Sveriges mest omdebatterade kriminolog summerar femtio år i rampljuset.

Jon Forsling har träffat Jerzy Sarnecki, 77, för ett samtal om brott, straff, den tuffa uppväxten i kommunismens Polen – och saknaden efter en judisk identitet.

Foto: Karl Gabor

De sista raderna i Jerzy Sarneckis nysläppta bok Brotten i mitt liv (Mondial) är både en blinkning till hans högljudda kritiker – och till hans framlidne far:

”Troligen leder den (boken) till att några av er läsare blir arga på mig. Kanske kommer jag få ytterligare ett antal elaka mejl, kanske kommer det göras nya uppdateringar på Flashback. Men det är en risk man får ta om man się wychyla”.

Det polska uttrycket som avslutar boken kan översättas till ’sticka ut hakan’”, och är det något Sarnecki, 77, har gjort i sin långa karriär som forskare i kriminologi är det just det. Samtidigt var det precis vad hans pappa Hilary sa åt honom att inte göra under uppväxten i Warszawa. Som son till judiska överlevande fick unge Jerzy tidigt veta att det var bäst att hålla en låg profil:

– Pappa sa att det inte är bra för sådana som mig att göra mig bemärkt. Han hade goda skäl att mana sina barn till försiktighet; skaffa dig ett vanligt jobb, bråka inte, protestera inte. En av pappas närmaste vänner brukade säga att om en jude bråkar är det inte bara dåligt för individen själv, utan för hela det judiska folket, säger Jerzy Sarnecki när vi träffar honom över en kopp kaffe.

– Men jag, precis som många andra, intellektuella judar i diasporan, accepterar inte den hållningen. Jag trotsar den. Jag kände ganska tidigt i mitt liv att, nej, jag finner mig inte i de här restriktionerna, fortsätter han.

Ingen nutida kriminolog har blivit så omdebatterad som Jerzy Sarnecki. Hans yrkesverksamma liv sträcker sig över ett halvsekel, där tiden på Brottsförebyggande rådet 1977 – 1993 (där han var forskare och sedermera utredningschef) var en viktig byggsten.

Men det var först på 90-talet han på allvar hamnade i strålkastarljuset. 1993 utnämndes Sarnecki av regeringen till professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet, och började ses allt oftare i media. Plötsligt fick han finna sig att bli både hatad och älskad, beroende på vilken ideologisk åskådning mottagaren av hans studier hade.

– Min exponering under framför allt 2000-talet var absolut extrem. Det fanns i stort sett inga andra kriminologer som uttalade sig i media i frågor rörande brottsutveckling, brottslighetens orsaker och åtgärder mot brott. Är man av staten avlönad samhällsvetare ska mig fan i mig berätta vad man har förstått. Det har inte alla gjort, men jag har alltid velat ställa upp. Men det blev för mycket, och jag uttalade mig i sammanhang där jag fick många fiender, säger han.

Sarnecki har anklagats för att förespråka en alltför mjuk linje mot brottslingar, och för att fokusera nästan enbart på socioekonomiska faktorer som en förklaring till varför vissa blir kriminella. I kölvattnet av de senaste åren stora invandring och ett allt dödligare gängvåld med rekordmånga skjutningar har många – inte minst på den politiska högerkanten – attackerat honom för att vara rädd att diskutera kultur och religion som bidragande orsaker.

Nonsens, hävdar Sarnecki själv. Belackarnas kritik är rentav ett av skälen till att han nu har skrivit sin självbiografi:

– Jag har haft mina duster med många människor, varav jag nämner en del i boken. Jag har lust att förklara mig och berätta. Jag känner ett sorts behov av att lämna en skriftlig kommentar till alla som har påstått att jag kommunist, att jag är sosselakej, allt det där jag aldrig har varit. Sedan är jag en skrivande människa mot alla odds, jag har skrivit mycket i mitt liv och det här blir på något sätt en summering av de här femtio åren, säger Jerzy.

På flera håll i boken bemöter han sina kritiker. Redan på sidan 44, då han fortfarande uppehåller sig vid barndomen i Warszawa, skickar han en passning till dem: ”Nu är den vanligt förekommande anklagelsen mot mig, att jag skulle förklara all brottslighet med fattigdom eller låg socialgrupp, rent påhitt”.

Det känns nästan som att boken är ett slags försvarstal?

– Jag håller inte med om ordet försvarstal. Det är mer att jag måste förhålla mig till den oerhört onyanserade mobben, personer som antingen inte förstår vad man säger, eller – ta Ivar Arpi som exempel – personer som man förväntar sig att de ska ha tillräcklig intellektuell kapacitet för att förstå. Vilket leder till misstankar om att de egentligen förstår vad jag menar, men att de väljer att inte göra det. Bokformat är bättre för att förklara saker än korta tidningsartiklar eller TV-inslag. Därför skrev jag boken, säger Jerzy.

Kritiska röster som läser Brotten i mitt liv kommer sannolikt hävda att den innehåller passager där Sarnecki till synes säger emot sig själv. På ett ställe skriver han till exempel att ”invandrare är kraftigt överrepresenterade bland förövare av dödligt våld”, för att bara några sidor senare hävda att ”något enkelt samband mellan ökad invandring och ökad brottslighet inte kan påvisas på samhällsnivå, varken i Sverige, USA eller andra länder”.

Men detta rör sig inte om en motsägelse, menar han. Snarare om en diskussion som utgår från två olika perspektiv:

– Det är två olika resonemang, ett på individ- och ett på makronivå. Det är egentligen väldigt enkelt. När nya invandrargrupper kommer till Sverige är det grupper som inte kan språket, som inte har kontakter på arbetsmarknaden och så vidare. De är den svagaste gruppen och landar längst ner på i svenska socialgruppstrukturen. Det är från den lägsta samhällsklassen som kriminella ofta rekryteras, säger Jerzy.

– När den nya underklassen landar på botten och tar över de sämsta jobben – eller inte jobbar alls – så lyfter de den socialgrupp som tidigare satt på botten. Den grupp som tidigare bodde i miljonprogrammen, främst de svenskar som flyttat från landsbygden till städernas betongförorter men även de gamla arbetarkraftsinvandrarna eller deras barn och barnbarn. De blir en sorts lägre medelklass där social kontroll är större och brotten färre. Den etniska sammansättningen av underklassen förändras, så att den idag nästan bara består av människor från senare invandrade grupper. På det sättet kan du få en överrepresentation på individnivån, samtidigt som det inte sker en ökning på makronivån. Vår underklass är numera ”etniserad” det är därifrån många av lagöverträdarna rekryteras, fortsätter han.

Att antalet dödliga skjutningar och sprängningar i kriminella kretsar är exceptionellt högt i just Sverige finns det ingen enkel förklaring på, menar Jerzy Sarnecki:

– Varför här, och inte till exempel i förorterna till Marseille eller i Ruhrområdet – där det råder liknande förhållanden? Även där är skjutvåldet omfattande men inte alls lika omfattande som i våra utsatta bostadsområden.

Brotten i mitt liv är också historien om hur en judisk pojke föddes bara några få kvarter från ghettot i den sönderbombade staden Warszawa på sommaren 1947, där stanken av tusentals begravda krigsoffer inte helt hade hunnit försvinna. Jerzy Sarneckis föräldrar överlevde kriget i Sovjet, men hans liv i Polen skulle inte heller bli någon dans på rosor (han tvingades flytta till Sverige tillsammans med sin familj 1969). Pappa Hilary hade höga poster inom polska handelsflottan och var medlem i det kommunistiska partiet, vilket var ett livsval som Jerzy fortfarande har svårt att förstå:

– Det fanns alternativ för honom. Det stora alternativet var när min farbror Kuba sökte upp honom i Warszawa efter att ha överlevt koncentrationslägren. Han tänkte emigrera till Australien och bad mina blivande föräldrar att följa med honom, men de bestämde sig för att göra ett val som inte visade sig vara så lyckligt, säger han.

Jerzy var en dyslektisk pojke som hade svårt att hänga med i skolan hemma i Warszawa. Han kände sig ofta utanför, och en dag blev han informerad om något som skulle spä på hans utanförskap ytterligare:

– Jag uppfostrades helt utan judiska traditioner. Jag visste inte att jag var jude förrän jag var nio år. Då berättade mamma och pappa det för mig, men det enda som kom med det ”paketet” var sex miljoner mördade, antisemitism, gör dig inte märkvärdig. Det här sörjer jag lite, faktiskt. Jag ser människor omkring mig som är uppfostrade i en judisk tradition. Jag träffade till exempel mina kusiner i Australien nyligen, som på ett mer naturligt sätt förhåller sig till det judiska. Det skulle nog ha varit bra för både mig och mina barn som vi hade haft den typen av judiska traditioner, där borde jag kanske ha ansträngt mig mer, säger han.

– Så min judiskhet bygger på judarnas historia i Europa, och de moralisk-politiska konsekvenser som det för med sig av att tillhöra denna minoritet. Jag bär någonstans alla sex miljoner döda med mig, på ryggen, fortsätter Jerzy Sarnecki

Även om familjen Sarnecki inte öppet omfamnade det judiska kan faderns uppmaning att ”inte sticka ut” möjligen spåras till Talmuds så kallade ”tre eder”, det populära namnet som har tilldelats en midrash som berättar att Gud besvär tre eder över världen. En av dessa eder, som den judiska diasporan i öst i synnerhet ofta åberopade, uppmanar judar att inte göra uppror mot den styrande klassen i de nationer de bosätter sig i – ett råd att ”inte sticka ut”, med andra ord.

– Det är symtom på ett folk utan land. Egentligen en ganska klok överlevnadsstrategi, när man tvingas leva i ett land där man saknar makt är utelämnad till goodwill hos de människorna man lever bland. Men ibland kan det leda till katastrof, säger Jerzy.

Många svenska judar känner sig mindre trygga efter 7 oktober-attackerna, och upplever att antisemitismen har ökat rejält. Hur känner du?

– Antisemitismen är ett av Europas äldsta spöken, det finns alltid under ytan. Det beror på sekler av antisemitism som finns i kristendomen, nationalismen och en mängd andra strömningar. Det som händer nu efter 7 oktober har delvis de rötterna, men även andra, realpolitiska rötter. Det finns en stor muslimsk befolkning som hela sina liv har blivit impregnerade av antisemitism som uppfattar framför allt Israels agerande som orättfärdigt.

– Så du har dels den gamla, ”goda”, högerextremistiska, nazistimpregnerade antisemitismen, som har varit ganska konstant genom åren. När jag får antisemitiska mejl är det från den här gruppen. Sen har du antisemitismen som är kopplad till konflikter om Israels existens.

Det finns också många judar som upplever en ny form av antisemitism som kommer från den politiska vänsterflanken. Hur ser du på den?

– Den är inte ny. Kommunistisk antisemitism har funnits i alla fall sedan slutet av 1940-talet.  Palestinagrupperna har funnits inom den svenska vänstern sedan 1970-talet. Formellt sett är den Israel-kritisk men i praktiken är den ofta antisemitisk. Man riktar inte bara kritik mot den israeliska regeringen vilket man kan – och särskilt dessa dagar bör – göra, man ifrågasätter också Israels existens. Och så fort man gör det går man över gränsen till antisemitism. Den typen av antisemitism är svårare att hantera, eftersom den delvis utgår från en rättfärdig kritik mot staten Israels agerande.

77 år gammal har Jerzy Sarnecki förvisso sammanfattat en stor del av sitt yrkesverksamma liv i sin nya bok. Men han är långt ifrån redo att gå i pension – skillnaden är bara att han numera sköter mycket av sitt arbete utanför rampljuset.

Som han skriver på ett ställe i Brotten i mitt liv:

”Som tur är varar inte mediernas kärlek för evigt. Journalisterna ringer mycket mer sällan, och andra kriminologer syns numera mycket oftare i offentligheten. Detta passar mig rätt bra”.

Jon Forsling

Om Jerzy Sarnecki:

Bor: Lidingö.

Yrke: Senior professor i kriminologi. Bland arbetsgivarna kan nämnas Stockholms universitet, Södertörns högskola och Institutet för Framtidsstudier. Är bland annat en av två ordföranden för den internationella juryn för Stockholm Prize in Criminology.

Ålder: 77.

Familj: Sambo. Tre barn i åldrarna 43, 33 och 19.

Aktuell: Med boken Brotten i mitt liv (Mondial) och rapporten ”Kriminella nätverk i Sverige” (Vetenskapsrådet).