Slutet på den irakiska diasporan – en familjeberättelse
När Lizzie Oved Schejas far Moshe Oved flydde Bagdad lämnade han inte bara sitt hem, utan också en hel kultur och ett rikt judiskt arv. Genom hans familjs berättelse speglas det öde som drabbade Iraks judiska befolkning.
Av Lizzie Oved Scheja
Familjen Oved
”De modiga människor som byggde landet visade stor förmåga att forma det främmande och annorlunda efter sin egen avbild. De gjorde det inte av ondska, utan av en brinnande övertygelse om att deras väg var den rätta… och där stod jag, ensam med mitt eget andliga och intellektuella bagage, så ensam att jag själv började tvivla på dess värde…”
– Sami Michael
Min fars familj levde under enkla förhållanden i centrala Bagdad. Familjen bestod av mina farföräldrar Naima (Noomi) och Zion och deras sju barn: Moshe (min far), Shmuel, Edward (Yosef), Evelyn (Sarah), Fouad (Efraim), Samira (Shuli) och Madeleine (Shoshana). Min farfar hade en butik där han sålde linnevaror och hushållsartiklar. De talade arabiska med en särskild dialekt kallad judeo-irakisk arabiska. Några av familjemedlemmar var involverade i hemliga sionistiska och kommunistiska aktiviteter, som kusinerna Yosef och Morris, två föräldralösa tonåringar som tillbringade två och ett halvt år i fängelse efter att ha blivit påkomna med att studera hebreiska.
År 1951 ’emigrerade’ familjen till Israel. Moshe, den äldsta, var 17 år och Madeleine, den yngsta, ett år. Yosef, Morris och deras syster Hadassah (som växte upp i ett annat hushåll), liksom farmödrar från båda sidor, mostrar, svågrar, farbröder, kusiner – en hel släkt. Ingen i familjen Oved stannade kvar i Irak. De nådde alla Israel genom operationerna Operation Ezra och Nehemja, [DP1] då omkring 130 000 judar – 75 procent av den babyloniska diasporan – lämnade allt bakom sig och stängde dörren till tusentals år av judiskt liv i Irak.
Min farmor hade ett långt, tjockt ärr på överdelen av sin arm som jag brukade låta fingret glida över. Hon berättade att hon fått det under Farhud (en våldsam pogrom) efter att den pro-nazistiska irakiska regeringen under Rashid Ali al-Gaylani störtats av brittiska styrkor. Efter rykten om att irakiska judar hjälpt britterna utbröt en pogrom mot Bagdads judar under shavuot-högtiden den 1–2 juni 1941. I den mördades 200 judar och 1 000 skadades, därtill plundrades judisk egendom och 900 judiska hem förstördes.
Några dagar före Farhud, när rykten om förestående anti-judiska upplopp spreds, tömde min farfar sin butik. Han trodde att eventuella våldsamheter snarare skulle rikta sig mot judiska företag än att fysiskt skada judar. Han hade fel. Den mobb som trängde sig in i mina farföräldrars hem försökte att sticka ihjäl den bebis – min farbror – som min farmor höll i sina armar. När hon skyddade barnet höggs kniven genom hennes arm. Min far, som då var sju år, gömde sig under soffan. Han minns hur alla flydde i panik och ensam under soffan lämnades han kvar. Mitt i kaoset hade man glömt bort honom. Åtminstone var det så han uppfattade det, något som påverkade hans självbild hela hans liv. Min farmor insisterade däremot på att hon inte hade ‘glömt’ honom, utan trott att han hade sprungit i väg med de andra familjemedlemmarna.
Efter att staten Israel bildades 1948 intensifierades förföljelserna av judar genom ökat förtryck och diskriminering. Den irakiska regeringen förbjöd judar att emigrera till Israel av oro för att det skulle stärka den israeliska staten. Min far berättar att judiska pojkar i Bagdad var tvungna att gå två och två till skolan, eftersom stämningen var så fientlig att en ensam judisk pojke på gatorna riskerade att bli slagen.
1950 ändrade den irakiska regeringen sin politik och tillät judar att emigrera om de avsade sig sitt irakiska medborgarskap. Från 1950 till 1952 försvann nästan hela den irakiska judiska befolkningen. Den stora familjen Oved kom till Israel och placerades i en ma’abara (tillfälliga läger för fördrivna personer), liksom de flesta andra judiska flyktingarna. På kort tid tog den unga staten emot cirka 650 000 judar som emigrerat, flytt eller fördrivits från arabiska och muslimska länder. Familjen placerades i Ashkelon, en kuststad i södra Israel (som på senare år är känd för upprepade raketattacker från Hamas i Gaza). Min far blev inkallad till IDF och tjänstgjorde i Golani-enheten. Familjen stannade i Ashkelon och medlemmarna tog de jobb som erbjöds: att bygga hus eller vägar, som säkerhetsvakter – detta under tiden som gymnasiet slutfördes, som de tjänstgjorde i IDF eller skrev in sig vid högre utbildningar. Sarah utbildade sig till sjuksköterska och Shmuel studerade medicin vid universitetet. När de hade sparat ihop tillräckligt med pengar köpte de ett litet hus i Jaffa.
Min fars familj tillhör de irakiska judar som var både socialister och sionister. Detta gäller dock enbart min fars generation. Jag kan inte säga att min farfar och hans bröder var något annat än irakiska judar. Medan min far, hans syskon och hans kusiner ville smälta in i det israeliska samhället, upplevde mina farföräldrar den brytning som invandrare ofta går igenom när de påbörjar ett nytt liv i en miljö som är olik deras egen kultur eller ursprung. De var båda i 40-årsåldern när de emigrerade. Och även om familjen i Irak inte var religiös var det självklart med ett besök i synagogan på shabbat, att man höll kosher och beaktade traditionerna. Det far inte fallet för min far och hans syskon. De avsade sig, liksom de flesta israeler, tidigare traditioner och omfamnade den nya ’sabra’-kulturen. Det hängde också ihop med deras socialistiska övertygelse vid den tiden. De deltog i pro-sovjetiska aktiviteter på tidigt 50-tal och var aktiva i klubbar för araber och judar som hade en strävan efter samhörighet och samexistens, det vill säga ända till dess att kommunismen visade sig vara allt annat än broderskap, solidaritet och samexistens. Min far landade till slut politiskt i social-sionismens mittfåra.
I min fars familjs fall var det israeliska smältdegelprojektet framgångsrikt. Min far talar fortfarande hebreiska med en viss accent, men inte hans syskon. De har alla bildat familjer och, förutom min far, gifte de sig med makar utan irakisk bakgrund, vilket var ganska ovanligt vid den tiden. De såg aldrig tillbaka, brydde sig aldrig om Irak. De talade inte arabiska (Gud förbjude!). Musiken de lyssnade på var israelisk (Arik Einstein var, och är fortfarande, en favorit). De identifierade sig med Ben Gurion och kände, och känner fortfarande, att de är hemma, att det inte finns och inte kan finnas något annat hem.
Som det förstfödda och enda barnbarnet – tills jag var sex år – omgavs jag av beundrande farbröder och mostrar, och faktiskt kallades jag, som bodde vi på en kibbutz, ’familjens baby’ – jag är inte säker på vad min mor kände inför det. Jag var ju trots allt familjens första sabra – en trofé – och mycket av familjens förväntningar vilade på mig.
Konstigt nog var det dock jag som, efter att ha fullgjort min militärtjänstgöring, åkte till New York och senare Los Angeles för att studera. För inte så länge sedan kallade min farbror, professor emeritus i sociologi vid Hebreiska universitetet och lärjunge till den framlidne professor Shmuel Eisenstadt, mig för ’rebellisk’. Jag hävdade att det knappast var en revolt att skaffa sig en högre utbildning utomlands. I min familjs ögon var det dock så menade han. Även om mina släktingar har rest över hela världen är de mycket bundna till Israel.[DP2]
Min närmiljö bestod mest av äldre personer, nästan inga barn. Jag lärde mig därför att lyssna. Jag tillbringade mycket tid med mina farföräldrar i Yafo, lärde jag mig arabiska och var timtals på stranden. Min farfar var simmare. Varje dag, sommar som vinter, tog han timslånga simturer. Immi och Baba, som jag kallade mina farföräldrar (mamma och pappa på arabiska) förbättrade i sin tur sin hebreiska genom att prata med mig. De lyssnade på arabisk musik (Farid al-Atrash, Mohammed Abdel Wahab), men bara när barnen inte var hemma. De bodde i den äldre delen av Yafo i ett pittoreskt och avskilt kvarter, mittemot St. Antonius katolska kyrka, och alla deras grannar var araber. De bodde i ett litet Bagdad.
Numera roar jag mina fastrar genom att prata arabiska. Jag överdriver accenten, och de skrattar högt. De tycker att det är väldigt underhållande. De hävdar att de knappt minns språket, vilket jag finner märkligt.
Jag frågade en gång den israeliske poeten Erez Biton, som föddes i Algeriet av marockanska föräldrar, hur det är möjligt att erfarenheterna är så väldigt olika bland invandrare från arabiska och muslimska länder. Min familj, trots att de var socialister, identifierade sig aldrig med någon mizrahisk ideologi, tvärtom, de identifierade sig med halutzim (pionjärerna) och kibbutzerna och ogillade starkt rörelser som Svarta pantrarna. De identifierade sig med majoritetssamhället. Erez menade att orsaken var att irakiska judar oftast var utbildade, vita arbetare bosatta nära Tel Aviv. De marockanska judarna placerades däremot i periferin utan möjlighet till socialt och ekonomiskt avancemang. Var det så? Var detta anledningen till att mina föräldrar aldrig kände sig diskriminerade? Den enda ’förolämpningen’ jag hörde talas om var smeknamnet ‘pyjamas’, eftersom irakiska män i min farfars generation bar randiga kostymer, oavsett om deras jobb var på byggarbetsplatsen. Så klädde männen sig i Irak. De var stolta över sina eleganta kostymer. Med tiden gav de dock efter för den nya klädkoden och bytte till kakibyxor.
Familjen Mana
”Det som sporrade mig att skriva dessa memoarer är att…det finns knappast någon judisk närvaro kvar, varken i Bagdad eller i Irak… Jag tillhör den sista generationen irakiska judar som levde sida vid sida med irakier av andra religioner, talade ett gemensamt språk och deltog aktivt i irakisk kultur.” – Sasson Someck
Min mors familj bestod av min mormor Salcha och morfar Gabriel och deras barn Samira (Shula), Abraham, Yitzhak, Yacob, min mamma Nazima (Sima/Ruth), Sabich (Zvi), Nadji (Yigal) och Nuri (Uri). De bodde i Diwaniya, en förort till Bagdad, och var förmögna. Min morfar var engagerad i textilindustrin, de bodde i ett stort hem och hade tjänstefolk. Familjen hade ett gott liv och var inte engagerade i någon sionistisk eller annan politisk aktivitet.
När den irakiska regeringen lät judar emigrera om de avsade sig sitt irakiska medborgarskap och lämnade sina tillgångar, beslöt min morfar att stanna. Han, liksom några andra väletablerade familjer, trodde att den antisemitiska vågen skulle ebba ut och ville inte ge upp familjens tillgångar. Av någon anledning gick han dock med på att skicka sina äldre barn till Israel. 1951 kom min mamma, 14 år gammal, till Israel i Operation Ezra och Nehemja och lämnade efter sig sina föräldrar och yngre bröder, 10, 8 och 6 år gamla.
Min mamma och hennes äldre syskon placerades i en ma’abara i Atlit, en kuststad söder om Haifa. På något egendomligt sätt lyckades min morfar skicka en stor summa pengar via en tredje person till sina barn, med vilken de köpte en lägenhet i Ramat Gan och bosatte sig där.
Min mamma mindes alltid de första åren i Israel, inklusive tiden i ma’abaran, med värme, kanske för att hon för första gången var fri. Israel var den nya och moderna världen, något Irak inte var. Hon blev förälskad i allt med Israel, särskilt kibbutzerna och att kvinnor fick bära byxor, till och med shorts. Hon älskade att kvinnor kunde bli soldater, officerare och bönder (i Irak arbetade kvinnor, särskilt i judiska överklassfamiljer, inte alls). Hon älskade varje del av det, beundrade det och ville bli som dem. Allt borgerligt sågs ner på. Hon skulle aldrig drömma om att gå på kafé. Det ansågs omoraliskt och dekadent. Hon personifierade idén om den ’Nya juden’ till fullo. Mina vädjanden om att få ta pianolektioner avslogs för att det ansågs för borgerligt. I stället fick jag ett dragspel, ett instrument min mamma älskade och som bättre passade chavruta-andan (vilket jag hatade intensivt men ändå led jag mig igenom tre års lektioner och konserter).
Men till skillnad från min far kunde min mamma inte låtsas som att Irak inte existerade. Halva hennes familj var fortfarande där, och det var en sorg hon alltid bar på. Hennes längtan efter sin mamma gjorde henne mycket fäst vid sin äldre syster. Det fanns ingen möjlighet att kommunicera med familjen i Irak, inga brev och definitivt inga telefonsamtal. Då och då fick hon ett livstecken från någon som just lämnat Irak och träffat familjen. Tydligen gick det bra för dem.
Ungefär 15 000 judar fanns kvar i Irak efter den stora flykten under Operation Ezra och Nehemja. När Ba’ath-partiet tog makten 1963 började förföljelserna av den lilla, väletablerade, integrerade och till största delen förmögna judiska gemenskapen igen. Restriktionerna inkluderade förbud mot att sälja egendom, och judar var tvungna att bära gula id-kort. Det blev värre efter 1967 och Sexdagarskriget när judisk egendom konfiskerades, bankkonton frystes och företag tvingades stänga. Judar fick inte längre bedriva handel eller använda telefoner. De sattes ofta i husarrest under långa perioder och övervakades ständigt. 1968 sattes judar i fängelse anklagade för att spionera för Israel. År 1969 hängdes 14 personer offentligt, varav nio var judar. Från 1970 till 1972 hängdes ytterligare 18 judar för samma brott.
Tjugo år efter att min morfar skickat fem av sina barn till Israel tvingades han, likt majoriteten av de kvarvarande judarna i Irak, att fly. Mina morföräldrar anlände till Israel och strax därefter anslöt sig min morbror Zvi och hans fru Linda (Samira) till dem. Min morfar överlevde dock inte flykten. Blott 65 år, bruten och sjuk, gick han bort kort efter sin ankomst till Israel.
Min mor var överväldigad av glädje över att få tillbaka sin mamma. Min mormor var en vacker, bortskämd kvinna från överklassen med mycket humor och en optimistisk världssyn (hur skulle hon annars ha överlevt att skiljas från sina fem barn?). Hon var religiös men också en rökare. Shabbat var ett ”problem” i det avseendet, så hon brukade be sin granne att tända en cigarett åt henne. ”Det var lättare i Bagdad”, brukade hon säga, ”där fanns det icke-judiska personer i hushållet som kunde utföra den sortens ärenden.” Min mormor bodde hos oss en kort tid innan hon flyttade till familjens lägenhet i Ramat Gan, där Yacob fortfarande bodde.
De väntade på att Nadji och Nuri skulle ansluta sig till dem i Israel.
I april 1972 mördades en familj på fem personer brutalt i sitt hem i Bagdad, dagen innan de skulle lämna Irak. Denna bestialiska slakt skapade rubriker världen över, och en särskild session hölls i Knesset för att diskutera den förvärrade situationen för judarna i Irak. De mördade var familjen Kashkoush, en välkänd och etablerad familj, och våra släktingar.
Den äldsta dottern i familjen Kashkoush, Yvette, är fru till min yngsta farbror Nuri, den sexårige pojke som blev kvar i Irak 1951. Yvette och Nuri, tillsammans med deras två månader gamla baby Lena, min kusin, befann sig i Libanon på väg till Israel och väntade på att resten av familjen skulle ansluta. Beirut var en transitplats för många judar på väg till Israel. När nyheten om mordet på hennes familj nådde Yvette, bröt hon ihop i ett nervsammanbrott. Yvette, Nuri och Lena tog sig aldrig till Israel; de hamnade i delstaten New York, långt ifrån Mellanösterns fasor. Min farmor fick aldrig återse sin yngsta son.
Nadji stannade kvar i Irak. Enligt den sporadiska information vi fick (kommunikation med Israel var förbjuden och belagd med dödsstraff) var han integrerad i det muslimska samhället och lyckades på något sätt balansera sitt liv.
År 2003, strax efter att kriget mellan allierade styrkor och Irak bröt ut, fångade något på förstasidan av den israeliska dagstidningen Maariv min mors uppmärksamhet. Det var en bild av en man som bar kistan på en judisk begravning i Bagdad. Det var ett reportage om de 40 kvarvarande judarna i Irak. Mannen var hennes bror Nadji, som förde judiska traditioner vidare för den lilla ”gemenskapen”. I artikeln refererades han som ”representant” eller ”talesman” för gemenskapen, vad det nu än innebar. Det fanns inget tvivel, han nämndes vid namn och hade fysiska likheter med resten av familjen.
Min mor var utom sig. Hon hade inte sett sin bror på 52 år. Han skulle vara omkring 60 år gammal men såg ut som en gammal man, klädd i en dräkt som liknade en pyjamas. Att få kontakt med honom visade sig vara svårare än väntat. Kriget rasade, och det skulle ha varit för farligt för honom att ha någon kontakt med Israel. Min mor kontaktade tidningen, gav en intervju och kopplades samman med den italienska journalist som gjort reportaget. Min mor skickade några meddelanden till sin bror, men det var allt.
Några år senare lyckades Zvi få kontakt med Nadji via en tredje person. De korresponderade sporadiskt. Nadji sa att han var för gammal för att komma till Israel. Han dog 2012. Min mor återförenades aldrig med honom, och hon lyckades heller aldrig få direktkontakt med honom. Detta plågade henne fram till hennes plötsliga och oväntade död 2016.
Det här är en kort berättelse. Ytan på en lång familjehistoria, som speglar öden som drabbat otaliga andra.
Epilog
År 2020–2021 rapporterades den judiska befolkningen i Irak vara 4 personer. I Israel
uppskattas de irakiska judarna och deras efterkommande till 450 000 personer. Familjen
Oved, som kom till Israel tillsammans 1951, har vuxit och hållit ihop. Den inkluderar nu cirka
70 familjemedlemmar från bland annat Spanien, Polen, Argentina, Tunisien, Bulgarien,
Turkiet, Ryssland, Korea, Tyskland, Litauen och Sverige. Familjen Mana, som splittrades
1951 och delvis återförenades 1972, är liten och utspridd. Nuri är den enda av de åtta
syskonen som fortfarande lever. Han och Yvette har tre barn och bor fortfarande i delstaten
New York.
Min far är 90 år, klar i huvudet och som alltid, läser böcker, inklusive Gamla testamentet. Han
har lämnat sitt vittnesmål till USC Shoah Foundation (irakiska judar som var offer för
Farhood anses vara offer för Nazi-Tyskland). Då och då lyssnar han på musik på arabiska på
YouTube. Han är fortfarande social-sionist.
Lizzie Oved Scheja
Fotnoter
- Sami Michael (1926–2024) var en framstående israelisk författare. Från 2001 var han ordförande för Föreningen för medborgerliga rättigheter i Israel. Citatet är hämtat från hans bok On Being an Iraqi-Jewish Writer in Israel (1984).
- Sasson Someck (1933–2019) var forskare, författare och översättare. Professor i modern arabisk litteratur vid Tel Aviv University och mottagare av Israelpriset. Citatet är hämtat från hans bok Baghdad, Yesterday: The Making of an Arab Jew (2007).
- Erez Biton (född 1942 i Oran, Algeriet) är en israelisk poet och mottagare av Israelpriset. Han är en betydande person i hebreisk poesihistoria, främst inom den mizrahiska israeliska poesitraditionen.
Bilden ovan är av Lizzie Oved Schejas far, Moshe Oved – hans studentkort från Bagdad.
De irakiska judarna utgör en av världens äldsta och historiskt mest betydelsefulla judiska diasporor. Den irakiska judiska gemenskapen blev en central punkt för judisk lärdom och var hem för många viktiga talmudiska jeshivor, där den babyloniska Talmud sammanställdes.
