När granskning blir kampanj

Anna Nachman svarar på den artikel som Expo nyligen publicerat, och bemöter anklagelser om samröre med extremism samt kritik mot hennes sionism och yrkesroll.

Det här är en debattartikel. Åsikter och idéer som framförs är skribentens egna. Vill du svara eller har du synpunkter? Mejla till: redaktionen@judiskkronika.se

Människor fascinerar mig – ju märkligare, desto mer spännande. Min nyfikenhet, empati och vilja att förstå människan har sedan 2005 lett mig in i journalistiken, och sedan 2013 till mitt arbete med begravning och död.

Mitt hem är känt för att vara en mötesplats, öppen för alla oavsett tro och politisk hemvist. Det finns inget bättre än att över en bit mat ställa frågor, lyssna på svaren och även bjuda på sin egen syn på livet. Min bekantskapskrets är minst sagt brokig. Imam Salahuddin Barakat har suttit vid mitt köksbord, liksom Cecilia Uddéns son Edgar Mannheimer, liksom Hanif Bali, Somar al Naher, Christoffer Röstlund Jonsson, vänstergänget från Inte Rasist Men och många, många fler. Varje år önskar jag och Dror Feiler varandra mazal tov på födelsedagen.

En gång lagade jag vegansk mat till den kontroversielle provokatören Dan Park, som kom i sällskap med Tomas Mazetti, en annan provokatör. Mötet filmades, och vi pratade om liv, död och yttrandefrihet.

Jag är inte ”vän med nazister” som en del vill hävda, men jag försöker förstå alla människor och se vad som förenar oss, hos dem som åsiktsmässigt står långt ifrån mig. Jag har ”gillat” en del av Dan Parks konst på nätet, ibland för att det har varit dråpligt (sedan när får man inte skämta om sitt eget förtryck?), ibland för att understryka att jag inte blir provocerad av provokationen. Jag önskar att fler kunde göra så, till exempel genom att bevista koranbränningar och bjuda på en tydlig axelryckning eller en tumme upp i stället för att låta sig uppröras. Världen skulle tjäna på om alla lugnade ner sig lite.

Jag har skrivit många provokativa texter som ibland skapat drev, men efter 7 oktober 2023 har dreven ändrat karaktär. Det som tycks reta många är att jag öppet är sionist. Jag vägrar gå med på terroristers och deras apologeters narrativ om folkmord och att Israel är ondskan.

Innan staten Israel existerade var det lätt att mörda judar. Efter Israels bildande har det blivit mycket svårare. Sådant gör antisemiter arga. Judar ska kväsas, inte stå rakryggade, inte slå tillbaka om de blir attackerade.

På sistone har det kampanjats hårt mot mig. Jag har blivit anmäld till socialen, anonymt, men där man tog upp ”hasbara”, det ord som Israelhatare använder om ”israelisk propaganda”. I anmälan till socialtjänsten framställdes jag som sionist och därför nazist.

På Instagram har gruppen Antisionistiska centralrådet, i ett ”samarbete” med grupperna Vardagsrasismen och RFA Rättvisa för alla, framställt mig som nazist, osmakligt illustrerat med mig i SS-skärmmössa. Tillsammans har de över 60 000 följare. Deras vinkel är att eftersom jag är nazist så borde jag bli av med mitt arbete som begravningsansvarig på Judiska församlingen. Samma önskan har framförts av skribenten Paulina Sokolow, som i tidningen Flamman var först med att kalla mig ”nazistvän”.

Som kolumnist i nyhetsmagasinet Fokus retar jag gallfeber, och som redaktör och poddvärd i samma tidning har jag släppt fram många Israelvänliga röster, men även kritiker. Jag har skrivit om tjej-Hitlers, bråkat med Palestinaaktivister och hållit stadig kurs i ett alltmer judefientligt samhällsklimat.

En fultolkning av en krönika om invasiv, destruktiv gangsterkultur ökade brunsmetningen av mig. Taget ur luften kallades jag främlingsfientlig, och vågorna nådde både DN och Aftonbladet. Folk är lata, de läser bara rubriker och ingresser, sätter sig inte in i kontexten och letar små skärv som kan spä på deras redan förutfattade meningar.

SKMA hängde utan fog ut mig som kopplad till extremhögern. Nu hänger Expo på. De slår knut på sig själva för att hitta högerextremism där den inte finns, men där extremismen verkligen grasserar blir de plötsligt blinda.

Sammantaget handlar det om att utmåla Israelvänliga judar som extremister och klandervärda. Jag är sionist, och detta gör somliga galna. Man försöker framställa det som att antisionistiska judar i Stockholms judiska församling är många, när det faktiskt bara rör sig om en handfull.

Alla tycks ha glömt när Ilmar Reepalu, det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, förklarade att stadens judehat var judarnas eget fel, därför att de var för sionistiska och inte tog avstånd från Israel. Samme Reepalu förklarade också att Malmös judiska församling var ”infiltrerad” av Sverigedemokrater. Då, 2012, blev Reepalu hårt kritiserad av Expo. Det verkar inte bättre än att 2026 års Expo har utvecklats till ett annat slags organisation, påverkad av de idéer som avkräver judar lojalitet mot majoritetssamhället på bekostnad av sin judiska identitet.

Och det är okej att som jude vara och tycka vad man vill, det fina med en församling är att man får umgås med människor som man inte alls håller med.

I mitt arbete som begravningsansvarig har jag ibland tagit hand om människor som i levande livet stod långt ifrån mina egna värderingar. Bland annat fick den man som arrangerade den första Salemmarschen en värdig judisk begravning. Hans vänner, som säkert av Expo och SKMA skulle kallas nazister, har besökt hans grav och betett sig vänligt, korrekt och med vördnad för platsen.

För min sionism ”granskas” jag, och hängs ut som ”nazistvän”. Man talar om ”samröre”, insinuerar att jag på något sätt ska läcka känslig information om judar till högerextrema. Det är fullkomligt horribelt och lögnaktigt.

Tyvärr har Expo gått aktivisters ärenden, och ibland själva varit aktivister i sin selektiva upprördhet och vilja att disciplinera folk till rätt uppfattning. Det vittnar många som kontaktar mig privat och viskar att de genom lögner och påtryckningar har blivit tystade, att det har kostat dem för mycket att fortsätta tala.

Allt mynnar ut i att jag älskar Israel. Är Israel perfekt? Nej, det finns inga perfekta stater. Men det är ett skydd mot slakt på judar. Man försöker få mig sparkad för att jag är sionist. Men jag vägrar bli tystad och vägrar böja mig. Den tiden är förbi.

Anna Nachman, begravningsansvarig på Judisk församlingen i Stockholm och redaktör på Sticket, Fokus