R’n’B om Förintelsen?

Att vi måste fortsätta lära om och av Förintelsen har i sedvanlig ordning betonats gång på gång i januari månad. Men vems ansvar blir det att berätta vidare i en tid utan ögonvittnen? Är min generation; generation fight, flight or film, över huvud taget redo att ta sig an den utmaning hågkomstarbetet innebär?

Av Leia Rubin Polite

Så här års påminner det svensk-norska sammarbetscentret Voksenåsen i Oslo om ett vintrigt Mumindalen. För den som inte vet att en gran är grön är det omöjligt att avgöra av att titta på de snötäckta exemplar som omger platsen och som kamouflerar sig in i den vita himlen. Utanför mitt hotellrumsfönster vilar ett tjockt täcke av vit, orörd kramsnö.

I September blev jag inbjuden till Oslo av projektet Hågkomstresor. Morgondagens svenska ledare bjuds in till en resa i den norska Förintelsens fotspår stod det i mailet. Jag tackade smickrat ja.

En månad senare kom deltagarlistan. Bland namnen på högt uppsatta företrädare från samhällets olika organ; utrikesdepartementet, polisen, försvaret, sjukvården med mera fann jag mitt eget namn, men också namnet på den 18-åriga klimataktivisten Andreas Magnusson och den många gånger grammisprisade artisten Cherrie.

Engagemanget gladde mig. Det kändes hoppfullt att 23 icke-judiska unga vuxna med olika religiösa, kulturella och socioekonomiska bakgrunder skulle sätta livet på paus i tre dagar för att lära sig mer om Förintelsen. Samtidigt undrade jag över hur dessa människor i praktiken skulle kunna avlasta Förintelsens barn i det enorma och oändliga arbete som är hågkomsten. Ska Fridays For Future initiera Thursdays For Holocaust? Ska Cherrie skriva R’n’B om Förintelsen?

När jag passerar den norska gränsen på tåget till Oslo har jag en kaffe i handen och Cornelis Vreeswijk i lurarna. I min tygkasse ligger passet och skräpar. Jag har blivit ombedd att ta med det men som jag tvivlar på att jag kommer behöva visa det. Jag tänker på mina släktingar som för 82 år sedan passerade samma gräns. Fast åt andra hållet och till fots. I ett naziockuperat Norge var stunden helt och hållet avgörande för hur livet skulle fortfölja. För Anne-Marie som bara var 4 år när familjen tvingades fly var stunden helt och hållet avgörande för huruvida livet överhuvudtaget skulle få bli ett liv. Liksom för alla som överlevde Förintelsen blev slumpen räddningen för även min familj. Jag skriver i mina anteckningar:

Sitter mittemot eller liksom snett mitt emot en kille som heter Andreas Magnusson.

Klimataktivist fast han bara är 18. Eller aa det är väl rimligt det är ju typ hela grejen. Generation-TikTok. Räddar världen.

Han äter marabouchoklad och berättar att det finns ett underjordiskt tåg mellan Bryssel och London.

Jag tänker att han är framtid.

Han har sjungit låtar med Håkan på Ullevi.

I publikhavet stod jag.

Sjöng och skrek och filmade.

Världen är mini.

Emerich 22 januari.

Hédi 19 november.

Liats farmor Stella 19 november.

Fler som jag inte vet andra dagar.

Baruch Dayan Ha’emet

Vad betyder det?

Googlar fatta typ inte.

Blessed is the true judge.

Väl framme i Norge besöker vi Grini-museet. Av Grini, som under kriget var ett nazistiskt interneringsläger för bland andra norska motståndsmän, finns inte mycket kvar. Inne i en restaurerad barack får vi rollspela lägerfångar. Tre väljs ut för deportation till Tyskland. Ingen säger något. Sensmoralen är så uppenbar. Den saknar helt och hållet kraft. Medan vi står där i knäpptystnad, omslutna av mörker, undrar jag om vi verkligen är så oempatiska varelser att vi måste rollspela förtryck för att kunna förstå hemskheten i dess mekanismer? Sen tänker jag att unga svenskars förmåga att känna empati och visa sympati kanske aldrig har varit så dålig som nu. I en tid där medvetslösa filmas i trapphus och postas på sociala medier. Där SL lanserar en trygghetsapp för att man, när det uppstår hotfulla situationer i kollektivtrafiken, i första hand ska kunna chatta med företagets trygghetsvärdar, i andra hand ingripa. Självklart är det en bra sak att folk på ett snabbt, enkelt och smidigt sätt kan få kontakt med väktare vid behov, men i skuggan av våra mobiltelefoner står civilkuraget och samlar damm. Jag undrar om vi: generation fight, flight or film, ens kan förstå faran med kollektivt svek?

Dag två går vi på en snubbelstensvandring genom centrala Oslo. Via små repiga guldfärgade plattor i den i övrigt svarta asfalterade marken får vi ta del av personliga livsöden från kriget. Vi får höra om fjortonåriga Fredrik Hurwitz som tillsammans med 529 andra norska judar deporterades med M/S Donau från Oslos hamn till Auschwitz där han gasades ihjäl vid ankomsten. Vi får även berättat för oss hur Fredrik på dagen för deportationen, den 26 november 1942, begav sig till sin skola, som låg i nära anslutning till familjens hem, där han gråtandes tog farväl av varje barn (med undantag från ett nazi-uniformerat barn). Efteråt berättar en av arrangörerna hur en liknande scen utspelade sig på samma skola för bara några år sedan när norsk polis gick in i ett klassrum och förde bort en pojke på flykt. Vi blinkar bort tårarna.

Under resans sista måltid sitter jag mitt emot Andreas. Någon vid bordet frågar om han tror att han kommer kunna ta med sig kunskaperna från resan in i hans dagliga arbete med Fridays for Future. Han nickar. Förklarar att klimatkampen visserligen betonar ekologiskt hållbara samhällen men att det är helt och hållet omöjligt att uppnå utan ekonomisk och social hållbarhet. Klimaträttvisan, som han kallar det, är sammanflätad med den sociala rättvisan. “Ett rasistiskt patriarkalt samhälle kan till exempel inte bli klimat-rättvist.” 

För att avsluta resan tar vi flyktvägen tillbaka över gränsen. I skogen vandrar vi tillsammans i de norska judarnas fotspår och vid riksgränsen stannar vi för att ta farväl av varandra. Arrangörerna berättar att liksom de flesta som flyr idag, hade dom som flydde då sällan möjlighet att ta med sig mer än några få ägodelar på flykten och vi blir ombedda att själva reflektera över vilka insikter, samtal och möten vi kommer att ta med oss från resan över gränsen. I ring, omslutna av den mörkgröna barrskogen, delar vi med oss av våra erfarenheter. Snön har smält bort och i Mumindalen har det blivit vår. Många beskriver att resan gjort de påminda om det faktum att historiens värsta grymheter kan hända även här. I grannlandet. Och att de efter resan känner ett starkt behov att visa handlingskraft och stå upp mot antisemitismens uttryck i vår tid. En som jobbar som läkare berättar att han dagligen möter människor i extremt utsatta situationer och att han från resan tar med sig att bland det viktigaste i sådana situationer är att vara snäll. Liksom ett varmt bemötande från en svensk gränspolis 1942 kunde vara avgörande för hur livet skulle fortfölja för de norsk-judiska flyktingarna kan ett varmt bemötande från honom, gentemot en papperslös på en akutmottagning i Stockholm 2023 vara lika viktigt. När jag åker hem är det med en enorm tilltro för nästa generations beslutsfattare. Vi må vara beroende av våra telefoner och vi måste filma allt vi ser men vi är ännu inte cyborger som saknar förmågan att känna empati. Jag skriver i mina anteckningar:

Tänker på min barndoms sånger

Kol ha’olam kulo

Gesher tzar me’od

Hela världen är en smal bro

Veha’ikar lo lifached k’lal

Det viktigaste är att inte vara rädd

Historien är gemensam.

Likaså dagens och morgondagens arbete att minnas den.

Leia Rubin Polite