Vill Sverige ha en vital judisk minoritet? – då ska man inte inskränka judisk utbildning

Det var mot alla odds som Fritz Hollander, Anna Rock, Joseph Ettlinger, Julius Jacobsson och F B Tarschis grundade Sveriges första judiska skola – Hillelskolan.

IDEN FÖDDES i början av 50-talet men dåvarande Mosaiska församlingen var inte intresserad.
En egen skola skulle leda till gettoisering – det var församlingens liberala majoritet övertygad om.
Då vände sig initiativtagarna till myndigheterna.
När frågan togs upp i Riksdagen varnade utbildningsministern för att om judarna skulle få sin egen skola skulle även katolikerna begära det.
Den första omröstningen i de bägge kamrarna gav olika utfall och när frågan gick vidare till gemensam votering kal- lades Fritz Hollander och Karl Berman till statsminister Tage Erlander.
Med Fritz Hollanders egna ord i Judisk Krönika Nr. 6 1992:

Han ville att vi skulle gå med på motiveringen att judiska barn behövde en speciell skola för att de hade lidit så mycket. Sa vi det skulle socialdemokraterna stödja oss. Men det kunde vi inte acceptera. Jag kommer ihåg att Tage Erlander sa: ’jag förstår dig’. Vi vann andra omröstningen ändå, stödda av kommunisterna, den vänstra falangen av Socialdemokraterna och Folkpartiet.

I ett ögonblick då allt tycks stå på spel gör Hollander och Berman ett avgörande val: de försvarar rätten till en gedigen judisk utbildning oavsett de tragedier som utspelat sig i Europa bara ett decennium tidigare, och som i stort förintat judiskt liv.
En judisk skola ska inte byggas på rädsla och lidande, utan på liv och gemenskap. Den ska inte vara defensiv utan kreativ.

I DEN JUDISKA traditionen beskriver rabbinerna två olika medvetanden: exodusmedvetenhet och sinaimedvetenhet. I sin berömda uppsats Kol Dodi Dofek utforskar rabbin Joseph Soloveitchik skillnaden mellan dessa två medvetanden, som båda format det judiska folket. Det finns, säger Soloveit- chik, två sätt på vilka människor blir en grupp, ett samhälle eller en nation. Det första är när de möter en gemensam fiende. De samlas för ömsesidigt skydd och vet att endast genom att göra det kan de överleva. En sådan grupp är en machaneh – ett läger, en defensiv gemenskap. Det andra sättet är en eda – ett kollektiv eller en samfällighet. Det är något helt annorlunda. Här kommer människor samman eftersom de delar en vision, ett mål, eller en uppsättning ideal. En eda är inte defensiv utan kreativ. Människor går med för att skapa något tillsammans, för det gemensam- mas bästa.

IDAG RÅDER KONSENSUS i den judiska gruppen om att en judisk skola behövs. Allt fler barn växer upp i hem präglade av flera kulturer och den judiska kunskapen i hemmet är inte lika närvarande som i tidigare generationer. I en sådan verklighet blir skolan ännu viktigare. Den lär barnen att de kan ingå i flera olika sammanhang utöver majoritetskul- turen och blir en särskilt viktig plats för att utforska den egna identiteten, historien och kulturen. En plats präglad av eda – kreativitet.
Samma parti som en gång hjälpte till att etablera Sveriges första judiska skola förbereder nu ett lagförslag som riske- rar inskränka skolans judiska innehåll och dessutom stoppa etableringen av framtida judiska skolor i Sverige. Det skulle beröva den judiska minoriteten en oerhört viktig plattform för kreativ gemenskap. Det är därför hög tid att utbildnings- minister Anna Ekström frågar sig: vill vi alls ha en livskraftig judisk framtid i Sverige?
Med hopp om ett klokare och sötare 5781,

Anneli Rådestad