”Vi måste kunna se den andres sorg”

I en tid av ökad spänning och konflikt efter Hamas attacker i Israel och det efterföljande kriget i Gaza, framträder Sharon Brous, en rabbin från Los Angeles, som en klarsynt och humanitär röst. Genom sin nya bok The Amen Effect och sitt arbete med församlingen IKAR, belyser Brous vikten av att förstå och erkänna den djupa sorgen och sveket som många judar känner, samtidigt som hon understryker det akuta trauman och den humanitära katastrofen som palestinierna står inför.

Av Sarah Clyne Sundberg

Sharon Brous klarsynta och humanitära röst står ut i den mediala kakafonin efter Hamas attacker i Israel den 7 oktober 2023 och Israels påföljande krig i Gaza. Brous är rabbin i Los Angeles där hon leder den oberoende församlingen IKAR.

Hon lyckas artikulera den djupa sorg och den känsla av svek många judar känner, samtidigt som hon påminner om att palestinier just nu genomlever ett enormt trauma och en humanitär katastrof av ofattbara proportioner.

– En amerikansk judes känsla av existentiell ensamhet står inte i motsats till att en palestinier i USA också känner existentiell ensamhet. Jag tror att det är något som kan positionera oss att förstå varandra djupare, säger hon.

Brous är aktuell med boken The Amen Effect som kom ut i januari 2024. Bokens tes är att bevittnandet och bekräftandet av den andres sorg, att räcka ut handen till någon som har det svårt, är det enda – och det viktigaste – vi kan göra. Titeln syftar på det “amen” som en församling uttrycker när en sörjande läser kaddish.

Brous menar att sorgeritualer är en av de saker den judiska traditionen gör allra bäst och att dessa ritualer kan hjälpa oss förstå det ögonblick vi befinner oss i nu, efter den 7 oktober.

– När du sörjer som djupast, precis efter att ha begravt en nära anhörig, så sitter du shiva. Du har sju dagar hemma. Dina nära och kära tar hand om dig och ser till att du får mat och tröst. Du går inte ut, du gör ingenting. Men du kan inte sitta där för evigt. Så när de sju dagarna är över går du ett varv runt kvarteret. Då ser du att livet fortfarande pågår där ute. Att din granne är sen till jobbet, att en annan också sörjer, medan ytterligare någon är glad.

Centralt i boken är en text, en mishna, som har att göra med forntida judiskt vallfärdande till tempelberget i Jerusalem. De som i stort sett mår bra går in på den heliga platsen och går runt den i en riktning, men de med brustna hjärtan, går i motsatt riktning. När de möts påbjuds de icke-sörjande att fråga “vad har hänt dig?”

Brous säger att hennes förhållningssätt gentemot sorg har skiftat under de arton månader som förflutit sedan hon skrev boken. Hon berättar att hon när hon skrev så tillhörde hon gruppen icke-sörjande.

– Jag var församlingsrabbin, jag arbetade mycket med sorg, men jag hade aldrig förlorat någon i min kärnfamilj. Min far dog precis innan rosh hashana, så nu går jag åt andra hållet, som sörjande i ett år.

Sedan kom den sjunde oktober och perspektivet skiftade för flertalet judar, i Israel, och även i diasporan.

– För amerikanska judar tror jag att många gick från att uppleva sig som relativt välmående, till att känna att de behövde empati och tröst i den stunden.

Brous tillstår att hon var lite nervös inför att läsa igenom texten igen när det nyligen var dags att spela in den som ljudbok. Men ändå känner hon att det inte är mycket hon skulle vilja ändra.

– Boken står sig, den är byggd kring en uråldrig tanke som faktiskt är flerdimensionell. Den är skriven av rabbiner på trehundratalet, som hade erfarenhet av sorg från båda håll och därför föreskrev en ritual som funkar oavsett vilken riktning du färdas i.

Hon påtalar vikten av att ta sig ur känslan av maktlöshet för att hitta en ny roll, ett nytt sätt att hantera den sorg många av oss känner inför kriget i Israel och Gaza.

– En del av det jag vill säga i boken är att vi i vår sorg måste hitta ett sätt att möta andra sörjande. Ingen grupp eller individ har monopol på sorg.

Samtidigt är det så att när en människa upplever akut trauma och fara så är det väldigt svårt att ta ett steg tillbaka och vara empatisk. Social trygghet är en grundförutsättning för empati. Om du inte känner dig trygg är det inte lätt att möta folk med ett öppet hjärta.

– För oss, som lever här, på avstånd från Gaza, från kibbutzerna och samhällena på gränsen. Kan vi tillåta det avståndet att ge oss rum att öppna upp och vara nyfikna på den andre? Inte för att övertala varandra om något, utan för att vi alla är människor.

Den amerikanske journalisten Ezra Klein har gjort en utmärkt serie intervjuer om massakrerna och kriget med berörda personer från många olika ideologiska läger på sin podd The Ezra Klein Show. (Brous är en av dem.)  I ett av de första avsnitten säger en person: “Jag har aldrig känt mig så totalt tribal, så stam-orienterad, i mitt tänkande, jag tycker inte om det. Det skrämmer mig.”

I sin bok talar Brous om tribalism, stamtänk. Finns det positiva sidor?

– Att stå i förhållande till andra människor är ett grundläggande behov. Vi är sociala varelser. Och vi dras naturligt till de som kanske ser ut som oss, pratar som oss, röstar som oss, folk som har något vi känner igen oss i, även om det är ett delat utanförskap.  Att tillhöra en grupp kan hjälpa oss att bygga självkänsla och välmående, det kan utmana oss.

Att känna grupptillhörighet är otroligt viktigt för människan. Men det kan också leda till likgiltighet eller till och med fientlighet inför de som står utanför gruppen.

– Det är otroligt farligt. Denna dynamik är självklart mycket äldre än den 7 oktober. Men jag tror att många konfronterades med sin känsla av att tillhöra den judiska gruppen på ett nytt sätt. “Det här hände min familj, varför ser inte omvärlden vad som hänt min familj.”

Brous menar att det var en del av den vånda många judar känt de senaste månaderna som förstärkts av omvärldens reaktioner.

– Förnekandet av att våldtäkter skett, våldsberättigandet, affischer med gisslan som rivs ned, den psykologiska krigföring som skedde dagarna efter: Jag tror att det påverkade folk och fick dem att känna att de kanske inte var en del av vissa större samfund de tidigare känt sig tillhöra. Och att känslan av judisk tillhörighet då kändes viktigare.

Brous berättar att fler människor än någonsin nu regelbundet kommer till hennes gudstjänster, att judar i hög grad söker den gemenskapen.

– Och samtidigt finns det en fara i att gräva ner sig i grupp- eller stam-tillhörighet. Det hjälper oss inte förstå de som står utanför vår grupp. Det får snarare motsatt effekt.

Brous har länge arbetat med andra religiösa ledare från olika grupper för samexistens.

– Att bygga broar är helt avgörande för att skapa den sorts mänskliga gemenskap som jag vill leva i. Att skapa ett rättvist samhälle är det slutgiltiga målet.

Sharon Brous har arbetat i decennier för fred, samexistens och rättvisa. Hon har även talat i intervjuer om sin känsla av svek och alienation från vissa av de hon tidigare arbetat med i de frågorna efter den 7 oktober.

– De första dagarna var smärtsamma. Tystnaden. Att inte höra av folk som borde hört av sig för att säga att det aldrig är ok för civila att utsättas för våld.

Jag frågar henne om det skett några nya utvecklingar på den fronten.

– Det var väldigt tyst. Och sedan firades det på vissa håll. Det var chockerande, det visade på en sådan brist på moralisk klarsynthet kring vad som är ok och inte ok. Att se att vissa till och med ville rättfärdiga sådana fruktansvärda handlingar i befrielsens namn var otroligt smärtsamt. Samtidigt var det många som hörde av sig.

Men allt eftersom tiden gick insåg Brous att en del av de som inte hört av sig själva hade drabbats av tragedier, vissa hade släkt i Gaza som dödats, andra hade genomlevt privata trauman som var helt orelaterade till kriget. Och ytterligare andra gamla vänner uttalade sig på sätt som hon upplevde som antisemitiska och ville inte ens föra enskild dialog med henne kring detta när hon hörde av sig.

Redan den 14 oktober, den första gången Brous predikade efter den 7 oktober, påpekade hon att många ändå slutit upp runt de israeler som drabbats.

– USA:s president, Joe Biden, världens mäktigaste man fördömer dessa grymheter. Min representant i kongressen ringde mig fyra gånger den första veckan för att höra hur min församling mådde. Hon är inte judisk. Så vi är faktiskt inte ensamma. Vi har vänner och allierade. Men frånvaron kan ibland kännas mer än närvaron.

Brous påtalar också att detta med att se den andre, att se en människas sorg, även är en plikt vi, som judar har, gentemot palestinier som sörjer sina familjemedlemmar som dödats, skadats eller tvingats fly i Gaza.

– Vår ångest, sorg och trauma måste göra oss uppmärksamma på de känslorna hos de som lever på andra sidan gränsen. Efter några dagar ringde jag min palestinska vän som inte hört av sig. Det visade sig att han hade förlorat två familjemedlemmar den dagen i Gaza. Vi måste kunna se och hedra andras mänsklighet, utan att vanhedra vår egen smärta som judar.

Sarah Clyne Sundberg