Vem är jag när publikens bekräftelse har vuxit fram ur ett internaliserat självhat?

Skådespelaren Cecilia Säverman reflekterar över sin egen judiska identitet och sitt yrkesval efter att ha sett Sara Sommerfeld Ungers Showbizniz på Dramaten.

I måndags var det premiär för Showbizniz med Sara Sommerfeld Unger, i regi av Judith Hollander. En föreställning om konsten, kulturen, längtan till scenen – och det nästan utdöda språket jiddisch. Om det stora i att ha möjlighet att utöva konst överhuvudtaget. Det oerhörda i att ha möjlighet att få uttrycka känslor. Välsignelsen i att inte dö om man misslyckas. För misslyckades du i Auschwitz så dog du.

Det judiska arvet så vackert sammanvävt i The show must go on. Spotlight, musik, humor, ömhet. Publikens bekräftelse, den där önskan som kryper fram ur något nedärvt, ett internaliserat hat, ett självhat som kanske gror ur vetskapen om att ledare, folk och länder ville utplåna dig, din familj och din släkt. Att ingen stoppade det. Det orimliga i att försöka förstå deras hat. Hur förstår man hat utan att försöka ge det en förklaring? Hur går man vidare utan att förstå? Hur skyddar man sina känslor från att förstå något annat än det logiken, intellektet, alla runt om en säger? Hur orkar man välja att gå emot en sån enorm kraft – att inte hata sig själv – istället för att bara hålla med omvärlden? Hur förklarar man för ett barn? Hur förklarar man för en vän? Hur förklarar man för en publik?

Jag har varit rädd för nazister sedan jag var väldigt liten, drömt om hur jag ska ljuga och säga att jag inte är judinna. Planerat lögnerna. Varit så arg på att jag inte kan välja själv. Distanserat mig. Grävt ner mig. Konfronterat nazister i parker av trötthet på att vara rädd. Skrivit uppsatser, vunnit priser, bråkat med vänner, ordnat kärleksmanifestationer, blivit anklagad från både vänster och höger att antingen gå nazisternas ärenden genom att kalla mig judinna, eller att vara en del av en global konspiration. När jag stått på botten har jag fått höra att allt är så lätt för mig för att alla judar sitter på makten (Vilken makt? Var? Varför har jag inte det här hemliga telefonnumret?) och när jag stått på toppen har jag blivit uthängd på nazistsidor. (Men det är nog inte personligt, sa polisen.)

Jag har blivit hotad och hatad, upphöjd och exotifierad, grupperad och blivit tilldelad oändligt antal egenskaper och känslor som inte är mina. Jag avskyr det. Och jag vet samtidigt att jag är så otroligt förskonad. Jag vet det. Jag vet att när den där äldre, vithårige mannen kallade mig snorunge och svartskalle istället för att hjälpa mig att nå upp till att trycka min kompis portkod, så är jag priviligierad. Jag minns hur mamma sprang efter honom. Hur rädd jag var att han skulle vända sig om istället för att fly. Tänk om han skadar mamma? Jag önskar att hon inte behövde försvara mig. Och jag vet att mina vänner inte tror att detta händer, eftersom man alltid tror att det här drabbar andra längre bort från en själv. Jag vet det. Jag förstår det.

Jag pratade med en fin vän härom veckan om det märkliga i att Förintelsen för så många bara är något som stod i en historiebok. Jag hade aldrig tänkt på det från hennes håll. Att det då känns som så längesen. Historia. Något man kanske inte behöver bära med sig, prata om? Hur kunde jag vara rädd för nazisterna när jag var så liten, hur visste jag ens att de fanns.

Är det lämpligt att barn känner till Förintelsen? Tanken har aldrig slagit mig att det skulle kunna vara på annorlunda. Det vet man väl bara? Det är ju därför släkten kom hit? Eller… det är ju något som drabbat ens familj. Om inte den absolut närmaste så i alla fall inte långt bort. Det är våra mor- och farföräldrar. Våra mor- och farföräldrar. Eller en generation till. Det är inte längre bort än så. Mormor och morfar. Farmor och farfar. Systrar och bröder och hela släktträd. Långt borta och ständigt närvarande. Och genom konsten får vi, deras barnbarn, berätta om det här. Sara får känna de känslorna som människor inte har råd med när balansgången mellan att leva eller dö som nazisters nyckfulla hat medför. Jag har ännu inte vågat närma mig detta. Av nån anledning som jag försöker utforska i mig själv.

Jag är så imponerad av Sara. Och min familjs historia är samtidigt såklart så olik hennes. Konsten, den fria, den stora, den sköra, den oerhörda. En återerövring av jiddisch, ett språk som nazisterna nästan utplånade och som aldrig har varit närvarande för mig. Kulturen, konsten, språken, minnena, kropparna. Det slåss vi för. Utan krig. För det är inte döden och Förintelsen som förenar oss – det är konsten, kulturen, skörheten och brokigheten. Vi förenas inte i likheter, utan i olikheter, som delar ett minne.

Danken far di vayzn.

Gå och se Showbizniz!

Cecilia Säverman