Tystnadens konsekvenser för andra och tredje generationen

Christer Mattsson tilldelas 2024 års stipendium ur Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen för sitt betydelsefulla arbete med att förmedla kunskap om Förintelsen till en bred svensk publik. Tillsammans med kollegan Thomas Johansson kommer han att använda stipendiet på 400 000 kr. för en vetenskaplig publikation med titeln ”Vunnet liv, förlorad identitet” samt en populärvetenskaplig bok med projektnamnet ”Nyp mig i benet när jag ska säga amen”.

Jessica Haas Forsling träffade dem för ett samtal om forskningsprojektet.

Mammor som kunde säga: ”här luktar det precis som i Auschwitz” eller ”här låter det precis som i Auschwitz” eller ”här ser det ut precis som i Auschwitz”, men som konsekvent skakade av sig alla följdfrågor. Mammor som skrek i ångest av hemska mardrömmar om nätterna, men som aldrig berättade vad de handlade om. Barnen som lärde sig hur de skulle navigera kring mammornas mörka minnen, och barnbarnen som antingen återtog en judisk identitet – eller lät bli.

     Det handlar om en grupp judiska kvinnor som överlevde Förintelsen och kom till Sverige, bosatte sig på landsbygden och som i avsaknad av judiskt församlingsliv slöts upp i majoritetssamhället. De gifte sig med icke-judiska män och höll tyst om livet innan. Om Förintelsen och det judiska. De ansåg att det var bäst så. I alla fall: tryggast.

     Vad fick denna tystnad för konsekvenser för andra och tredje generationen? Traumat kunde ju inte hållas på plats, självklart läckte det neråt.

     Christer Mattsson, docent i pedagogik, är föreståndare för och forskare vid Segerstedtinstitutet, Göteborgs universitet, och grundare av Toleransprojektet, en pedagogisk modell för att främja samexistens genom att undervisa och lära av Förintelsen.

Nu är det känt att Christer Mattsson är mottagare av 2024 års stipendium ur Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen som delas ut för att stödja dem som har en vilja att ”förmedla kunskap om Förintelsen till en bred svensk publik”. Motiveringen till priset lyder: ”Genom en kombination av stort personligt engagemang, intellektuell och akademisk skärpa parat med praktiska insatser bidrar Christer Mattsson till att hålla minnet av Förintelsen levande. Inte minst när det gäller att utveckla pedagogiken kring hur minnet av Förintelsen ska förstås och föras vidare har han gjort avgörande insatser.”

     Christer Mattsson tar emot stipendiet tillsammans med kollegan Thomas Johansson, legitimerad psykolog och psykoterapeut samt professor i pedagogik med inriktning mot barn- och ungdomsvetenskap på samma universitet. Stipendiet på 400.000 kronor ska omsättas i en vetenskaplig publikation med namnet ”Vunnet liv, förlorad identitet” samt en populärvetenskaplig bok med projektnamnet ”Nyp mig i benet när jag ska säga amen”. Genom att intervjua ett flertal ur andra- och tredje generationen efter de judiska kvinnorna som på 1940-talet bosatte sig på den svenska landsbygden, vill de undersöka traumaöverföringen mellan generationerna, och hur den i sin tur påverkade den judiska identiteten hos de efterlevande.

”De här kvinnorna i första generationen bestämmer sig av olika skäl för att dölja sin judiska identitet. Det sker på olika sätt och i olika utsträckning. Vi vill förstå hur de gjorde det, och retrospektivt försöka pussla ihop varför de gjorde det, och framför allt vilka konsekvenserna blev för deras barn och barnbarn, säger Christer Mattsson när Judisk krönika träffar stipendietagarna på Grand hotel i Stockholm.”

Hittills har de gjort åtta av totalt 30 intervjuer. I första generationen finns ingen kvar att intervjua, i den andra är åldern omkring 70 år och i den tredje omkring 40. De viktiga kontextuella faktorerna är dels att kvinnorna kom till just landsbygden där det inte fanns något judiskt församlingsliv, dels att det ännu inte fanns en diagnos för det som många överlevande led av: Posttraumatiskt stressyndrom. Utan rätt diagnos fanns heller inga behandlingsmetoder eller hjälp att få.

”De blev ensamma, vem skulle de prata med? Jämför med en storstad som har en församling och människor med liknande erfarenheter,” säger Christer Mattsson.

Viktigt i sammanhanget är också att den svenska politiken var inriktad mot assimilering. Om man skulle bli varaktig i Sverige fanns inget val annat än att ”bli svensk”. Även det påverkade det som Mattsson kallar ”deras manöverutrymme”:

”En strategi blir att inte berätta om sitt trauma, men det läcker ju ner ändå. En del av det är vad vi kallar för associativa minnen, plötsligt börjar det lukta någonting och så säger mamman: ”nu luktar det som i Auschwitz”. Men då får man inte fråga vad det betyder. Barnen lär sig att hantera sina mammor, att det kan komma upp ett minne ibland, och sen ett ord, men sen får man inte prata mer om det. Andra generationen lär sig coping-strategier för vad man kan och inte kan prata om. Hur ska man göra när mamma inte kan härbärgera sina känslor, när den gutturala gråten kommer? Vad ska man göra för att minska risken att det triggas? Att det eskalerar?

– I det ena fallet är traumat helt infruset och det finns en tyst överenskommelse om att verkligen inte beröra det, säger Thomas Johansson. I det andra fallet är traumat öppet blödande, och läcker neråt mycket mer. Det här får olika konsekvenser för hur kommande generationer förhåller sig till sin judiska identitet. I det första fallet är den inte lika tydlig. Man identifierar sig inte som judisk. Men i det andra fallet är identifikationen tydligare över generationerna.

-När första generationen är framgångsrik i att härbärgera Förintelsetraumat sker det alltså på bekostnad av den judiska identiteten. Det blir viktigt att döpas och konfirmeras. Barnen ska veta att det är ”farligt att vara jude”. Att det inte är något att ”skylta med” för att det är ”onödigt”. Är man svensk är man också trygg, resoneras det. När andra generationen blir tonåringar börjar en del utforska det här för att komma i kontakt med det. De försöker hitta pusselbitarna och rekonstruera föräldrarnas historia, förklarar Thomas Johansson, och tar upp exemplet när den första generationen dör och vill begravas på Judiska begravningsplatsen. När det blir sådär konkret och påtagligt med judiska ritualer, då får även barnbarnen kontakt med det. Det blir en rekonstruktions-process som andra och tredje generationen håller på med. Man försöker koppla tillbaka till minnena, man åker till Israel, försöker få kontakt med släktingar och så vidare.”

Ni säger att i de fall där traumat från Förintelsen varit infruset och inte läckt ner i lika hög grad har ni sett att även kommande generationer förlorat sin judiska identitet. Vad består en sådan i rent konkret?

”Vi har ju frågat om de ser sig som judar och på vilket sätt. I den gruppen där det har funnits en blödande traumaöverföring har den tredje generationen i högre grad återtagit en judisk identitet. De är inte alls ambivalenta inför frågan. Det är inte någon som sagt: ”nej, jag är absolut inte jude”. Men de som kommer från det mer inkapslade, frusna traumat är mycket mer ambivalenta till frågan. De säger: ”Ja, kanske, kanske inte, vad betyder det?” och ”jag vet ju att enligt judisk tradition är jag jude eftersom jag är född av en judisk mamma, men det känns inte så ändå”, säger Christer Mattsson.”

Kan det finnas skillnader i inställningen till det judiska och till Förintelsen mellan syskon?

”Till exempel ser vi, i det här blödande traumat, att det finns mer konflikter mellan syskon. ”Varför ska du rota i det?”, tycker någon. ”Varför ska vi inte rota i det?”, tycker en annan. Det kan finnas olika minnen av minnet och konkurrens om hur man ska minnas. Men vi behöver göra fler intervjuer för att se skillnaderna, kanske finns de även mellan män och kvinnor, säger Christer Mattsson.”

Jessica Haas Forsling

Efterlysning

Om du känner igen din egna berättelse i artikeln och kan tänka dig att bli intervjuad i forskningsprojektet kan du kontakta Christer som är projektledare på e-post. Christer.mattsson@gu.se

Micael Bindefelds Stiftelse till minne av Förintelsen delar varje år ut ett stipendium i syfte att stödja dem som har en vilja att kommunicera, informera, bildsätta eller på annat sätt förmedla kunskap om Förintelsen till en bred svensk publik. 

Tidigare års stipendiater: 

2023: Dokumentärfilmaren Johan Palmgren

2022: Programchefen på Voksenåsen, Anna Florén

2021: Forskaren och arkeologen Daniel Leviathan 

2020: Koreografen och regissören Alexander Ekman 

2019: Författarna Natalie Verständig och Anders Rydell 

2018: Fotografen Mikael Jansson 

2017: Kompositören Jakob Mühlrad

2016: Adina Krantz och Nadine Gerson, grundare av föreningen Zikaron 

2015: Skådespelaren Sara Sommerfeld, producenten Johan Romin och fotografen Örjan Henriksson