Att uttrycka stolthet över Sverige borde vara naturligt!

Yoav Bartal synar nationalismen – vad ska vi bejaka och vad ska vi bekämpa?

När andra familjer bullar upp för helgfikat, rullar jag och sambon iväg med barnvagnen till bebisgudstjänsterna som hålls i källaren under synagogan. Där sitter vi i en cirkel och sjunger barnsånger som den om ”shabbes-dinosaurien”.

Det är ett exempel på hur judar, kurder, assyrier och många andra försöker hålla liv i hundraåriga eller tusenåriga traditioner. Ofta görs det med hjälp av samhället och jag uppskattar att Sverige stöttar judisk kultur på olika sätt. Men om Sverige har varit bra på att uppmuntra mångfald, har det brustit när det gäller den övergripande gemenskapen.

I ett par årtionden har ledarskribenter, politiker och andra varnat för att nationalismen är livsfarlig. Man menar att en starkare nationell gemenskap är ett hot mot ett tolerant samhälle. Men när jag blickar bortom Sveriges gränser, ser jag hur fosterlandskärlek och nationell gemenskap tvärtom är helt avgörande för att försvara friheten och demokratin.

 Det gäller Israel – där vitt skilda samhällsgrupper samlas under israeliska flaggan oavsett om de bekämpar Hamas eller demonstrerar mot regeringen för demokratiska reformer. Samma mönster ser vi i Ukraina, nationella samhörigheten är grunden för att kunna stå emot invasionen från Ryssland.  

Om nationell gemenskap är ett av ukrainares och israelers främsta vapen för att försvara demokratiska rättigheter, varför skulle inte samma sak gälla i Sverige?

Min syn påverkas av att jag är född i USA med en amerikansk pappa och en svensk mamma – och som i många judiska familjer en salig blandning och intensiva diskussioner vid middagsbordet om identitet.

En stolthet över min amerikanska och judiska identitet var naturlig. Davidsstjärnan stod för en okuvlig vilja att överleva, en etisk kompass och en lång länk av traditioner. Det amerikanska stjärnbaneret representerade individualism och frihet.

Stoltheten stärktes av det jag hörde när jag gick i judiska religionsskolan på tisdagskvällarna, Rellen, eller såg på amerikanska filmer. Barn är trots allt mottagliga för vuxenvärldens indoktrinering. Men när jag började i en svensk skola, var det tyst kring svenskheten.

Att uttrycka stolthet över Sverige var ofint eller stötande. Tvärtom hände det i högstadiet att jämnåriga elever förbjöds att ha på sig tröjor med Sverigeflaggor när det var skolfotografering. Vissa av dem umgicks i suspekta kretsar. Men att skolans åtgärder fokuserade på att förbjuda Sverigeflaggan var bara ängsligt.

Det finns forskare som menar att det är fel att måla ut alla former av nationalism som rasistisk och dåligt för samhället. Om man trycker ner naturliga, mänskliga behov av att tillhöra sociala grupper kan det leda till att man söker sig till mer extrema sammanhang. I stället ska man särskilja mellan en variant av nationalism som är inkluderande och tolerant, och en variant som är exkluderande och främlingsfientlig.

De som försvarar en öppen och inkluderande variant brukar tala om liberal nationalism. En ledande förespråkare av liberal nationalism är israeliska Yael Tamir. Hon gjorde sig först ett namn som medgrundare av fredsrörelsen Peace Now, därefter utbildningsminister för Labour i slutet av 1990-talet och på 2000-talet.

Hon menar att nationell samhörighet är ett slags paraply som enar disparata grupper och gör det möjligt för demokratin. Det var också viktigt för välfärden. En gemensam nationell identitet behövs för att människor ska vilja betala skatt och dela resurser med andra som inte delar samma religion eller etnicitet, enligt psykologiska studier.

Oundvikligen påverkas vår syn på nationalism av Förintelsen. Minnet och lärdomarna av vad en exkluderande nationalism kan leda till får aldrig förringas. Nazisternas fruktansvärda brott mot mänskligheten och det judiska folket var möjligt för att man appellerade till nationella känslor.

Samtidigt ska man inte glömma vilka som landsteg i Normandie för att befria Europa från nazismen. Det var patriotiska amerikanska, brittiska och kanadensiska soldater som försvarade rätten till nationellt självbestämmande. Rädslan för nazismen är befogad, men utan nationell samhörighet så riskerar vi att förlora den samhörighet som behövs för att försvara fria och demokratiska samhällen.

I dag står Sverige inför det allvarligaste säkerhetspolitiska läget sedan andra världskriget. Och det svenska samhället är mer uppdelat än någonsin, med utsatta områden där extremister och kriminella organisationer lyckas rekrytera tusentals barn och unga.

Det är en farlig utveckling, inte minst för oss judar. Antisemitism har vuxit i takt med att integrationen misslyckats. Bilkaravaner som hyllar Hamas massmord 7 oktober är fruktansvärt för alla som sympatiserar med offren och knappast ett hälsobesked för den svenska demokratin.

En övergripande, nationell identitet behövs mer än någonsin. Minoriteter som den judiska, likväl som majoritetssamhället, har allt att tjäna på att Sverige uppmuntrar en inkluderande nationalism. Då måste toleransen och mångfalden ha vissa gränser, som att man ställer krav på att folk kan svenska språket och respekterar gemensamma, demokratiska värderingar.

Vi är mer än bara judar eller assyrier, skåningar eller östgötar, homosexuella eller heterosexuella. Vi är också svenskar. Ett fint uttryck för det är på skolavslutningen i Hillelskolan, när sexorna marscherar in i synagogan med både en svensk och israelisk flagga.

Så låt oss vara stolta över Sverige tillsammans. Vår långa historia av jämställdhet, väldens äldsta tryckfrihetsförordning och omfattande välfärd. Inte minst att Sverige utvecklats till en pluralistisk, liberal demokrati. Där man har rätt att välja själv hur man vill leva sitt liv. Oavsett om det nyttjas för att äta surströmming, gå i Prideparader eller säga hamotzi över challan på fredagar.

Yoav Bartal, fri skribent och utredare på liberalernas kansli.