”Som akademiker har vi valt att inte vara debattörer.”

I skuggan av kriget mellan Israel och Hamas har antisemitismen ökat i samhället, även på arbetsplatser. Judisk Krönika har intervjuat flera personer – tre öppet och några anonymt – som delar med sig av hur antisemitismen tar sig uttryck genom subtila kommentarer, misstänkliggörande eller öppna konflikter som skapar en ohållbar arbetsmiljö.

”Som akademiker har vi valt att inte vara debattörer”
NATALIE BLOCH, kulturskribent och disputerad inom Den hebreiska bibeln

Jag har varit översättare av hebreisk skönlitteratur i över ett decennium. Vid ett tillfälle under de här åren har jag fått en syrlig kommentar, och jag minns det tydligt eftersom jag blev så paff. Jag berättade för ett akademiskt sällskap att jag översatte hebreisk skönlitteratur. Då var det en person som istället för att bli nyfiken och fråga om den litterära scenen i Israel väldigt skarpt ströp diskussionen genom att säga: ”Jag motsätter mig Israels politik.” Efter 7 oktober är det bara en liten vindpust jämfört med vad jag nu får höra.

Jag märker att jag censurerar mig själv, jag berättar inte längre något öppet, jag är rädd. Jag vet hur det låter där ute och ser ut i olika forum hur man talar om hebreisk litteratur, om judisk och israelisk kultur. Epitet som ”bosättarkultur”, ”ockupationskultur” eller ”kolonisationskultur”. Begrepp som skapar en sådan enorm snedvridning och distans till vad vi egentligen pratar om. Detta dyker upp överallt – till exempel på sociala medier, där jag ser kulturarbetare och personer med höga positioner inom svenskt kulturliv använda det här språkbruket.

Häromdagen mötte jag en akademisk kollega som viskade till mig: ”Tänk, vi kunde genomföra ett seminarium med en israelisk föreläsare igår.” Då vet jag vad som har föregått. Den inbjudande akademikern hade fått över 50 hatmejl där det stod att hen deltog i folkmord genom att bjuda in en israelisk akademiker, och att hen förespråkade slakt av palestinska barn. Som akademiker har vi valt att inte vara debattörer. Jag har aldrig sökt mig till den politiska debatten eller haft en längtan efter det och nu känner jag mig andligt och intellektuellt rädd och sårbar.

Min andra brödföda är som frilansskribent, särskilt för Expressen Kultur. Mina expertområden är hebreisk litteratur genom tiderna, israelisk och judisk kultur. Jag har aldrig någonsin fått ett hatmejl tidigare, men den 7 oktober förändrade allt. Jag undervisar även vid Stockholms universitet, och eftersom jag har en offentlig mejladress går det lätt att hitta mig. Jag fattade ett beslut i början av 2024 att inte fortsätta skriva för Expressen. Den sista artikeln skrev jag under våren 2024. När jag efter det gick in på min mejladress möttes jag av ett språkbruk som ingen människa någonsin tidigare använt mot mig. De skrev mitt förnamn som om de kände mig, skickade emojis med Davidsstjärnor, israeliska flaggor och spyor och så skrev de att jag var ansvarig för morden på palestinska barn. De skrev: ”Ni gör det här” och skickade länkar till bilder på vad som händer. Det fick mig att falla ner i ett djupt hål av förtvivlan.

Jag kontaktade universitetet, som agerade kraftfullt. De erbjöd mig en vakt som kunde eskortera mig från tunnelbanan till föreläsningssalen. Tänk på att jag inte har en fast anställning, utan är frilansare. En timmes föreläsning kräver nu nästan en vecka av säkerhetsadministration för mig. Obetalt. Men jag har också fått stöttande mejl från några kollegor på universitetet, som privat har skrivit att de hör vad de propalestinska demonstranterna skanderar på campus och vill att jag ska veta att de inte står bakom det.

Jag samarbetar med Hebreiska universitetet eftersom de är världsledande inom mina ämnesområden. Jag har hört många berättelser från israeliska forskare—israeler som inte längre får skriva i vetenskapliga tidskrifter. För en akademiker är man död om man inte får publicera sig. En israelisk akademiker organiserade en hel konferens, som hon sedan själv blev portad från för att hon är israel. Berättelserna är otaliga. Bara det faktum att jag samarbetar med israeliska universitet är problematiskt. Jag har aldrig hört talas om en mer regimkritisk akademi än den israeliska, ändå anses det nu som kontroversiellt att samarbeta med israeliska universitet.

Samtidigt upplever jag att rektorerna för svenska universitet har tagit ställning mot akademiska bojkotter, men den propalestinska rörelsen är så aggressiv att universitetsanställda får långa mejl från kollegor och studenter som uppmanar till bojkott. Ibland stänger de av områden på campus, där vi som anställda inte får använda lokalerna på grund av en protest. Det förväntas att vi bara ska acceptera detta.

Jag har byggt upp min judiska kunskap sedan jag var 19, men just nu överväger jag alternativa karriärvägar. Det är en akut situation—jag känner att vi judar är hatade. Det påverkar mig som människa. Jag är en öppen person, men jag har blivit mer sluten och paranoid. Min personlighet har begränsats, förkrympts och stympats. Jag älskar hebreiska, jag vill berätta om den här skatten, om 2000 år av litterär historia, men nu har det plötsligt blivit kontroversiellt.

Jag är rädd att vi är en förlorad generation och att vi kommer att leva i antisemitismens skugga i decennier. Det är inte hållbart att judiska föreläsare ska behöva utsättas för hot. Vi behöver nolltolerans och disciplinära åtgärder mot de som ägnar sig åt mobbning, utfrysning och antisemitism.

Jag har aldrig tidigare undvikit sammanhang, men det gör jag nu. Jag vet vilka som kommer till ett event och att det inte kommer finnas möjlighet till dialog eller öppenhet. Jag måste vara oerhört påläst och bemöta den kritik jag vet kommer. Den kräver mycket av mig. Samtalsklimatet är havererat, och jag vet att folk har ställt in samtal för att det är för sårigt just nu.

För några veckor sedan träffade jag en polsk-judisk psykoanalytiker som genomlevde 1968. Rådet jag fick är att vi måste övervintra. Det är svårt eftersom det judiska påbudet tikkun olam handlar om att försöka laga det som är trasigt, men jag känner mig nedbruten. Jag är krossad idag. Därför praktiserar jag övervintrandets metod.

Foto: Hugh Gordon