Ny teknologi och minnet av Förintelsen

USC Shoah Foundation lanserar en ny 3D-teknologi som låter elever idag, och i framtiden, ha ett virtuellt samtal med en Förintelseöverlevare. Sarah Clyne Sundberg reste till Holocaust Memorial Museum i Washington för att träffa världens första virtuella överlevare – hologrammet Pinchas Gutter.

Pinchas Gutter sitter i en liten röd fåtölj. Han är 84 år gammal med pigga blå ögon och en prydlig koftväst utanpå sin ljusblå skjorta. Han tittar fokuserat på mig och gestikulerar då han berättar om sitt liv i Lodz i Polen innan Förintelsen, om sin chassidiska familj, sin tid i koncentrationsläger, och om hur han träffade sin fru, Dorothy, i på en Ulpankurs i Israel på femtiotalet.

”Varför stannade du inte i Israel?” frågar jag. Han berättar att stämningen var för spänd där. ”Och jag var redan en spänd och stressad person.” Att han blev uppkallad till militärtjänst titt som tätt och att Dorothy och han ville gifta sig och bilda familj.

”Be honom sjunga en sång”, viskar kvinnan bredvid mig. Jag klickar på musen och frågar i mikrofonen om han kan sjunga en sång. ”Visst kan jag det.” säger Pinchas och sjunger ”Shir HaMaalot”. Han berättar att han sjöng den varje fredagskväll vid sin barndoms shabbatbord.

Pinchas är en interaktiv videoprojektion, som under sommaren funnits utställd på the US Holocaust Memorial Museum i Washington där han svarat på besökarnas alla frågor om hans liv. Pinchas är också en verklig människa, en Förintelseöverlevare som var elva år gammal när han hamnade i Majdanek och som miste hela sin familj i dödslägren. När han var 13 år befriades han från lägret Theresienstadt av Röda armén och hamnade först i flyktingläger i England, sedan i Israel i några år, Sydafrika, och slutligen i Toronto i Kanada, där han bor nu.

Han är pilotperson för New Dimensions in Testimony en digital plattform som skapar interaktiva ”hologram” som museibesökare och elever kan ta del av. Projektet är en förlängning av the Shoah Project, där The Shoah Foundation sedan nittiotalet har filmat intervjuer med mer än 53 000 Förintelseöverlevare. Insamlandet av videointervjuer pågick som mest intensivt fram till tidigt tvåtusental.

–Shoah Foundations mål var från början att samla in 50 000 filmade vittnesmål, vilket vi hade lyckats med kring år 2000. När vi väl hade dem var det viktigt att använda dem på rätt sätt. Vårt arbete har skiftat mot att skapa plattformar för undervisning, säger Josh Grossberg, organisationens presstalesman.

Shoah Foundation har ingått i partnerskap med University of Southern California (USC) och arbetar sedan dess främst med att ta vara på och göra tillgängligt existerande material. New Dimensions in Testimony är ett sätt att göra överlevares inspelade vittnesmål mer tillgängliga med hjälp av ny teknologi.

Idén kom ursprungligen från Conscience Display, en konceptutvecklare.

– Deras chef, Heather Maio föreslog detta som ett nytt sätt för folk att få kontakt med överlevare, vår verkställande direktör Stephen Smith är väldigt framtidsinriktad och tyckte att det lät intressant.

Tillsammans med Conscience Display och Institute for Creative Technologies, även de på USCs campus, har Shoah Foundation i fyra år arbetat med att utveckla denna plattform. Pinchas själv har varit med hela vägen, han har svarat på provfrågor i omgångar, och sedan låtit sig filmas.

Inför en kamerakupol med fler än 80 kameror som omgett honom i 180 grader har Pinchas i en vecka svarat på mer än 2000 frågor om allt folk kan tänkas undra om hans liv innan, under och efter andra världskriget. Filmen används sedan för att skapa ett sorts hologram där besökare själva kan ställa frågor och få svar. I skrivande stund är den virtuelle Pinchas tvådimensionell så han är egentligen mer av en projektion i skala 1:1 än ett hologram, men en 3-D version finns som prototyp även om den, som Grossberg uttrycker det, ”inte är redo för allmänheten ännu.”

När det kommer till frågor och svar liknar teknologin en något mer raffinerad variant av iPhonerösten Siri. Den Pinchasinstallation som är utställd på Holocaust Memorial Museum är betaversionen, i samarbete med museet samlar USC Shoah Foundation fortfarande in frågor från besökare som den verklige Pinchas kommer att få besvara i ytterligare filmade intervjuer så att de sedan kan läggas till hologrammets databas och så att man kan finslipa algoritmerna i väntan på framtida besökares frågor. När det gäller frågor som inte har att med ämnet att göra, eller som av andra anledningar inte finns i databasen svarar Pinchas antingen ”Kan du fråga mig om något annat”, eller så föreslår han andra frågor.

– Det här är fortfarande ett pilotprojekt, vi har haft två installationer uppe, en på Illinois Holocaust Museum i Skokie utanför Chicago, och så den på US Holocaust Memorial Museum i Washington D.C. Vi bygger på allt eftersom. Vi tänker att vi behöver ungefär 50 000 frågor för att det ska fungera riktigt smidigt, idag har vi 25 000 frågor i systemet.

– När vi filmade Pinchas ville vi att det skulle vara future proof, tanken är att New Dimensions in Testimony ska kunna utvecklas vidare ny teknologi blir tillgänglig.

Pinchas var först ut, men projektet innefattar ytterligare elva överlevare, som alla redan har gjort traditionella videointervjuer för Shoah Foundation. Deras New Dimensions in Testimony intervjuer är på gång och virtuella versioner kommer att rullas ut så fort de blir klara. Tanken är givetvis också att framtida generationer ska kunna känna att de kommunicerar med överlevare eftersom vi är på väg mot en tid där Förintelsen inte längre kommer att vara ett levande minne.

– Snart kommer det inte finnas några Förintelseöverlevare kvar, de som fortfarande är i livet är idag åttio, nittio år gamla. Vi gör så gott vi kan.

Hela idén kan låta absurd – att en virtuell upplevelse skulle kunna komma i närheten av att tala med en faktisk person och visst finns det brister i idén. Till exempel är det svårt att inte undra över hur Förintelseförnekare kommer att reagera. Men att tala med den virtuelle Pinchas är en förvånansvärt mänsklig upplevelse. Jag kommer på mig själv med att oroa mig för hur Pinchas kommer att reagera på frågorna jag ställer.

– Att se och höra på någons personliga berättelse är en mäktig, omvälvande upplevelse. Att få se dem i ögonen och höra dem tala. Med den här nya teknologin har vi möjlighet att låta folk interagera med överlevare på sätt som vi inte kunde förut. De kan ställa frågor och få svar i en virtuell värld, säger Josh Grossberg.

Jag studsar lite inför tanken på en verklig människa som berättar om djupt traumatiska upplevelser som en resurs för åskådaren. Men samtidigt vet jag att Pinchas bara svarade på dessa frågor en gång, då han blev filmad, och att det inte gör honom någonting hur många gånger videosnutten där han röst brister lite när han berättar om sina föräldrar som mördades i Majdanek spelas upp. Det är också lätt för mig, som någon som är del av en generation och kommer från en miljö där många äldre människors livsöden liknade Pinchas, att glömma att dessa personliga vittnesmål och svåra minnen inte är något alla vuxit upp med.

Pinchas själv har sagt att han ser det som sin uppgift att förbättra mänskligheten bit för bit genom att berätta sin historia om och om igen. Att detta är något som kan fortsätta efter att han själv är borta ser han som odelat positivt.

– För mig är detta ett så otroligt viktigt projekt. Det är ovärderligt. Nästintill heligt, berättar han för tidningen The Guardian.

Hur känner han då inför att möta sitt eget hologram?

– Jag såg mig själv sitta där och röra på händer och ben, vara närvarande och tala med folk. Inte bara tala, men även svara. Med andra ord så lyssnar jag. Jag talar inte bara, jag lyssnar.

Lär dig mer om USC Shoah Foundations projekt här.

Läs också Förintelseöverlevande som hologram.