkanalen, bosättarkolonialism och orientalism.  

Det senaste jag lyssnat på har titeln The Jews of Iraq och består, precis som alla längre avsnitt, av en intervju på engelska. Den som svarar på Edgars frågor är den irakisk-brittiske historikern och författaren Avi Shlaim, vars senaste bok heter Three Worlds: Memoirs of an Arab-Jew. Under samtalet får jag veta att Shlaim föddes 1945 i Bagdad och att han som barn upplevt den våldsamma flykten från Irak till Israel, erfarenheter som blivit bestämmande för hans forskargärning. 

Med personligt engagemang framtecknar Shlaim den tragedi och förlorade kultur som följde efter en blomstrande arabisk-judisk samlevnad och där många judar som i generationer levt i välmåga, sveptes bort och hur de som tvingats fly och lämna allt de ägde för att som barskrapade, nyanlända behandlas av israelerna som ohyra – med DDT. “Muslimsk-judisk samlevnad är ingen dröm, det är levd verklighet”, säger Avi Shlaim i podden.

Hur planerade du och hur hittar du dina intervjupersoner?

–Jag hade en önskelista som jag betade av. De första två avsnitten handlade om Nakba, dels ur palestinskt perspektiv med arkitekten och författaren Suad Amiry, dels fick journalisten Gideon Levy ge sin bild av samma skede i nästa. Båda är i sjuttioårsåldern, de föddes strax efter 1948 kring Israels bildande. De har skilda upplevelser men drar liknande slutsatser.

Och de är? 

–Att det judiska lidandet inte rättfärdigade en palestinsk folkfördrivning, bland annat. Suad är uppvuxen i flyktingläger, så hon förstod tidigt maktrelationerna, medan det för Levy tog många år innan han fick insyn i vad som pågått under hela hans liv. 

Själv har Edgar levt en både mer skyddat och privilegierat liv. Om än annorlunda och definitivt okonventionellt. Fram till att han var fem år bodde familjen i Kairo där mamma Cecilia Uddén utsetts till Sveriges Radios mellanösternkorrespondent. Där fick han sin första dusch av arabiska, färdigheter som dunstade bort när flytten gick till Washington och ett nytt jobb. Det blev amerikansk skola. Så kom dagen som kom att förändra världen på mindre än en timme, de värsta terrorattackerna i modern tid, den 11 september 2001.  

–Jag glömmer aldrig mammas likbleka ansikte. Som barn blev jag vettskrämd av alla varningar som gick ut i Tv-nyheterna. Alla vuxna var konstant skärrade i månader. 

Men så gick flyttlasset igen, med ett kort uppehåll i Sverige, den här gången till Amman, Jordanien. 

– Den här gången lärde jag mig arabiska på riktigt. Alla mina klasskamrater var palestinier. 

Tillbaka till Kalam, det som bara skulle bli förströelse men som alltmer tagit över hans liv. Hur har responsen varit?  

–Positiv! En judisk-amerikansk student i Lund hörde av sig och berättade att de använder sig av podden i sin judisk-palestinska bokcirkel. Men jag har självklart fått kritik också. Även privatpersoner har påpekat att min podd är partisk. “Det är inte vad vi behöver just nu”, menar de.  

Vad tänker du om det?

–Jo, jag förstår dem också. Samtidigt har palestinier varit lite osynliga i svensk mainstreammedia genom åren. Det finns en kunskapsbrist och jag kände det nästan som en förpliktelse. Det råder okunskap kring begreppen apartheid och Nakba. 

Du har träffat väldigt olika typer av människor, både höga politiker, gayaktivister, jurister, vanliga människor och forskare. Har du någon särskild metod för att få dem att öppna sig och låta sig spelas in?

–Oftast finns det en legitimitet från början. Folk jag känner rekommenderar mig. Många har dåliga erfarenheter av att bli slarvigt behandlade, men jag har gott rykte. Att jag rapporterat sanningsenligt om den palestinska frågan och vigt min karriär åt förtryckta grupper, inte bara palestinier. 

Att Edgar talar arabiska är förstås ingen nackdel. Ett misstag som många västerländska journalister enligt Edgar, gör sig skyldiga när de intervjuar en palestinier är att inleda med att fråga om de tar avstånd från Hamas. 

Vad tänker du om den frågan?

–Den betyder olika saker för olika personer. När en västerländsk journalist ställer den frågan till en palestinier, det den palestiniern hör då är att förutsättningen är att konflikten inleddes den 7 oktober, vilket är en orimlig ingång. Det blir som en fälla. Förutsättningarna för en jämlik diskussion kortsluts och det blir en obalans. I alla fall om det är den frågan man öppnar upp med. Det uppfattas respektlöst och det förstår jag. Senare i samtalet kan man fråga, “men vad tycker du om Hamas?” Då kan man få ett ärligt svar. 

Edgar Mannheimer har onekligen en skiftande bakgrund. Även om han kallar sig Cecilias son på Instagram, så bär han sin pappas efternamn, Mannheimer. 

– Jag känner mig jättejudisk. Kanske särskilt i den judiska tänkartraditionen. Att du vet, å ena sidan å andra sidan. Så har jag umgåtts med min pappa hela mitt liv. “Jag och min tjej har gjort slut” och han svarar “Men har ni det?”. Så där håller vi på. 

Namnet Mannheimer kommer från en stor judisk släkt. Slår man upp det kan man läsa om rabbinen Isaac Noah Mannheimer (1793 – 1865), en framstående samhällsmedborgare med reformistisk läggning och omtalad förmåga att tala så att de som lyssnade blev berörda.  Det är en anfader. 

–Min pappa heter Otto och är kulturkritiker och i min släkt är det annars Otto och Edgar som är släktnamnen. 

Farfarsfar hette följaktligen också Otto och var riksdagsman för Liberala Samlingspartiet under ledaren Karl Staaff, en av de främsta förespråkarna av allmän rösträtt. Enligt källor ska han ha uppskattat sin judiska kollega mycket och särskilt ett uttalande sticker ut i riksarkivets handlingar: ”Om du inte varit jude, skulle du ha blivit min justitieminister.”

–Formellt fanns det inga hinder. Så det ligger nära till hands att tänka att det var antisemitism som låg i vägen för en sådan karriär. Det låg honom i fatet, konstaterar han. 

Farfar Edgar som var barnläkare och särskilt framgångsrik inom hjärtkirurgi upplevde också antisemitism inom den svenska läkarkåren. Men det var inte det som ledde till att han var med och öppnade ett barnsjukhus i Etiopien – snarare en nyfikenhet inför ett spännande uppdrag utomlands. Ett resultat av det är att pappa Otto fick en adopterad syster från landet. Anette Mannheimer blev den första svarta violinisten i Kungliga hovkapellet, där hon tjänstgjorde fram till sin pension.

Jovisst, en både respektingivande och på många sätt snudd på typisk berättelse om en judisk släkt. Men själv då?

-Judisk identitet – vad lägger du in i det? Kanske är det ett förhållningssätt, en särskild humor. Att göra ner sig själv är det roligaste som finns och något som brukar förknippas med det judiska, men det har flera kulturer gemensamt. Själv har jag älskat bröderna Marx sedan jag var liten.  

Men sedan medger han att han ändå ibland tycker sig känna av något speciellt ambivalent eller flerdimensionellt eller något fantastiskt hos någon han möter. 

–Då kollar jag upp om hen är jude och det stämmer nästan alltid, säger han med ett snett leende.

En annan typisk sak i en flerkulturell familj är att icke-judiska mamma Cecilia kan mycket mer om judendomen än pappa.

Men oavsett framgångshistorierna på pappas sida, så valde du en annan bana. Blev du aldrig avskräckt att gå i din mammas fotspår? Hon måste ha fått utstå hemska upplevelser också?

–Mamma får ofta hatmejl, men eftersom hon är en otroligt stolt person – en björnmamma – och mån om att skydda sina barn har hon aldrig berättat för oss hur illa det varit. Hon har blivit hotad av Hamas-affilierade människor i Sverige. Hon har blivit utsatt för extremt förnedrande behandling av israelisk gränspolis när hon har åkt in och ur Gaza när det var möjligt. En gång blev hon slagen i ansiktet av en egyptisk militär. Det var då hon insåg att egyptiska revolutionen var över. 

Och ändå verkar du ha tyckt att det där verkar vara ett kul jobb?

–Jag har alltid haft komplex över att ha varit uppvuxen i ett privilegierat hem, gått i dyra privatskolor i Mellanöstern – i USA var det “public school” om än en väldigt välfungerande sådan, och alla mina vänner är snorrika och vi var skitungar så där som folk är som är omgivna av pengar. Jag var jättejobbig i tonåren och var ute på nätterna och flydde från min mamma. Drog i gång brandlarmet i min skola och sådant där. 

De stökiga ungdomsåren fick en annan vändning när han pluggade i Lund och började jobba med studentradio. För första gången blev han engagerad av något. En journalistutbildning tog honom så småningom till mammas arbetsplats, Sveriges Radio. De blev – och är – yrkeskollegor. 

Med Cecilia Uddéns långa karriär och uppbyggda kontaktnät ligger det nära till hands att anta att hon kan tipsa om smarta ingångar till svårtåtkomliga internationella kändispolitiker. Men inte bara. Edgar Mannheimer har även sina egna helt egenskapade nätverk. Ett poddavsnitt handlar till exempel om hur det är att vara kvinna i Gaza.  

–Donia Ashour hittade jag genom att lägga ut en fråga på Instagram: “Vem har kontakt med civila i Gaza?” En kille från queercommunityt i Kairo svarade att han visste om en tjej. Jag började hänga i de kretsarna eftersom jag ofta har fester och då gaypersoner är utsatta i Egypten blir hemmet i Kairo en trygg plats. Jag står ofta värd för gayfester i Kairo.

I avsnittet berättar Donia, en tolk som tidigare bott i Khan Yunis, om hur det är att ha mens i ett flyktingläger, men också om hur patriarkala härskarmekanismer och hederskultur utnyttjas av den israeliska militären. 

–I programmet berättar Donia om incidenter där soldater aktiverar de här systemen genom att antingen komma hem och misshandla pappan inför hans familj, som sedan tar ut det på sin fru. Vid checkpoints kroppsvisiteras kvinnor lite längre än nödvändigt för att kränka hennes make. 

Det finns många judar som är oroliga judars framtid i Israel-Palestina med tanke på den tidvis hårda retoriken. Hur ser du på framtiden i den här frågan? 

–Man kan inte hjälpa var man fötts och om ens farföräldrar var bosättare, så betyder det inte att du är det. Alla människor vill bara leva och känna sig trygga. Men jag tror inte på ytterligare folkfördrivningar, min övertygelse är att alla kan leva tillsammans med lika rättigheter. Israel idag, anser jag, tillämpar apartheid på Västbanken och flera inte minst judiska intellektuella jämför Gaza med ett koncentrationsläger. Det kommer att krävas en försoningsprocess utan motstycke. Men jag vill tro på den. För det krävs dock ett helt annat ledarskap. 

Vad finns det där ute som du ser och som ger dig hopp?

–Jag ser en framtid där det enastående judiska och arabiska kulturarvet skapar något fantastiskt tillsammans. Dessa kulturer är så gamla, rika och djupa, så tillsammans kan de berika hela världen och göra den till en bättre plats. Våra folk hör ihop. Vill man se en glimt av det, kolla på kulturen, hör musiken! 

Paulina Sokolow

Bilden ovan: Edgar intervjuar Abdel Jawwad Omar, en palestinsk lektor i filosofi, i Ramallah på Västbanken. Foto: privat.

Till höger: Edgar, mamma Cecilia och bror Arthur i Luxor i södra Egypten, med typisk arabisk filter på bilden. Foto: privat.