Någonstans är jag hemma, någonstans är jag en främling
Lan Xu intervjuar den israeliska författaren David Grossman
Foto: Karl Gabor
David Grossman sitter redan framför sin dator när jag loggar in på Zoom, tio minuter före vår avtalade tid. Coronapandemin har gjort så många platser onåbara, samtidigt ligger staden Grossman föddes och bor i, Jerusalem, i vanliga fall drygt 300 mil fågelvägen från Stockholm, mindre än en halvmeter bort, på andra sidan skärmen. På väggen bakom honom hänger ett vackert foto med olivträd som bred ut sina grenar som gröna moln. Det är en solig fredagseftermiddag, strax före jom kippur.
Vi testar ljud, justerar datorerna och försöker titta rätt i in kameran. Att kunna möta varandras blick via en skärm är en av de nya konsterna man får lära sig i coronatider. Förra gången vi träffades var för tre år sedan. Då var han på ett kort besök i Sverige i samband med lanseringen av romanen En häst går in i en bar. Jag minns att vi pratade om den mänskliga blicken, om vikten av att se varandra. Den bortvända blicken var det centrala temat i boken, blicken som sårar, sviker och traumatiserar. ”Likgiltigheten är ett sorts sofistikerad grymhet,” sa han, ”vi har så många bördor och sår redan i oss själva, vi orkar inte bära någon annans bördor, vi har inte tid för någon annans smärta. Lyckligtvis finns det alltid några som orkar stanna och lyssna, några som orkar bryr sig. Någon som vågar titta längst in i dig med en vacker blick och som ser vad du har för potential.”
För tre år sedan arbetade han redan på den roman som nu kommit ut på svenska med titeln Med mig leker livet, känsligt och omsorgsfullt översatt av Natalie Lantz. Det är en berättelse baserad på en sann historia om Eva Nahir Panić, som emigrerade från Jugoslavien till Israel på 60-talet. De lärde känna varandra för mer än tjugo år sedan, efter att Eva en dag ringt upp honom angående en artikel han skrivit, vars åsikter hon inte höll med om. Under samtalet fick han ta del av hennes personliga historia. Sedan dess var de vänner.
Det är en familjehistoria om kvinnor i tre generationer: Vera, Nina och Gili; om deras kärlekshistorier och om relationerna dem emellan. En berättelse om ärvda trauman som präglas av sårade känslor, konflikter och hemligheter, om hur öden formas av olika val och om hur livet formas av tiderna och omständigheterna.
Det dröjde över 20 år från det att du först hörde Evas historia tills du skrev den här boken. Vad var det som fick dig att till slut skriva de tre kvinnornas berättelse?
Jag har alltid tänkt att jag måste berätta den. Eva frågade mig också hela tiden när jag skulle skriva men det tog tid att smälta historien och som jag sa till Eva så är jag inte en dokumentärförfattare, jag måste ha tid på mig att uppfinna och fantisera, spegla berättelsen i mig själv. År 2015 gick Eva bort vid 96 års åldern, och det stod då väldigt klart för mig att jag ville, behövde och måste skriva den här historien.
Det var bland annat det motsägelsefulla hos Vera [bokens mormor, baserad på Eva] som drev mig att berätta. Hon var på ett sätt en otroligt tuff person, ideologisk, till och med fanatisk. Den här boken handlar om val som hon gjorde på grund av skyldigheter och engagemang utifrån vissa ideologiska värderingar. Samtidigt, trots denna tuffhet, denna principiella godhet, var hon också den raraste och mjukaste personen i världen, den mest hänsynsfulla, sympatiska och medkännande. Hon kunde verkligen se dig, ordentligt.
Det språk som Vera använder är väldigt speciellt, en slags hebreiska uppblandad med serbiska och ungerska. Jag tror att om jag hade berättat hela historien med ett sånt blandspråk skulle det blivit för tröttsamt för läsarna.
Nina [Veras dotter] är, om jag får säga det, min huvudroll i boken, med sin ambivalens och sin ensamhet. Jag ville skildra henne utifrån, inte inifrån. Sättet hon lever sitt liv på, som en parallell till hennes eget sanna jag, där hon först mot slutet av historien kan förenas med sig själv.
Gili [Ninas dotter] ligger mig mycket nära språkmässigt och har samtidigt mer distans till familjehistorien än Vera och Nina har. Hon är varm men också lite cyniskt ironisk. Jag gillar hennes humor. Det var tydligt för mig redan från början att det är hon som skulle vara min berättarröst i boken.
Hur kom det sig att du väljer att berätta den här historien från ett kvinnligt perspektiv?
Att skriva om kvinnor tycker jag är utmanande. Jag vet att män också kan vara intressanta och komplicerade, jag menar inte att idealisera kvinnor och reducera män, men om jag tänker på vilka som har visat mig världens mångsidigheter och oerhördhet så har det alltid varit kvinnor. Vi är förstås en blandning. Om vi förnekar den andra rösten inom oss, vägrar acceptera att vi består av flera sidor, inte tillåter oss att utforska, då kommer vi att bara ha en kropp, ett ansikte, en sorts humor, en enda livsfilosofi, ett eller två språk som vi använder för att beskriva världen, det blir förminskande och vi har mycket att förlora.
Skrivandet, det handlar just om motsatsen till ensidighet. Det handlar om att utforska alla möjliga själv inom oss, tillåta oss smälta in i dessa alternativ. De kommer inte att lägga beslag på oss för alltid, de kommer bara att berika våra själ och existens.
Jag ville påminna mig själv om att jag inte måste veta allting om mina gestaltningar. Jag vet det finns en frestelse i att vilja vara allvetande, men det är också en fara. Som författare måste man ibland våga gå dit man inte vet. Att låta sig överraskas, till och med förrådas.
Dina tidigare romaner har utspelar sig i Israel, och präglas starkt av den israeliska historien och verkligheten. I den här boken låta du en stor del av berättelsen äga rum på Goli otok, en ö i dagens Kroatien som användes som fängelse under Titos tid. Har den annorlunda platsen en särskild betydelse?
Det är fortfarande en israelisk berättelse, utan tvekan. Det är sant att jag i vanliga fall gärna skriver om den verklighet som jag bäst förstår och kan avkoda. Men jag vill inte begränsa mig själv dit, det händer saker utanför Israel också, hur konstigt det än låter i en israels öron. I vanliga fall är jag rätt isolerad i det lilla rummet där jag skriver, men jag gillar researcharbete, att åka till nya plaster, träffa nya människor, få nya erfarenheter. Att lämna min ”comfort zone”, ett uttryck jag hatar men använder ändå. Plötsligt händer det nya saker, energier från den nya plaster, människorna, det skapar förändringar i mig. Men missförstå mig inte – förarbetet är inte det viktigaste, det viktigaste är att ge sig hän i skrivandet. Så det är bara att vara öppen, inte vara rädd, att bara överlämna sig. Det kan bli så mycket rikare.
Grossman, likt sina landsmän och kollegor Amos Oz och A.B. Yehoshua, kopplar ofta det individuella till det historiska, det universella och det mänskliga; ett sätt att betrakta och filosofera kring sak och ting med ett större perspektiv.
I dina romaner har du handskats med stora teman som krig, fred, försoning, kärlek och sorg. I den här boken berör du, bland annat, begrepp som hemland, ondska och godhet. Vad ser du själv för tema i boken?
Det kan jag inte berätta, för om jag gör det, så begränsar jag läsarnas potentiella perspektiv. Jag är säkert på att det finns teman som kan tolkas utan att jag är medveten om dem. Vad jag kan berätta är om berättelsernas roll i våra liv. Vi har alla historier som vi putsar och polerar genom åren för att få sympati eller kärlek. Ibland kanske vi inte behöver den här historien, kanske är vi inte längre som vi beskrivs i den längre eftersom vi har utvecklats, kanske blir den här historien ett eget fängelse. Kanske den hindrar oss från att leva det verkliga livet, leva våra verkliga vi, hindrar oss att vara mer flexibla och mer generösa. Kanske måste vi berätta en ny historia på ett nytt sätt, frigöra oss från våra existentiella bubblor och finna ny förståelse. Vi kanske upptäcker nya saker om oss själva, till exempel misstag som vi har fastnat i, styvhet som har blockerat oss. Om vi lyckas bli av med dem kanske vi kommer att finna oss någon annanstans.
Genom att berätta en historia på ett uppfriskande, levande sätt, ger vi liksom en massage till de stela punkterna i vårt medvetande. En författare borde vara som en massör, ta de historier som är frusna och mjuka upp dem så att blommor kan börja växa där. Det gäller den individuella historien, att återskapa friskheten i den, men det är lika sant för en nation eller ett land.
David Grossman, med ett tiotal romaner, flera noveller, pjäser, essäböcker och barnböcker bakom sig, är tveklöst en av de allra starkaste litterära rösterna i dagens Israel. Under tiden han skrev På flykt från ett sorgebud, i vilken en mor förgäves försöker fly från ett dödsbud från armén, dödades Grossmans son Uri, en av de sista dagarna av Libanonkriget 2006, en enorm och ofattbar sorg, som han har skildrat i Faller ur tiden. Han är en uttalad fredsaktivist och förespråkare för tvåstatslösning.
Hur balanserar du att vara regimkritisk och samtidigt en etablerad del av dagens Israel?
Det är en smärtsam fråga. Jag föddes här, jag talar hebreiska, när jag träffar människor här kan jag se det subtila, jag kan koderna i folks beteenden, i relationer, i politiken. Detta är min plats, detta är mitt hem. Detta är ett land där människor från länder utan demokrati, som Rumänien, Polen, Irak och Marocko, samlades och skapade just en demokrati. Det är mirakulöst att Israel kunde bildas bara tre år efter andra världskriget och förintelsen, under vilken en tredjedel av världens alla judar mördades. Vi skapade en demokrati med jordbruk, hightech och kultur. Det är smärtsamt för mig att Israel efter 72 års självständighet ännu inte blivit ett riktigt hem där du vet vad som tillhör dig och vad som tillhör dina grannar. Ett hem där du kan känna dig bekväm och trygg, ett hem där du kan garantera dina barn och barnbarn en framtid utan existentiella hot.
Det kunde ha varit en bättre plats för oss alla, med mindre våld, aggression och spänning. Jag känner att vi inte längre förstår vår regering. Netanyahu har kidnappat och dömt oss till en situation som är destruktiv för alla.
Grossmans kritik mot Israels politiker är kompromisslös, men inte onyanserad. Samtidigt som han är orolig över att man ignorerar Palestinafrågan gläder han sig över de normaliserade relationer som Israel lyckats knyta med flera arabiska länder. Samtidigt som han säger att det militära ensamt inte kan vara en problemlösning betonar han vikten av att vara skyddad av en stark armé.
I Med mig leker livet har du skrivit fram ett vackert och framför allt mycket hoppfull slut. Är du optimistisk inför framtiden?
Återigen, det är en komplicerad fråga. Jag är inte orolig för Israels existens. Vi känner att vi är tillräckligt starka och vi kan försvara oss själva. Vi har också stöd från en supermakt. De arabiska länderna, ett efter det andra, börjar förstå att de inte kan slänga ut oss härifrån. De börjar föra dialog med oss. Vissa är dolda andra synliga, som Förenade Arabemiraten och Bahrain som skrev avtal med oss nyligen. Det är ett framsteg som åstadkommits av Netanyahu, något som inte ska tas ifrån honom. Det är viktig att ha dialoger och överenskommelser med arabiska länder, för det kan signalera till andra arabiska länder att Israel inte är ett monster, vi är också människor. Människor som de kan kommunicera med, sluta avtal med och vara nyfikna på. Det är väldigt viktigt för israeler också, att skapa normala kontakter med araber.
Den fredliga stämningen, situationen som leder till fred, kommer att växa fram succesivt även om det lär ta många år. Det gäller att skapa nyfikenhet för varandra, etablera mänsklig kontakt och i slutändan kanske till och med skapa ett visst förtroende. Det finns ingen garanti för att det lyckas, men vad finns det garanti för om vi inte ens försöker? Om vi inte försöker är vi dömda att leva ett fruktansvärt liv, med konstant död, konstant polariseringar; vi kommer att förlora vår värdighet som människor.
Frågan är vilket slags land vi vill ha. Är det ett hem vi önskar, efter 2000 år i diaspora, eller är det bara en fästning? Jag vill vara hemma. Jag vill känna mig hemma. Jag vill se mina barn och barnbarn växa upp här. Det kan bli en underbar plats, kreativ och innovativ. Men först när vi har fred med våra grannar kan vi sluta med att bara överleva från den ena katastrofen till nästa. Då kommer vi att kunna leva våra liv, de liv som vi förtjänar. Hittills har vi mest bara varit lamslagna. Som Nina i boken levde förlamad, skild från sitt sanna jag. Bara när vi kan förenas med oss själva, kan vi ha en framtid som verkligen är värd att leva.
Tiden rusar iväg. Det är fredag och snart börjar shabbat.
Jag kommer plötsligt att tänka på den här vackra blicken som han beskrev. Det är en blick som jag ser i alla karaktärer i Med mig leker livet, en nyfiken och sökande blick, som inte dömer men vill förstå. Jag tänker att det är den blicken som genomsyrar hela Grossmans författarskap. ”Sedan är frågan, vad kan du göra med den blicken? Vågar du bli den som de som ser dig med den tror att du kan bli?” som han sa för tre år sedan.
Vi vinkar till varandra över skärmarna och våra blickar möts.
”Shalom shabbat” säger jag, lite osäker på hur det ska uttalas.
”Shabbat shalom!” säger Grossman, med ett leende.
Lan Xu
