På den smala bron: Martin Krasnik och kampen för samtalet

Martin Krasnik – mottagare av Judisk Krönikas pris till Jackie Jakubowskis minne 2025 – har blivit en central röst i en tid då det offentliga samtalet faller sönder. Som jude och chefredaktör för danska Weekendavisen navigerar han mellan moraliska dilemman och hot, driven av en envis övertygelse om att dialogen måste försvaras.

Av Elisabeth Åsbrink

Martin Krasnik är en av Danmarks skarpaste journalister. I många år var han programledare för dansk tv:s skjutjärnsjournalistiska program ”Deadline” och han har arbetat som utrikeskorrespondent i såväl USA som i Mellanöstern.

Vi känner varandra eftersom han numera är chefredaktör för den fördjupande tidningen Weekendavisen, där min man arbetar och där också jag ibland bidrar med texter. Här finns alltså ett slags vänskapsband – jag vill deklarera det från början. Han har alltid verkat rastlös och lätt uttråkad eftersom han tänker snabbt och fattar komplicerade förhållanden på minimal tid, både politiskt och privat. Samtidigt har han förmågan att helt och fullt koncentrera sig i en intervju eller i ett personligt samtal. Men under de senaste åren har hans uttryck förändrats, en strimma sorg har blivit synlig i blicken. Han skrattar fortfarande gärna men ett allvar ligger strax under ytan.

– Ibland känner jag mig som en sekulär rabbin, säger Krasnik för att förklara skiftet på ett yrkesmässigt plan.

Hans yrkesroll brukade bestå av att analysera världens nyheter i dansk tv, radio eller på Weekendavisens ledarsidor, men något nytt har tillkommit. Nu hanterar han också en rad moraliska dilemman och rent existentiella frågor som har sitt ursprung i hans identitet som dansk jude – och han är troligen den förste i världen som skrev en bok om Hamas terrorattack 7 oktober 2023. Boken En smal bro över avgrunden (Gyldendals förlag) kom bara två månader senare.

– Idén till boken uppstod på måndagen efter attacken när jag skulle ta mina tre barn till förskola och skola. Som varje skolmorgon satt de i vår lådcykel och jag skjutsade dem till den judiska skolan. Som vanligt möter vi först en frivillig säkerhetsvakt, sedan en till. Sedan en polisbil med beväpnade polismän och dessutom en professionell säkerhetsvakt. Själva byggnaden är skyddad bakom höga murar med taggtråd, säkerhetsgrind och kamerabevakning och vi måste identifiera oss för att komma in. Jag har vant mig vid att ta mina barn till ett fort, man måste vänja sig, annars går det inte. Men just denna morgon krossades hela idén om att det skulle vara normalt! För om Israel, världens mest militärt avancerade nation, inte kunde försvara sig från en primitiv attack, hur i helvete skulle en handfull poliser kunna skydda tvåhundra judiska barn?

Martin Krasnik sätter ord på den känsla som judar överallt i världen känner igen efter terrorattacken, oavsett syn på Israels regering, graden av gudstro eller politisk hållning, nämligen en akut känsla av att livet är hotat.

– I det ögonblicket drabbades jag av omedelbar överlevnadsångest och de sekunderna sammansmälte allt; terrorattacken blev en del av min familjs historia och vår relation till Europas judiska historia och Israels plats i den historien och allt blev konkret och djupt personligt. Därför var jag tvungen att skriva boken, för att förstå vad som hände.

Familjen Krasnik hette en gång Krasnikov och härstammar från Belarus och den tjeckiska republiken, men lever i Danmark sedan flera generationer tillbaka. Under andra världskriget greps hans farföräldrar av Gestapo och fördes till Theresienstadt, medan familjen på hans mors sida räddade sig genom en dramatisk båtfärd till Sverige. Mot den bakgrunden är det kanske förvånande att han inleder sin bok med vänskapen med den numera avlidne dansk-palestinske poeten Yahya Hassan. De möttes när Krasnik intervjuade det artonårige stjärnskottet i tv. Hassan deklamerade en dikt där profeten Mohammed omtalades negativt, och innan programmet ens var slut hade han mottagit flera dödshot. Efteråt stod han vilsen, rädd att åka hem, så Martin Krasnik erbjöd honom skydd i sitt eget hem. Där stannade Yahya Hassan i månader och de blev vänner.

– Hans familj fördrevs när Israel skapades och kom till ett flyktingläger i Libanon – hans familjehistoria konkretiserar en större berättelse om förlust, etnisk rensning och våld. Jag insåg att den judiska och den palestinska erfarenheten speglar sig i varandra. Bara att dela rum med Yahya Hassan blev en acceptans av detta livsavgörande faktum – att det finns två sanningar, två historier av mycket stort lidande. Vi måste förstå och konfrontera detta. 

Martin Krasniks känsla av att han alltmer liknar en sekulär rabbin utgår inte bara från ord, den manifesterar sig också i handling. För någon månad sedan förföljdes han på väg hem efter jobbet av en man som filmade honom och ställde frågor om Israel och folkmord. Det var en obehaglig och hotfull situation (jag har sett filmen) men Krasnik backade inte undan utan svarade på samtliga frågor i en ledartext strax efteråt. I somras bjöd han den dansk-marockanske artisten Isam Bachri, Danmarks mest kände rappare och en ledande röst till stöd för palestiniernas sak, till ett scensamtal. På ytan för att tala om båda parters underliggande smärta men ett djupare liggande skäl var att visa världen att ett samtal är möjligt.

Att Danmark, med sin stolta och glorifierade historia av att ha skyddat den judiska minoriteten under andra världskriget, nu är ett land där judehat uttrycks offentligt går inte att missta sig på – men Martin Krasnik tar också denna kamp. I början av november höll Köpenhamn kommunalval och som vanligt var staden tapetserad med affischer, varje ledig vägg, varje bro-räcke, varje lyktstolpe fylls av slogans och lockrop. I år utmärkte sig ett litet parti på vänsterkanten, Frie Grønne, med två gula affischer med svart text. På en stod ”Befria Köpenhamn från sionismen” och på en annan ”Upplös staten Israel”. Krasnik svarade med en sarkastisk checklista i Weekendavisen där var och en kan pröva om de är sionist eller inte.

– Diskussionen om sionism har fått ett så våldsamt omfång att det nästan är skrattretande, säger han. Folk slungar detta ord som ett vapen och det har blivit skiljelinjen i fråga om hela konflikten: Är man sionist eller inte? Det finns bara två lägen – sionist eller anti-sionist. Men många vet inte ens vad det betyder. Det finns ju religiösa sionister, sekulära sionister och kulturella sionister och så har det sett ut sedan 1800-talet. Vad har en irakisk och en polsk jude gemensamt, till exempel? Att tala om det är också sionism.

Här träder fotograf Karl Gabor in i samtalet och påpekar att vi bevittnar en kodifiering av begreppet, ”sionism” har blivit ett signalord och betyder egentligen ”jude”. Martin Krasnik nickar. I språkets makt och ordens underliggande betydelser ligger ett välbekant judiskt trauma.

– Hela den västliga utvecklingen och sekulariseringen, själva kärnan i liberalismen, är att man själv ska ha rätt att definiera sig. Det vi nu går igenom är ångestladdat för att många judar upplever att de inte längre får definiera sig själva, och det är ett återkommande tema i judarnas historia. Idag blir judar förknippade med Israel eller med folkmord eller bosättarpolitiken – omgivningen bestämmer vem man är. I själva verket är den här klassningen ett sätt för somliga att ta makten över vårt gemensamma samtal.

Det senaste decenniet har vi varit med om tre sammanbrott i det offentliga samtalet, där möten mellan människor med olika åsikter tycks omöjliga. Först Metoo, sedan debatten om Covid och nu frågan om Gaza.

– Identitetspolitiken delar in människor i grupper som ställs mot varandra. Det är en moraliserande ideologi som upphäver de konkreta frågorna och gör dem till en fråga om att vara god eller ond. Det mönstret går igen i alla tre sammanbrott du nämner. Och så handlar det naturligtvis om att sociala medier bygger på att skapa och förstärka konflikter och samtidigt erodera tilliten till etablerade institutioner. Frågan om Gaza, Israel och Palestina är helt enkelt den perfekta frågan att applicera allt detta på. Men gör vi det, tar samtalet slut.

Hur navigerar du i detta landskap?

– Jag är splittrad mellan olika positioner. Ibland tvingas jag upp på barrikaden och ropa slagord, men det är plågsamt att se vilka konsekvenser det får för min familj. Och, som sagt, ibland känner jag mig som en sekulär rabbin och visar mig otroligt förstående för andras lidande, så förstående att jag knappt står ut. Men bortom det försöker jag åstadkomma något som är mycket svårare än att bara attackera den motsatta sidan – jag försöker skapa möjligheten till samtal.

Titeln på Martin Krasniks bok, En smal bro över avgrunden, är svår att bedöma – är den optimistisk eller pessimistisk? Han skrattar.

– Du kan inte ställa den frågan till en jude! Titeln är både pessimistisk och optimistisk! Orden är ett citat från en gammal sång, på hebreiska Gesher Tsar Me’od. För migbetyder den att om du går på en smal bro över en avgrund och det kommer en person emot dig, då har du ett val. Du kan antingen slåss med personen eller ni kan samtala om hur ni ska vistas på bron båda två. Det låter banalt men vi måste finna ett sätt att samtala för att kunna sam-existera. Vi befinner oss i en mycket farlig situation just nu för ingen vågar ta upp ämnet men det är nödvändigt att någon börjar – och det är vad jag försöker göra med denna bok.

Elisabeth Åsbrink, författare

Foto: Niels Christensen