Den okände akvarellisten Josef Frank
Vad gjorde arkitekten Josef Frank när han inte ritade sina utmanande bekväma möbler och innehållsrika tygmönster till Svenskt tenn? Han målade akvarell!
I sommar ställer Millesgården ut 50-talet hittills okända verk av en av Sveriges mest älskade formgivare. Samtidigt kommer en ny konstbok på samma tema, ”Josef Frank- De okända akvarellerna”. Rebecca Tarschys berättar.
Som akvarellist unnade Josef Frank sig att njuta av motiv han tyckte om. Resultatet skänktes ibland bort till vännerna han umgicks med i hemmet, trerummaren på Rindögatan, där linnemapparna med akvareller blev allt fler. Dagmar Grill, som levde med Josef Frank hans sista tio år, och som omsorgsfullt fördelade hans konstnärliga arv till arkiv i Wien och Svenskt Tenn i Stockholm, behöll akvarellerna. En gång bad hon Estrid Ericson på Svenskt Tenn att ställa ut några till försäljning i butiken. Men ångrade sig snabbt och tog hem dem igen. När Dagmar Grill dog ärvde syskonbarnen, nu står nästa generation på tur.
Linnemapparna i släktens garderober har ibland tagits fram för att strax ställas tillbaka, familjemedlemmar valde några blad varpå rikedomen glömdes bort. Tills nu – eller efter flera års detektivarbete. Josef Franks signerade nämligen inte sina målningar, men ibland med ett P för Pepi som han kallades inom familjen. Datum och ort står oftast på baksidan.
Letandet efter hans akvareller har sträckts till flera europeiska länder, Australien och USA. Och förstås hos familj och vänners efterlevande.
– Våra har alltid hängt på väggen. Jag visste att Josef Frank hade målat dem, men tänkte inte mer på det, säger journalisten och författaren Ulrica von Schwerin Sievert när hon visar runt till familjens inglasade Josef Frank-akvareller. De är härliga och friska. Hennes make, en av Dagmars brorsonsöner, fick någon gång låna vad han ville ur mappen. ”Och valde ju bra”, konstaterar hustrun idag.
Hennes bok Josef Frank. De okända akvarellerna ges ut i samband med Millesgårdens sommarutställning ”Josef Frank. Mönster, Möbler, Måleri” (21 maj – 2 oktober). Mönstren och Möblerna är de välkända, hållbara Frank, vars levande designarv ständigt tål att visas på nytt. Måleriet är nyheten. Urvalet har gjorts av bokens bildredaktör Anna Sievert med femton års erfarenhet på måleriavdelningen hos Auktionsverket.
– Vi visar 50-60 mer eller mindre nyupptäckta Frankakvareller, summerar Anna resultatet.
SVÄGERSKORNA, GIFTA MED varsin bror, har svindlande berättelser om jakt och napp. Ulricas träff med Franks konstnärsväninna Trude Waehners son Gustav, känns särskilt viktig. Trude var Josefs elev i Wien och under krigsåren granne med paret Frank på övre Manhattan, dit hennes antinazistiska konst och Franks oro, i och med att kriget nådde de nordiska grannländerna, fört dem.
Väl tillbaka i Wien och Stockholm skaffade Trude hus i Dieulefit Provence, med ett ateljérum till Josef. Deras målarsamvaro pågick under somrarna 1953-63 tills huset exproprierades och Trude flyttade till Venedig. Då reste Josef och Dagmar istället till England, Italien och Mallorca. Josef alltid målandes: ”Min nya karriär efter 68.”
Sydfrankrike erbjöd utsikt över storslagna odlarlandskap och lunchutflykter till stillsamma byar och småstäder. Målningarnas bilmodeller vittnar 50-tal, men inte människorna i stadens parker, på badstränder och torg, de är eviga. Alla vackra träd, mycket blommor. Tulpanerna från Frank-tapeten återkommer, ännu mer levande, snart utblommade. På Mallorca är allt sensuellt. Buketten i vasen skymmer utsikten genom funkisfönstrets inramande karmar på Rindögatan och är som ett självporträtt av livet (både) innanför och utanför.
När motiven är gator och hus, ofta i Stockholm, har den målande arkitekten fotografisk skärpa medan mästaren på mönsterrytm och starka färger aldrig tvekar att förskjuta perspektivet, välja sitt egna sätt att fylla ytan. Men utmaningen, betonar konstnären, är att registrera och återge verkligheten, naturens och stadens.
MÅLANDET GER FRANK tillfredsställelse, men han är också självkritisk. ”Vad gäller mina tavlor så är jag inte nöjd för de är annorlunda än jag hade tänkt” skriver han hösten 1955 till Trude. ”Numera befattar jag mig återigen med hobbyn ”måleriet” och hittills har jag målat 5 natures mortes, inte bra precis”, fortätter han brevsamtalet hösten 1956; ett bekymmer är att det svenska ljuset varar allt kortare. Fem år senare vill sig inte lökplantorna som han gillar ”i naturen – men målade ser de mycket styva och stela ut …och bortsett från det har jag redan målat alltför många tulpaner.”
Berättelsen om Josef Frank skildras i boken genom fem kvinnor: konstnärsvännen, två livskamrater, butiksägaren och formgivarens mamma. Trude fick honom som sagt att måla. Anna Sebenius, den svenska pianisten han träffade i Berlin och gifte sig med, tog honom till Sverige. Och hon misstyckte inte när hennes tolv år yngre kusin Dagmar Grill blev blixtförälskad i Josef under första Wienbesöket. ”Bra att Dagmar förstår hur underbar han är.”
Estrid Ericson bjöd in Josef Frank att ställa ut sina möbler på Svenskt Tenn i Stockholm; han kom eftersom judeförtal förgiftade arbetet i 30-talets Wien. Så blev stadens modernistiska stjärnarkitekt husdesigner hos Svenskt Tenn.
SOM NYINVANDRAD MÖBELSKAPARE medverkade Josef Frank till svensk formseger i New York och San Francisco 1939. (Frank var) ”Hitlers g.va till Sverige”, som DN-journalisten Eva von Zweigbergk sammanfattade den statslösa flyktingens betydelse.
Dagmar Grill blev tidigt Josef Franks samtalspartner i frågor om arkitektur och design. Och henne tillägnade han 1947 akvareller med 13 drömhus, i protest mot arkitekturens tråkiga raka vinklar. Jenny Feilendorf delade blomintresset med sin konstnärlige son; mammas blomsterbroderade kuddar fanns med i hans utställningar i 20-talets Paris och Stuttgart.
Hur judisk kände sig Josef Frank i förhållande till sin assimilerade släkt, varav flera mördades för att de var judar?
När han fördömde Le Corbusiers boendemaskin genom att satsa på borgerlig bekvämlighet innanför sina moderna funkisfasader, är anknytningen till den judiska familjebakgrunden som tydligast. Hem är till för att trivas i.
Accidentismen – Josef Franks egen ism – betonar allas behov av minnessaker. ”Hemmet blir bäst om tillfälligheterna avgör,” argumenterade han i Svenska Slöjdföreningen tidskrift Form utifrån sin avsky mot det doktrinära och tråkiga.
Anna och Josef Frank är borgerligt begravda på Stockholms Norra kyrkogård. Estrid Ericson planterade 2000 träd i Israel till hans minne.
